Ida Larsson

Fredag 25e november

Det var helt kolsvart när vi gick upp imorse. Vi hade frågat om bästa stället för en båt i soluppgången och ägaren sa var vid ingången halv sex. Så vid halv sex var vi nere i receptionen. Där låg två indiska killar och trängdes i en liten säng bakom skrivbordet. ”He will come before six” sa den ene indiern säkert. Så vi gick upp på rummet och väntade. Klockan sex gick vi ner igen, de två belgiska tjejerna som vart nere halv sex kom också ut.”don’t worry, the sun won’t rise until six o’clock” sa indiern sömnigt. Vi upplyste honom om att klockan redan var sex. Medan han försökte ringa och få tag på den försvunne båtägaren. Och solen hann börja gå upp. Jag blev skitirriterad över att missa soluppgången den enda morgonen vi var här när vi inte ens bett om att få åka med på hotellets egen tur från början. Enda anledningen att vi var kvar var att turen med hotellet var mycket längre och troligen billigare än om vi fixat egen båt.

Tillslut ringde indiern och väckte båtägarens bror som fick skynda som hans stand in. Det var riktigt kyligt i den tidiga morgonen. Han ledde oss ner till båten som han ägde och i två timmar rodde han oss upp och ned igen längs Ganges och berättade lite om de olika trapporna och byggnaderna vi passerade. Lite senare på morgonen mötte vi andra båtar proppfulla med turister och med motor. De fick en totalt ocharmig spedguidning av hela stranden medan vi lugnt och ljudlöst gled nedför Ganges 4st i båten. Den stackars indiern frågade om vi ville åka med motor eller roddbåt, vi svarade alla fyra roddbåt och tänkte inte på att han kanske frågade det för sin egen skull. Samma sak när han frågade om vi ville ha någonting och äta eller dricka. Alla svarade nej, men han stannade ändå till, ursäktade sig och löpte iväg för att få sin egen frukost på fem minuter.

På trapporna var de morgonpigga indierna uppe för att be i gryningen, tvätta, morgonsimma eller för att borsta tänderna i Ganges heliga vatten. Själv skulle jag aldrig vilja bada i det vattnet ens. Om floden är helig, tar man inte hand om den då? Här går alla avlopp ut i floden, resterna efter likbränningen hamnar där, alla blommor, keramikskålar med ljus i, plastpåsar med offergåvor osv, allting hamnar i Ganges. Dessutom såg vi ett par döda getter ligga helt uppsvällda, flytande i vattnet. Vattnet är inte fräscht. Men det är fortfarande väldigt vackert. Vi är här efter att vattnet har sjunkit bort från regnperioden vilket innebär att Ganges har typ sju meter lägre vatten än under regnperioden. Man ser mycket mer av trapporna och visa byggnader som annars ligger dränkta men mitt i floden är det en stor sandbank och floden kan bli flera gånger så bred som den är nu, kan tänka mig att det är en mäktig syn.


Minneskortet la såklart av igen. Precis när man kan få som vackrast kort någonsin. Som tur är har vi i alla fall Mattias mobil med en perfekt kamera på. Denna gång fick vi inte igång minnet igen men vi kunde åtminstone lägga över bilderna till datorn.

Efter en god frukost/lunch på hotellet powernapade vi och hyrde sedan en rickshawchaufför som körde runt oss hela dagen till de mest sevärda templen och väntade på oss medan vi gick därinne. Jag tycker att hyra någon sådär känns väldigt arrogant men här är det helt naturligt och de tjatar själv att de vill bli hyrda så innan vi knappt sagt ja så hade hotellet redan fixat en chaufför till oss.

Först åkte vi till New Vishwanath temple det var ett vackert, stort rosakalkat tempel med fin trädgård som låg i universitetsområdet. Där kändes det i allmänhet lite renare och rikare. Varken jag eller Mattias är ett stort fan av tempel och byggnader så vi försökte kolla igenom templen snabbt men ändå på ett respektfullt sätt. Barfota naturligtvis. Skor får man alltid lämna utanför byggnaden även om det skulle vara ett skitigt jordgolv därinne.

Andra templet vi såg var Monkey temple. Innan vi fick gå in så in var det världens säkerthetskontroll. Man fick inte ha med kamera eller väskor eller någonting. Väl inne var det som en stor skitig byggnad där det kryllade av apor. Man fick gå igenom en smal gång för att komma in till templet. Längs hela vägen kryllade det av apor, vissa hyffsat stora, tillräckligt stora för att man inte skulle vilja ha dem på axeln eller klättrandes på sig. Det var skitotäckt. Väl därinne var de bara skitigt och mängder med apor. Vid ett ”altare” stod människor och bad till apguden Hanuman och på golvet låg en färsk blodpöl. Det hela fick oss att känna oss lite illa tillmods så vi var snabbt ute vid vår rickshaw igen. Vi måste varit ganska tacksamma att skjutsa runt på som gjorde såna snabbesök och för vår del tyckte vi det var minst lika kul och spännande och åka rickshaw i den hektiska trafiken som att kolla på själva templen.

Tredje templet hette Durga temple det var en trång innegård med ett litet kapell i mitten, allting var färgat illrött och vid ingången ville de sälja på oss offergåvor och så försökte de lura oss att betala överpris för att lämna skorna. Templet var vackert med utskulpterade stenväggar och tak. Överallt hängde klockor som de besökande gick och plingade i.

Nästa tempel låg långt borta och var Buddha temple.Det var en stor trädgård med dammar med malar i. Mitt i trädgården stod en stor staty av en stående Buddha och runt i trädgården fanns små altare. Vi som trott att Hinduism var den enda läran här fick lära oss att det finns en del buddister också, dock motsvarar den skaran kanske antalet besökare i templet. Det var jag, Mattias och två munkar som gick när vi kom. 

Chauffören körde oss sedan till et stor trädgård i närheten som hade en stor stupa i mitten och var full med ruiner. Det var soligt och fint och fullt med bladguld. Antagligen mer intressant om man var påläst och intresserad av ruinernas historia. Inträdet var 5rupies för indier och 100för andra!? Tänk om vi skulle ha så i Sverige, främlingsfientligt skulle det heta då. ^^

Vi började känns oss rätt klara men chauffören ville visa ett till ställe innan vi åkte tillbaka. Han släppt av oss vid ett japanskt buddhatempel, han kunde ju inte veta att varit i Kina och fått nog av takskägg. Det var i alla fall väldigt vackert. Stor skillnad mot de indiska templen.

På vägen hem somnade jag helt ofattbart i rickshawen. Mitt i allt öronbedövande tutande och allt guppande på de dåliga vägarna blev jag bara så otroligt trött. Det hade Mattias kul åt som fick en snygg film när jag hänger med huvudet. Tur att jag inte ramlade ut!

Innan vi åkte mot tågstationen hann vi äta middag på takterrassen i solnedgången och kolla på alla de hundratals drakar som småpojkarna leker med från hustaken.

Sedan var det dags att lämna staden full med kobajs och röda fläckar efter indiernas oidentifierade otroligt populära substans som de tuggar på och spottar ut när de är helt röda i hela munnen. Det kändes lite tråkigt att åka ifrån Varanasi. Vi har hunnit sett allting, men hade lätt kunnat vara kvar en dag och bara strosat runt och känt den rofyllda stämningen längs vattnet.

Den otroligt ”hjälpsamma” ”ägarens” sista ord till oss innan vi åkte var ”If you want you can give me lots of tip”Riktigt drygt sagt och speciellt då han redan mjölkat ur oss massa extra för biljetter mm. Man måste pruta på allting: Public toilets, mat, boende, taxi, allting!

Vi trodde vi missat tåget när vi kom till stationen och inte hittade det på tavlan. Men det visade sig vara en timme sent. I den fattiga och fullproppade stationen samlades alla västlänningar i ena hörnet. Matte lyckades charma vakterna med enorma gevär som stod vid västlänningarna som ett onödigt skydd. Eller var det kanske alla västlänningar som sökte sig till dem.

På tåget hamnade vi med tysk. Skönt med en västlänning, tänkte vi då vi hade den lägsta klassen av sleeper på detta tåg. Det visade sig att han var skitdryg och klankade ned på allting vi hade gjort och alla priser vi fått. ”oj då betalde ni jätteförmycket” ”well, you do what you want but I would never have done like that” Hela hans resa verkade handlade om att han skulle snåla, även om det i slutändan handlade om två svenska kronor. Han frågade saker men lyssnade inte ett dugg när man svarade. Mitt i en mening någon av oss sa började han prata om något helt annat. Hans lika dryga kompis kom förbigående och säger högt på engelska ”I’m like a fucking magnet to this fucking crying bebies” på ett högt och arrogant sätt när den stackars mamman som tröstlöst försökte få sitt barn att sluta gråta satt en meter ifrån och då alla indier är väldigt bra på engelska.

En man kom och visade ett dokument för oss där vi fick skriva på att vi läst varningarna om att sträckan Varanasi – New Delhi är känd för ligor som drogar och rånar västlänningar på tåget. Helt klart oroväckande, även om vi inte skulle tagit emot mat och dryck från främmande människor ändå. Vi hade värsta anordningen med lås och knutar för våra väskor och sov med det mest värdefulla runt halsen.  Tåget var som ett fängelse. Hårda britsar med galontyg över, smutsigt och slitet och tre sängar i höjd över varandra som hängde i kedjor. Fönstret gick inte riktigt att stänga så det lät väldigt högt och sängkläder skulle man nog tagit med själv. Sov med min bok som huvudkudde då jag hade på mig min tjocktröja redan på det iskalla tåget. Det var inte det man kallar kvalitetssömn.

Torsdag 24e november

Vi kom fram till Varanasi tidigt på morgonen. Att alla djur är heliga här märkte vi direkt. I elledningarna klättrade det apor och på rälsen gick det välgödda kor helt oberört. Det är varmare här än i Kolkata och betydligt mindre smog. Här kan vi se solen! Det finns inga gula taxibilar men det kryllar av autorickshaws, alltså små moppebilar med plats för tre européer + chauffören eller sju indier om man så vill.

På stationen träffade vi en västerländsk tjej som rekommenderade OM hotell till oss. Hon de var på väg ifrån Varanasi så vi fick deras karta med favoritrestaurangen ikryssad. Brevid henne stod en chaufför och tjyvlyssnade och erbjöd sig genast att köra oss dit för 70 rupiee. Ett pris vi skulle behövt pruta mycket för att få.

Ljudet från alla rickshaws är fortfarande öronbedövande när de guppar fram på jordvägarna men kommer man bort från huvudgatorna försvinner de direkt vilket är underbart. 


Chauffören visade oss några olika hotell och vi valde tillslut Sandhya hotell, en liten bit bort från själva centrum men med bara några meter ner till trapporna och Ganges. 500rupie för ett dubbelrum.

Överallt gick det kor, ibland med hemmagjorda pärlhalsband på, och lösa hundar. Utanför hotellet vandrade det runt en get med en stickad tröja.

Hotellet hade en vacker takterrass, kan konstatera att det är populärt med takterrasser. Medan vi satt och åt lunch i solen var managern för hotellet på oss och frågade ut oss om vår fortsatta resa. Han berättade och visade i tidningen att de indiernas lov börjar nu och att flygpriserna kommer att skjuta i höjden och tågbiljetterna ta slut direkt. Efter allt biljettstrul så var det skönt att sitta i solen och käka lunch medan managern ringde runt och fixade våra biljetter till Agra, från Agra till Delhi och flygbiljetter från Delhi till Trivandrum i Kerala. Den giriga managern tog garanterat ut massor i service charges och taxes som de alltid gör, men nu är allt i alla fall fixat.

En kille som jobbade på hotellet skulle visa oss till en ATM men det visade sig bli en hel rundvandring i staden där han berättade om staden. Vi fick gå in i ett hus där golvet var helt upprivet och grunden borta och i en grop i golvet satt en man med en helt manuell vävstol och vävde silkessjalar i vackra mönster. Han visade oss också till en av de två stora kremeringstrapporna i Varanasi och berättade om den. Eldarna brinner dygnet runt och gettrna går i askhögarna och äter upp blomkransarna som ligger kvar. Efter sin död är det otroligt populärt att kremeras i Varanasi. Familjerna har en ceremoni för att fira att den döda får pånyttfödas och på kanten ned till vattnet brann stora träbål med kroppar på. Man kunde helt tydligt se fötterna sticka ut och kropparna brinna. Det var otäckt på ett sätt, men eftersom de var så naturligt för indierna så kändes det inte lika läskigt. De ser det som en naturlig del av livet och firar att den döde kommer få ett bättre nästa liv. Om man pratade om det som en naturlig del av livet, om det inte var så nedhyschat och om allt runt omkring inte var så undangömt så kanske, kanske döden inte vore så otäck för oss heller.

Rundvandringen slutade såklart i att han visade oss till en kompis som sålde silkessjalar för skyhöga priser. Jag som redan hade köpt en sjal i Kolkata för en 5e del av priset så sa vi klart och tydligt att vi inte ville ha någon sjal. Stämningen blev väldigt tryckt och man märkte hur tjuriga de blev. Spel för kulisserna för att vi skulle känna oss tvingade att köpa. Tillslut hittade vi en ATM och åkte cykelrickshaw tillbaka. 


På kvällen tog vi oss till den största och populäraste trappan i Varanasi där de har en sunsetcermonie i solnedgången. Där var det proppfullt med folk hela vägen från mainroad de kanske 200mterna ned till trappan. Mopedister försökte klämma sig fram mellan folkmassorna och tiggare satt längs vägkanten som var full med souvnirstånd som sålde alla möjliga heliga hjälpmedel. Mässingsskålar, bilder på gudarna, blommor osv.

Väl på trappan visste vi inte riktigt vad vi skulle vänta oss. Folk satt på platåer på marken som var täckta i filtar. Vi frågade några fransmän som man bara kunde sätta sig, vilket man kunde. Bland alla målmedvetna indier kom det västlänningar som såg lika förvirrade ut som oss och funderade på var de skulle ta vägen. Efter ett tag började det…

I högtalarna sjöng män indiska mantran och kanske sex unga män i rosa silkesutstyrsel tog plats på de lika många scenerna, vända mot Ganges. De sjöng mantran medan de viftade med stora ”dammvippor”, oljelampor, mässingsskålar eller rökelser och ringde i klockor. Alla indiers inställning gentemot Varanasi och Ganges gör att man upplever staden som väldigt harmonisk och nästan helig.


I vattnet låg mängder med båtar fulla med västlänningar som betalat för att få bevittna sunsetcermonin. Hade väldigt ont i magen så efter ett tag så åkte vi tillbaka till hotellet igen. Tror det kanske är deras mjölkprodukter som spökar så ska försöka undvika dem ett tag. På vägen därifrån löpte en liten kille fram och satte en röd prick i pannan på mig och ville sedan han betalt med ett charmigt leende. Det är sjukt vad tidigt de stackarna får lära sig hur man drar pengar ur oss lättcharmade västlänningar. Kände mig i alla fall väldigt indisk med mina luftiga kläder och med prick i pannan.  Den stackars unga killen som skjutsade oss hem i cykelrickshaw råkade stanna för länge där han skulle plocka upp oss eller så var det för att han tog tag i Mattias arm, i alla fall var en polis snabbt framme och drämde till honom på handen med en batong. Såg ut att göra fruktansvärt ont.

Satt resten av kvällen på den svala takterrassen och spelade kort. Så himla vackert.


(Med reservation för en mängd skriva-snabbt-stavfel)

Onsdag 23e november 2011

Började dagen med en jättegod pineappleporridge på cafét i närheten där vi insåg att alla västlänningar samlas. Fick äntligen smaka en äkta risgröt. Det smakar som en blandning mellan risgrynsgröt och havregrynsgröt, får mig att längta lite hem till julen och risgrynsgröten!

Spenderade dagen med att gå runt i city och kolla det vi inte hann igår. Egentligen finns det mest gamla förfallna europeiska byggnader i city. De smälter in rätt bra med alla de andra förfallna byggnaderna bredvid. Har även fått smaka på lite andra kulturskillnader. Stackars Mattias har flera gånger fått höra att han har hål i byxorna. Inte på ett otrevligt sätt som att det vore oanständigt utan mera på ett försiktigt, upplysande sätt ifall Matte inte skulle märkt att han hade ett hål över ena skinkan så det inte skulle bli pinsamt för honom, haha.

Kolkata i solnedgången

Att närkontakt mellan tjejer och killar är väldigt förbjudet visste vi innan vi kom till Indien. Däremot att det var fullt tillåtet för killar och killar och tjejer och tjejer att hålla hand och kramas var något nytt. När vi stod på gatan bland alla marknadsstånden försökte vi oss på en lätt omfamning och direkt var det en indier framme och högg med ett irriterat, avundsjukt  ”You shouldn’t do that in public you know”

Jag har insett att jag aldrig skulle klara av att bo i Kolkata. Förutom att det är smutsigt, otroligt fattigt och totalt fullproppat med människor så är ljudnivån helt ofattbar. Det finns inte ett tyst ställe i hela staden. Man får skrika till varandra för att kunna kommunicera. Det är alla skrikande människors fel men främst bilarnas fel. Trafiken är helt kaos. Men vi har inte sett en enda krock. Överallt där deet finns minsta lilla lucka klämmer en bil in sig. Det är fotgängare, spring-rickshaws, cykeltaxis, autorickshaws, gula taxibilar, moppar, kollektivbussar, spårvagnar, motorcyklar och civila bilar i bredd i rad, på vägarna och trottoarerna. På en enfilig väg ligger det tre fordon i bredd. OCH ALLA TUTAR. Spelar ingen roll om det är tre kilometer trafikstockning. Alla bilar tutar ändå på den som är framför. De är så hetsiga men det är absolut inga aggressioner i trafiken utan möter du tre bilar i rad som gör livsfarliga omkörningar så svänger du snällt ut i vägkanten för att låta dem köra förbi. Vi har inte någon gång sett en enda upprörd chaufför. Och ska du ta  bussen i city, då får du hoppa på i farten. En man står och skriker ut vart bussen är på väg och hjälper sedan att dra upp de människor som löper bredvid bussen.

Både jag och Matte har hittat en hat-krydda som Carl och Jon hjälpte oss att identifiera. Den heter färsk koriander och har en otäck smak som jag aldrig känt förut. Vi hade lite strul med den i Kina och trodde att vi skulle bli av med den här i Indien. Shi fick vi. Den är ju i varenda maträtt! Hemma har man väl mest torkad koriander, det har jag aldrig haft något problem med, men den här färska koriandern kan förstöra hela maträtter! Vi får lägga till med vanan att be dem ta bort den eventuella kryddan innan vi beställer. Rekommendationerna när man åker till Indien, kryddornas land, är att man köper med ett kilo av varje krydda hem som sedan räcker i typ tio år. När vi var i Tiger Leaping Gorge köpte jag en påse tibetansk saffran av en liten naxitant längs stigen. Det var superbilligt och perfekt till jul tänkte jag. När vi skulle flyga till Indien blev jag dock lite nojig. Är ingen kryddexpert men det varken luktade eller såg ut som saffran som jag känner igen och eftersom de där kvinnorna även sålde andra substanser som inte är lagliga överallt så slängde jag påsen innan vi hoppade på flyget XD Har väl insett nu att det trotts allt var saffran jag köpt, så ska försöka hitta ny här!

På tågstationen var det kaos. Det var så fullt med människor att man knappt kom någonstans utan att råka putta eller knuffa till någon. Det är otäckt så mycket fattiga och smutsiga människor det finns som saknar kroppsdelar eller har andra skador. Alla vackra kvinnor sticker verkligen ut ur misären med sina vackra prydda saris i klara färger. Hur fattiga de än verkar har de alltid vackra kläder.

Runt oss samlades det snabbt en stor skara människor som bara stod stilla och tittade. Här är det inga som kommer fram och vill ta kort. Det beror väl i och för sig på att de inte äger några kameror. Fruktförsäljaren som vi ställt oss vid passade på att utnyttja gratis publiciteten och började skrika ut sina fruktpriser.

Fast vi hade hyffsat lyxiga tågplatser var det väldigt skitigt på tåget. De luriga indierna på resebyrån hade ju inte fixat så vi hade sängarna bredvid varandra, utan det visade sig att den ena biljetten stått på väntelista och hamnade på andra sidan vagnen. Ett ungt indiskt par som hade sängen under oss hade fått precis samma strul och vi lyckades byta till oss rätt sängar. Som misstänksamma svenskar ville vi kontrollera med konduktören så att vi verkligen bytt till oss rätt sängar så ingen skulle väcka oss mitt i natten, men den unga indiska killen hyscha oss och sa att det var fixat, frågade vi mer skulle konduktören be att få betalt för tjänsten.

Vi hade trott att det var omöjligt att toaletterna var mer ofräscha än de på de kinesiska tågen. Tydligen hade vi fel för på toaletten här var det även massa kackerlackor. Det var en ny erfarenhet att stå över ett squathole, kissa och samtidigt småstampa för att hålla kackerlackorna borta.

De flesta kackerlackorna som sprang på golvet i tåget var typ 1,5cm. Precis när vi ska släcka lampan ser Matte en stor 7cm löpa över golvet. Skönt att jag sov i överslafen ^^

 Stationen i Kolkata där folk hoppade på tåget lite hur som helst och hängde ut genom dörrarna

Hittade svenska havrekex som vi var tvugna att köpa.

Tisdag 22a november 2011

Sa vi något ont om trafiken, tutandet och ljudnivån i Kina? Vi tar tillbaka allting. Kineserna uppför sig blygsamt i jämförelse med indierna.

Allting gick bra med flyget igår och vi kom fram som planerat till vårt fina bokade hotell, Shivangan, nära flygplatsen. Det var ett soft ställe att komma till mitt i natten och det var skönt att kunna vänta med att bekanta sig med centrum och alla människor tills dagsljuset.


Efter att ha ätit en omelett och fyra skivor vitt bröd, som vi fick serverat på rummet, åkte vi med en äkta gul bubbla-taxi med Dr Bombay som chaufför in mot city. Calcutta-låten går på repeat i mitt huvud sedan vi landade! Kommer det vara såhär tills vi lämnar Indien? Blir de förolämpade om jag sjunger Dr Bombay här? Vet inte hur välkänd han är i ”hemlandet”. Det är ju liksom gula taxibilar överallt och alla pratar med indisk brytning. Well, ju mer vi närmare oss Sudder Street, gatan där de flesta backpackers bor, ju saktare gick trafiken och ju tätare blev den och folket på gatorna. En liten skitig indisk halvnaken pojke kom framspringande till bilen och stack in huvudet genom Mattes ruta så han hoppade högt. ^^

Här är alla bra på engelska, på det sättet är det väldigt skönt jämfört med Kina. Men ändå känner man sig hemma när man då och då ser ett kinesiskt ansikte. För övrigt är vi inte vana med att se så många västläningar! Har säkert sett 20st idag.

Det märks att det är mera högsäsong i Indien än i Kina. Vi fick gå runt till flera hotell på gatan innan vi hittade ett som var ledigt och bra. I och för sig kanske det var vi som var kinkiga. Hittade ett som var jättefräsht, rent och med ac. När vi kollade in i badrummet sitter det två 7cm kackerlackor på väggen samtidigt som personalen snabbt soppar bort två lika stora på golvet vid sängen och säger ”now they’re gone” som att de två var ensamma där. Vi betalade 900Rupie för dubbelrummet lite under marknivå som vi slutligen valde. Lyx kanske men det är skönt första dagen innan man lärt känna Indien. Fint rum med ac och fläkt och trevlig personal som lät oss avboka sista natten utan krångel när vi insåg att den jämförelsevis korta biten till Varanasi skulle ta lite längre tid än vad vi trott.

Trotts alla varningar man fått om Indien kan man inte undvika att bli chockad av hur fattigt och skitigt det är. Kolkata är inte likt någon Kinesisk storstad. Överallt ser man kineser stå och städa och borsta. Slänga skräp på marken är förbjudet! Här slänger de allt möjligt överallt, gör sina behov där de känner för och max kanske borstar lite på platsen på trottoaren de anser vara sina.

När vi vandrade runt i ”city” blev känslan mera ”jaha, har vi redan gått ett kvarter i city” det var precis lika skitigt och förfallet. Varannan meter får man vinka bort tiggare. Det värsta är kvinnorna. De kommer alla med ett litet urmagrat barn på armen och ber nästan gråtfärdigt ”please sister, I’m not asking for money. Just buy some food for my baby” Det ger en en stor klump i magen. Och hur gärna man än vill köpa något litet till ungen så ser man att gömda bland marknadsstånden står tio andra mammor med barn och iakttar, redo att rusa fram om de ser att första kvinnan lyckas.

Irriterande nog la minneskortet av. Det var ju rätt oväntat. Kan man köpa någonting helt i Kina? Efter fem veckors reserch är mitt svar nej! Efter att Matte krånglat asmycket så hoppade det helt plötsligt igång igen!? Frågan är för hur lång tid.

För övrigt var det ett stort issue vilka kläder jag skulle ha på mig i morse. Här går ALLA i sari. Alternativt långbyxor och klänning som går ned till knäna och med en sjal över. Fast jag hade så mycket kläder jag orkade i den 27gradiga värmen (leggings, klänning och kofta över) så var jag största attraktionen var vi än försökte ta oss fram. Så första målet blev att hitta något anständigt att ha på mig.

Vi upptäckte ganska snart att vi bodde gatan intill New Market. En stor marknad under jorden med massor av juvelerarbutiker, butiker för silkessjalar, klädbutiker med svala pösiga indiska kläder i glada färger och med broderier och guldkanter osv. Varannan meter fick vi tacka nej till försäljare som ville att vi skulle komma in i deras butik. Efter ett tag märkte vi att det var en ihärdig gubbe som börjat följa efter oss fast vi sagt nej tack tusen gånger. Då började vi bli irriterade. ”I’m just looking after your bag maddame” var anledningen. Efter ytterligare några meter ville han visa sitt hemma gjorda managerkort vilket innebär att han får pengar av ägarna till affären om han tar med oss till dem. Det sa han såklart inte, men det var uppenbart. Efter åtskilliga försök att finta bort honom i vimlet och riktigt argt be honom ”go away” insåg vi att det var lönlöst. Vi kunde lika gärna utnyttja honom. Vilken businessman, han fick precis som han ville. Han fick ta oss till ett billigt klädställe och efter massa prutande gick jag därifrån med ett par supersköna haremsbrallor och en mörkblå tunika. Det var en befrielse att slippa de varma klibbiga bomullskläderna jag hade haft på mig. Och genast var det bara varannan indie som glodde när vi gick ute.

För att få slippa biljettstrul så gick vi till en resebyrå direkt och fixade biljetter vidare till Varanasi imorgon kväll. 2900rupie för två AC2 sleepers. Har även upptäckt att det är precis samma strul här med att få ut pengar. Man kan bara ta ut 10000rupie per uttag = ca 1300kr kan bli strul om vi behöver mer pengar då man bara kan ta ut två ggr/dag. Men det få vi ta då isf.

Vi hade tänkt att det var lika bra att hålla sig inne när det blev mörkt men när det var kolsvart vid sex var det fortfarande världens drag på gatorna så vi passade på att äta vår första indiska måltid. Eller jag gjorde. Matte som precis vant sig med kinesmaten kör fortfarande på nudlar. Den indiska maten är underbar! Ris, garlicnaan och chicken tikka masala. Underbart! Dock så slänger man i sig maten nu när man har gaffel och sked istället för pinnar. Det resulterar i en del magont när man precis vant sig med de kinesiska små portionerna.

Klockan nio hade alla affärer stängt. Även om det inte var någon hotfull stämning att vara ute trotts att hela staden består av slum så var de enda människorna som fortfarande var ute de vanskapta, smutsiga tiggarna. Då är det inte så tacksamt att vara västerlänning. Köpte våra nya favoritchips, Lay’s magic masala chips och kollade på film på vårt rum. Myspys.

spring-rickshaw. Kolkata är enda stället i världen som de fortfarande används i. Främst av Indiska mellanklassen som ett billigare alternativ till cykeltaxi och autorickshaw.

Måndag 21a november 2011


Blev en till chilldag för vår del, sov ända till utcheckning. Det hade vi ju i och för sig inget emot, men lite synd att vi missar dagar i Indien. Carl, Jon, amerikanarn Mark och österikstjejen skulle åka till stenskogen idag så vi satt själva och chillade på terrassen. Lika förvånade som Jon och Carl blev att vi kom tillbaka igår blev vi när de, nyvakna, kom traskande ut på terrassen. De hade missat tåget med två minuter och skulle med bussen till Vietnam ikväll så Österikstjejen och Mark skulle åka själva med nästa tåg. Var trevligt med sällis.

De biljetterna som var fel var kvar på internet fortfarande så vi tyckte det var säkrast att åka till deras ticet office och köpa nya. Där kunde man inte betala med Visa och med visakortet kan man bara ta ut två gånger/ dag och 3000RMB åt gången. Vi hade redan tagit ut en gång tidigare och fick bara ut 3000. Provade massa olika banker innan vi förstod var felet var. Tillslut fick Carl ta ut pengar och vi skickade över till honom. Åh vad vi ångrar att vi inte hann skaffa icabanken! Tillslut fick vi våra nya biljetter, lite billigare till och med. Travelstore skickade mail och bad tusen gånger om ursäkt och naturligtvis skulle vi få pengarna tillbaka. Klockan 8 svensk tid ringde jag till banken och stoppade transaktionen som inte gått igenom eftersom det varit helg. Frid och fröjd igen.

Även om man bara vill dö (eller döda) när man stöter på motgångar så är det väldigt lärorikt. Hade till exempel aldrig tänkt på att ringa och stoppa transaktionen om inte britten tipsat mig. Sen kan man ju ta allting lite lättare när man reser två också (:

Söndag 20 november 2011

Igår var den ultimata chilldagen. Tror vi kom in i ett annat tempo lite när vi fick lite sol och en takterass. Vi tänkte att vi kanske skulle åka till Stenskogen igår, men det var ingen som orkade. Vi tänkte att vi skulle åka till stenskogen idag, men det var ingen som hade lust.

Vi satt hela dagen på terrassen igår med spanjoren, Ramon och portugisen, Sergio och drack öl, pratade skit och blev bruna. Vi konstaterade att Ramon som totalspårade igår var väldigt trevlig nykter. Vi orkade inte röra oss förrän kl sex när Sergio och Ramon skulle åka, då drog vi ut på stan för att leta minneskort och souvenirer.

Vi hade planer på att dra ut på kvällen men vi hamnade i hostlets bar. Trött-Carl somnade i vår dorm och Matte, jag och Jon satt och drack findrinkar och pratade skit. Det var rätt dött för att vara lördag på hostlet men på resande fot är varje dag lördag så det spelade ingen roll.

Idag var det också chill till en början. Orkade ta oss till andra sidan vägen där det ligger en thairestaurang. Så om vi nu inte tar oss till Thailand över julen som alla lockar med så har jag i alla fall fått äta en riktigt god massaman curry! Det måste varit några inbitna Thailändare i köket så fod som den var (: Jag och Jon var nöjda.
Köpte lite sista minuten smycken när jag vandrade själv på marknaden nedanför hostlet. Gjorde tabben att sträcka fram handen till en säljare som på en sekund hade klämt på ett alldelles för litet jadearmband som jag sedan inte fick av mig XD Tillslut insåg den trevliga gubben att det bara var att försöka hjälpa till att lirka av armbandet då han inte skulle få några pengar. Runt oss samlades en liten nyfiken skara.


Småpaniken för dagen började när vi skrev ut biljetterna och såg att tiden inte stämde. Flightnummret och allt annat stämde men på biljetterna stod det 20november 01.30 istället för 23.55. okej, de har ändrat tid men datumet har inte hängt med i ändringen. För att försäkra oss om att allt stämde ringde vi kundservice. Vi förklarade och förklarade och personalen på hostlet ringde och hjälpte allt de kunde men vi fick dem inte att fatta.

Jon och Carl var taggade och hade köpt baiju och mangojuice med en österikisk tjej. Den där  as..tjejen, som Jon kallade henne(;  och en amerikan som flyttat in i vår dorm efter oss och som vi pratat med tidigare. Han var lika gammal som mig och Carl och skulle ansöka om att få jobba i CSI, pluggade i Hongkong, fått scholarship till sin dyra skola i USA och bidrag då han även var bäst i sitt roddlag osvosv. Haha får oss vanliga dödliga att känna oss dåliga. Lite som britten som gick med oss i Tiger Leaping Gorge, hade gjort allting, kunde allting och ville vara bäst på allting. Han kom förresten från ingenstans och satte sig på balkongen med oss när vi minst anade det idag. Haha. Konstig att man bara möter supermänniskor när man reser. Hm… 

Efter att ha joinat gänget på ett nytt amerikansk ölspel ett tag var det dags för mig och Mattias att säga hejdå. Det kändes jättesorgligt att åka ifrån Jon och Carl när vi rest så länge ihop nu! Riktigt roliga att resa med, glada och easygoing, de kan vänta sig ett besök av oss hemma i Stockholm sen (: De skulle ha diplom som orkat resa med oss så länge ^^

Well well. Vi åkte till flygplatsen och allt flöt på en trevlig Indier som också skulle till Kolkata visade oss incheckningen och sa att han kunde visa oss ett bra och billigt hotell när vi kom fram inatt. Han ägde själv ett hotell men det var på andra sidan stan och var kanske inte så kul att åka till mitt i natten. Han visade oss till informationen när vi sa att vi hade lite biljettstrul…

”The thing is your ticket is wrong” sa de ohjälpvilliga kinserna för tusende gången. Vi stod och krånglade i tusen år och försökte förklara och visa vår nedsparade bokning på datorn, vi fick till och med prata med deras manager. Allt vi bokade var rätt, när vi sedan fick kvittot stod det fel tid. Den tiden som stod på kvittot hade redan varit när vi fick kvittot, men det hjälpte inte. Eftersom vi köpt biljetten via Travelstore.se hänvisade de bara dit. De i sin tur hade inte ens telefonkundtjänst utan tog bara emot mail. TIPPAT. Även om de vägrade boka om våra biljetter så kunde vi ju alltid köpa nya biljetter till det här flyget? Nee, för uppenbarligen säljer de inte utrikesflygbiljetter på flygplatsen!? Lurade på 6000kr och utan att komma med något plan fick vi inse att vi bara kunde vända om och åka taxi tillbaka till hostlet. Det var så sjukt, vad som än hände hade vi trott att det skulle lösa sig så vi kom med ett plan. Blev en riktig surprise att komma tillbaka till The Hump och grabbsen efter att vi sagt hejdå och borde vara på väg mot Indien. De hade lagt ned baijun och satt nu i hostelbaren och chillade.

Ringde på kvällen för att berätta läget för mamma. I slutet av samtalet jinxade hon mig med ”vad skönt att ni är friska i alla fall ”… en timme senare började jag spy.

Fredag 18 november 2011

Precis som vi förutspått var vi helt slut efter vandringen igår och bokade det efterlängtade spat vi kollat på. De 118 kronorna visade sig vara värt det när vi, efter en betald bussresa med kinesen som agerade guide för oss under dagen, kom fram till Hot Spring Spa Resort. Det var riktigt fint och lyxigt men så fort vi kom fram ledde de mig bort till tjejernas avdelning och killarna till killarnas avdelning.

Väl inne fick jag min blå morgonrock och slippers. Inne på avdelningen fanns det massor med grejer. Manikyravdelning, massagebänkar, bastu, helkropps värmetork, fyra pooler med färgat vattten, fick reda på att det var rött för jordgubb, grönt för citrus, svart för vindruva och en neutral pool. Vid varje dusch fanns en vagn med en uppsjö av shampoo, tvål, balsam, hårinpackningar och ansiktsrengöring, perfekt för mig som glömt allt hemma. Men skulle jag få spendera hela dagen själv med alla nakna tjejer?!

Vad jag än försökte fråga all personal som gick omkring på spat var svaret, Nihao!

Var är handdukarna? –Nihao!

Hur kommer jag ut härifrån? Nihao!

Finns det något gemensamt ställe?  Nihao! Osv.

När jag var vilse i en annan skönhetsavdelning kom en tjej och visade mig ned för en trappa och ut i trädgården där fyra nöjda killar i skrikigt limegröna morgonrockar stod och väntade. Carl med sin charmiga franska vit och blårandiga kill-badräckt.

Utomhus fanns det massa pooler med mineralrikt, naturligt uppvärmt källvatten. En elektrisk tavla visade den aktuella temperaturen så man kunde välja vilken pool man ville sitta i. Kinesen som följt med oss skulle tydligen vara med hela dagen. Han var trevlig och jobbade på hostlet. Det var tur att han var med som guide.

Spat hade en stor pool med Dr Fish i! Alltså en pool fullt med små fiskar som lever av att äta upp död hud. Men istället för att sitta på kanten och doppa fötterna, som jag gjorde i Thailand, kunde man nu ligga med hela kroppen i vattnet! Jag fegade dock ändå och satt på kanten med benen i. Det var nice att sola och de hungriga fiskarna gjorde susen. Mina fötter blev lena som babyrumpor.

Grabbsen ville in till killavdelningen och basta så jag tänkte kolla in tjejavdelningen lite grann. Det var ju rätt lätt. Så fort jag försökte göra något var det en kines framme och pekade på någon skylt på kinesiska medan de sa några meningar jag inte förstod. Lyxigt för killarna att ha tolk. Gick ut till poolerna utomhus igen och strax efter så kom killarna tillbaka ut igen. Deras avdelning hade tydligen bestått av en stor pool med nakna gubbar i. I mitten av poolen var en stor gyllene staty som föreställde ett väldigt detaljerat manligt könsorgan. De föredrog utomhuspoolerna.

När vi kände oss nöjda för dagen drog vi och duschad och gick sedan en våning upp där vi åt vår gratis inkluderade buffé. Det är underbart med kinamat. För övrigt tror jag jag tappat min botten på magsäcken, för jag bara åt och åt och blev aldrig mätt. Slog nog alla killarna tror jag. Farligt!

När vi tänkte att vi skulle gå kom de med pyjamasar och berättade  att övernattning ingick i priset. Det kunde dem ju berättat lite tidigare! Man skulle sova i stora salar med varmluft som blåste i de långa tygdraperierna från taket och ligga i de enorma sov-fotöljerna med egen tv till som stod utplacerade i salen. Åh vad jag ville lägga mig och sova där! Några vi gick förbi hade till och med en massör som stod och masserade dem medan de låg där. Men men…nästa gång kanske.

Vi hade en spårad utgång på kvällen med Carl, Jon, Sergio en portugisisk kille och Ramon en spansk kille som försökte övertyga oss om att han var livvakt och skulle kunna slå ned alla vakter på klubbarna själv. Vi fick en smak av Kunmings dyra nattklubbar med hög musik. Även om vi som västlänningar kommer in överallt betyder det inte att vi har råd att köpa champagnerna för 15000 som de visade fram på menyerna på sina Ipod2.  En kombination av att klubben gärna ville lura av oss pengar, Ramon var full och viftade med sina pengar och att Sergio åt glass han inte tänkte betala för ledde till en rätt kaosartad kväll. Men som en helt vanlig utgång i Sverige slutade den på Mc Donalds ^^ 

Bilder från gårdagens vandring i Tiger Leaping Gorge:

Torsdag 17e november

Ligger på nattåget mot Kunming nu. Vi var precis på väg att boka buss tillbaka ner när vi fick reda på att det gick nattåg hela vägen. Väldigt smidigt.

Vaknade upp i morse och kikade ut genom fönstret. Det var gryning över bergen och många vandrade redan då iväg från hostlet, vissa sittande på ”tibetanska” hästar med bjällror. Det var vackert. Och jag tror man vänjer sig med de kalla rummen också, sov till och med utan mössa i natt trotts att vi inte hade värmeblankets. Vi sov alla riktigt djupt och bra i natt, vaknade efter tolv timmar sömn och kände att jag kunde sovit mer! Vi skulle duschat men efter vi insåg att duscharna i princip låg utomhus men en liten dörr iför, var det ingenting som kunde få oss att ta av oss raggsockorna och mössorna ^^ Efter en nudelfrukost gav vi oss av strax efter tio, då var vi de sista av alla att lämna hostlet…

Idag har vi gjort etapp två i ravinen. Den var ganska platt och gick en del nedåt. Nu låter ju det som värsta semestern, men jag kan säga att på de där smala stigarna utan några som helst, säkra-Sverige-räcken eller skyddsnät några hundra meter upp, spänner man ändå kroppen och stigen nedåt består av röd sand som bolmar upp så man blir helt torr i munnen, samtidigt som man spänner väldigt ovana muskler för att inte halka. Tappade greppet med fötterna typ 30gånger på hela vandringen men peppar peppar, det var faktiskt ingen som ramlade.  Vi passerade två vattenfall och fick lite snygga bilder. Det är så obegripligt vackert. På första vattenfallet var det faktiskt så man funderade på hur de hade tänkt nu. Stigen gick mitt igenom vattenfallet, så för att komma förbi var vi tvungna att hoppa på hala stenar och den som vart de minsta mindre smidiga än oss hade ju lätt fått bra blöta fötter. Det slår all natur jag någonsin sett. Alla gick vi runt med tanken i bakhuvudet att det kändes som vandringen i sagan om ringen. Och låångt nedanför våra smala stigar med ras på vissa ställen dundrade forsen i ravinens mitt. Att vi var så sena resulterade i att vi i princip knappt mötte en människa. Allt som allt gick vi ensamma mest hela tiden.

Som svar på våra tankar att dagens vandring varit lätt kom sedan ravinen. Vi kom fram till Tina’s Guesthouse, stället där vi skulle åka hem ifrån, och bokade buss. Sedan gav vi oss av mot ravinen där själva klippan som tigern hoppade ifrån skulle finnas. Den var precis bredvid hostlet och kändes som det skulle bli en piece of cake. Där tog jag grundligt fel. Vi skulle alltså i stort sett klättra ned för hela ravinen och upp igen. Och då var det klättring. Man fick hålla i sig med armar och ben för att inte halka nedåt och på vissa ställen fortsatte stigen i en lång stege. 

Där nere stod en till tjej och ville ha betalt för att gå ut på själva stenen då vi redan betalt naxifamiljerna  för att få gå ned i ravinen och också betalt för att först få gå vandringen. Visst, nu handlade det om 50kr för vandring, 10 för att få gå ned i ravinen och sedan ville hon ha 20 till, men det är principgrej. De är experter på att ”paxa ” vyer som de tycker att de har rätt att ta betalt för.

På vandringen upp hade jag kommit in i en andra andning och kämpade på. Då kom även varje klättrares mardröm fram, solen, haha. Det blev grisigt varmt! Hela kläderna är nedsvettade och på det är vi dränkta i ett lager av damm som färgat oss och våra kläder ljusbrun-röda samt ger torr dammhosta. De här kläderna kommer ju behöva slängas när vi kommer hem ^^

Väl uppe igen borde de sålt T-shirtar med ”I survived” –text på, för det var absolut det jobbigaste jag gjort i mitt liv. Välförtjänta satt vi sedan och efterrfös på Tinas Guesthouse och provade på Naxi pizza. Visade sig vara en runt platt mjukt bröd med en råraka på och som garnering lite gurka och tomat. Inget likt en pizza men väldigt gott! Efter att ha gått förbi massa små hus och husväggar fulla med majskolvar beställde jag corn med baktanken att det måste de ju kunna tillaga gott ifall pizzan skulle vara en flopp. Helt rätt. Typ majs med paprika och vitlök. Mums.

Bilvägen hem blev nervös, vi blev upplockade till och med tio minuter innan bussen skulle gå och kom iväg. Men efter ett tag blev vi sittande i en bilkö. Tänkte inte mer på det då jag just nu är helt inne i min ljudbok om kungen. Drömde faktiskt till och med om gången när vi i kören sjöng för honom och Silvia när Kung Karls kyrka fyllde 300 år i natt. Aja i alla fall blev vi sittande i minst 50 minuter medan min ilskna pojkvän kokade bredvid mig och funderade på vem han kunde skylla det här på. Väl på hostlet var det ju bara att fetglömma att vi skulle hinna duscha, äta och packa tillbaka ryggsäckarna. Det var bara att hitta en taxi och dra iväg direkt.

Vi alla ser nu fram emot att spendera morgondagen på ett spa som vi hittade i Kunming, det är det som får oss att orka just nu när vi ligger skitiga och svettiga i våra hard sleep på nattåget och de precis släckt lamporna för alla kl tio vare sig man är trött eller ej. 

Onsdag 16e november

Tidigt tidigt ringde klockorna och vi var tvungna att tvinga oss upp från våra electric blankets och lämna det iskalla rummet. Som tur var köpte jag, Mattias och Carl en varsin handgjord naxi-mössa som är helt underbar mot kyla. Min förra mössa försvann visst under någon utekväll i Dali, hm. Utsikten över gryningen från vår delade balkong var underbar. Vi valde den tidiga bussen så vi skulle kunna vandra i lugn och ro och fick sedan packa om så vi bara hade med de allra nödvändigaste i en ryggsäck. Den andra lämnade vi på hostlet.

Efter cirkus tre timmars bussresa var vi framme vid ravinens södra ände. Alla i den lilla minibussen blev utspridda direkt då en stackare inte hade pengar med och fick leta upp bankomat i den lilla byn vi åkt förbi tidigare och andra raceade iväg väldigt fort. Själva tog vi lite foton och vandrade hyfsat lugnt då vi försökte ta reda på vart vi skulle. Första etappen gick vi ändå rätt fort då vi snart fick en enormt stor och äcklig gris, som en liten naxiflicka vallade längs vägen, efter oss. Blä.

När vi väl kom upp vid ravinen kom vår första wow upplevelse och vi pepprade med kort. Då kom helt plötsligt en liten argsint kvinna springande och ville ha pengar för vi tagit kort från berget. Vi, likt alla andra, hade blivit tillsagda att vi inte skulle betala på sådana grejer så vi förklarade med gester att vi inte tänkte betala och fortsatte gå. Då började hon ställa sig framför oss för att hindra oss gå vidare, slita i stackars Carls nyinköpta naxiskjorta, och gestikulera att hon tänkte putta oss över kanten. Hon skrek och spottade mot oss så Mattias tänkte nästan ge lite pengar bara för att hon verkligen gick in för det.

Numera vet vi vad de små tillsynes harmlösa kvinnorna skriker efter oss när vi inte vill köpa hos dem. She Qi Le gjorde nämligen en översättning åt oss när vi gick ifrån ett stånd där en gammal kvinna ville sälja souvenirer till oss utanför Terrakotta armén. Den lät något såhär på ocensurerad engelska: ”I will fuck your mum every day!”

Bortsett från den otäcka lilla tanten mötte vi bara massa trevliga bybor som, halvt isolerade lever som bönder högt uppe i bergen med en och annan udda traktor och hästar. De har som risterasser längs med bergets branter, men de verkar som de odlar mest majs, potatis och andra grödor här.

Man tycker att man någonstans borde fått en liten varning om att vandringen är sjukt jobbig och överlag väldigt farlig. Hade Agda 87 fått för sig att hon ville se ravinen hade hon ju bittert fått ångra det. Till och med den som bara är i snäppet sämre kondition än vi är skulle ha svårt för denna vandring. Vi svettades och svettades och fick använda både armar och ben för att ta oss fram i den ofta väldigt branta terrängen.

Vandringen i sig är väl inte farlig men i ett ovaksamt ögonblick räcker det med ett felsteg eller en snubbling för att man ska falla över kanten och sedan hittas igen några hundra meter ner. Det är inte stället att vara full eller hög på, just därför var det just det vi kunde hitta vid den första lilla tanten som satt i sitt hemmabyggda matstånd längs vägen: gräs. Det växer tydligen vilt här så priserna var i botten. För övrigt är det snickers, redbull och vatten som finns i korgarna hos de bybor som satt sig längs stigen på ett fåtal platser längs leden.

Britten som vi hängde med igår hade vi precis lite försiktigt konstaterat att han inte var världens trevligaste, eller gladaste och att han gärna ville veta mest och vara bäst trotts att han säkert var,enl min gissning, en 38 år. Då dök han såklart upp när vi som bäst satt och åt på det sista matsället på dagens etapp, Naxi Familjy Guesthouse. Han hade åkt bussen senare än oss, vilket vi visste innan, och måste sedan ha löpt som sjutton för att komma ifatt oss…

Vi var precis klara och såg att det började komma lite småstänk så vi lämnade honom där. Det roliga är att han är jättebitter, inte ett dugg rolig, inte bjuder på sig själv eller frågar oss någonting, men ändå vill vara med oss. Så konversationen när han kom ifatt oss igen blev lite småstel. V frågade något och han svarade. Sen var han tyst.  Han drog dessutom ned vårt tempo. Han var likblek i ansiktet och gick nästan dubbelvikt, vi frågade om han mådde bra och om vi skulle bära något. Men han var okej. Inte ens när vi lite försiktigt småpikade vid nästa guesthouse att han kanske skulle stanna om man mådde dåligt gav han sig. Han skulle hänga på oss.

För övrigt finns inget mer att önska längs denna led. Det är underbart att man kan komma så nära naturen och fortfarande veta att man behöver vara uppmärksam och att det är farligt. Vi såg de mest sjuka utsiktsplatser där vi inte ens vill veta hur högt över forsen nere i ravinen vi egentligen var. Naturen ändrade skepnad flera gånger, från kinesiskt risfältsklimat till svensk barrskog och gul ökensand. Men vad det är var för natur så fortsatte den otroligt långt ned under oss och otroligt högt upp över oss med de snöiga bergstopparna som mest såg ut som en kuliss. Hur många foton vi än tog går det inte att förstå att det är på riktigt.

Efter att ha vandrat från halv elva till klockan sex på kvällen nådde vi äntligen vårt mål: Half way inn guest house.  Det låg otroligt vackert inklämt mellan odlingar och med en utsikt från rummen ned i ravinen. Även toaletten hade den vackraste utsikten från den stora luckan i väggen och långa ränna i golvet. Det spelar ingen roll hur mycket jag maler på om hur fint det var för det går inte att beskriva med ord. Jag får försöka med bilder sen.

Vi åt och satt sedan och spelade lite kort på mitt och Mattias dubbelrum. Det värmde upp rummet, som var helt utan värme eller electric blankets, men alla var helt slut efter dagen och vi somnade tidigt utan problem!

Tisdag 15 november

Lijiang är så sjukt mysigt! Det går inte att beskriva med ord hur omgivningarna och vyerna ser ut på den här höjden.

Idag har jag Mattias, Jon, Carl och en brittisk kille vart och sett vyn där framsidsbilden på vår guidebok är tagen! Helt fantastiskt. Det är en stor park på gångavstånd från gamla stan. Det finns massa dammar och mitt i parken ligger en liten kinesisk byggnad, Deyuelou, brevid en fin kinesisk bro. I bakgrunden syntes The Jadedrakes snow mountain. Med sina 5596möh är det en helt sjukt praktfull syn. Den sticker ut från de övriga bergskedjorna som bara dem är enormt höga. Det är en väldigt fin och populär plats att ta foton på.

Är man pigga och nyfikna, vilket vi var, tar man sig upp på det närbelägna berget, ca 2600möh, för att få en ännu bättre sikt mot berget. Vädret är följande: i solen är det t-shirt och shortsvärme, i skuggan när det är vindstilla är det hyffsat varmt, men när det blåser, en liten pust räcker, känns det som det är vinter ute. = sjukt svårt att veta hur man ska klä sig. Varvade mellan regnjacka, tjocktröja och linne. ^^  

Det märks även att man är högt upp! Även om man inte var särskilt trött i benen, trotts alla trappor, så var man andfådd som ett as! Kina är absolut det vackraste landet jag någonsin sett. Yunnan provinsen speciellt. Man kommer bort från alla riktigt stora städer (Lijiang har ”bara” en miljon inv och anses som en småstad^^ ) och få se natur som man inte trodde fanns. Jag har konstaterat att Man inte hittar något liknande i Europa. Lijiang är vackrare än Venedig!

Sitter och skriver nu på vår inbyggda balkong med utsikt över takterassen där killarna solar och kollar solnedgången. Utsikten härifrån är över alla hustaken i gamla staden med alla dess takskägg och längre bort höjer sig bergskedjorna som når upp till molnen och omringar hela staden. Beautiful

Ikväll tar vi nog en sväng ned och hittar en mysig restaurang i gamla staden. När vi kom tillbaka från berget tog i en sväng på restauranggatan och provade lite typisk naxi mat. Naxi är minioritetskulturen som bor här, Långt iväg från Pekings geishor och smala känningar som jag, innan jag vart i Kina, sett som den typiska kinesiska utstyrseln. Käkade någon spicy tofu med grönsaker, yak-grillspett, det var riktigt gott! Och sedan något som Jon åt igår, riven potatis typ som råraka, men den jag hittade var mer som snacks. Typ chips.

Tanken var att vi skulle göra en repris från Dali och äta riktig kinesisk middag med staffen här på hostlet. Tyvärr var inte kocken här ikväll så det gick inte.

Imorgon bitti åker vi till Tiger Leaping Gorge. En stor ravin där myten säger att på det smalaste stället smet en tiger från sina jägare genom att hoppa över någon gång. Vi ska vandra längs ravinen i två dagar. Många vi träffat här kommer från andra hållet och har redan gjort vandringen. Vi har höga förväntningar!

Måndag 14 november

Det blev helt lagom att gå upp, leta efter min mössa som försvunnit dagen innan. Betydligt billigare än för amerikanskan Lisa som löpt runt som en tok morgonen innan och letat efter sin plånbok med pass i. Hann äta frukost och handla lite färdkost innan vi blev upphämtade.

Bussturen till Lijiang var minst lika mycket sevärdhet som själva staden. Vi åkte upp och ned för berg på små slingriga vägar. Förbi snöiga bergstoppar och risterasser, små byar och barn som gick till skolan i udda skoluniformer. Försökte som vanligt mig på att ta kort ifrån bussen på den vackra naturen, helt omöjligt! Blir bara fartränder och grönt. Efter halva 2,5h resan stannade chaffören för matpaus, onödigt tänkte vi på en så kort sträcka. Trodde vi ja, vi satt i bussen ytterligare tre timmar innan vi kom fram till Lijiang. Jag och Mattias lyckades få sitta längst fram i dubbeldeckaren och hade grym utsikt över allt som skedde, de otäcka omkörningarna och de vackra byarna.

Väl avsläppta i Lijiang vimlade vi runt i gamla stan och letade efter vårt hostel. Alla gamla städer vi sett har varit väldigt olika även om mina beskrivningar med ”små byggnade med takskägg, små broar över små bäckar och små souvenirstånd” låter väldigt likadana. Det var stora kullerstenar i hela staden.

När vi väl hittat Panba hostel, en fin byggnad i trä, lämnade vi snabbt bara grejerna innan vi löpte iväg för att äta. Hittade en mysig liten nedsänkt lokal med liveband. Dock var det totalt onödigt med förstärkare i den lilla lokalen, men när vi fick maten var den himmelsk!

Vi hade hört att allting skulle stänga halv tolv på grund av några regler de har i Lijiang att det ska vara tyst då. Det var svårt att tro när vi gick på bargatan någon timme tidigare. Det var sjukt med drag längs hela gatan och massor med folk i varje klubb. Dock utforskade vi aldrig nattlivet mera utan kände oss rätt nöjda efter natten innan.  Får jag rekommendera Dali eller Lijiang tycker jag Lijiang är vackrare, på en höjd av ca 2400möh.

Söndag 13 november 2011

Haft lite ont i huvudet sedan vi kom hit, funderade på om man kan skylla det på höjden eller om det helt enkelt är vätskebrist.

Vaknade i morse och det var kallt som satan. Hade goosebumps under de tripla filtarna, min mössa, jeans, raggsockor, fleecetröja och tjocktröja. Fick öppna fönstret för att släppa in lite värme. Vi bor på fel sida av huset också, så vi har knappt sol någon gång under dagen. Hade jag vetat om den här kylan hade jag aldrig velat bo här, spelar ingen roll att det är världens mysigaste hostel med världens mysigaste staff. Att frysa hela kvällen, natten och morgonen är fan det värsta som finns. Det var en ren pina att löpa in i duschen, trotts att vattnet var varmt. När vi kom ut till den lilla innergården lyste solen på och vi kunde ta av oss fleecetröjorna, raggsockorna och mössorna. I solen är det T-shirt väder men i skuggan kan man ha mössa. Typiskt fjällväder som gör en sjuk. Eftersom vi vill komma iväg till Indien så snart som möjligt och vet att vi redan kommer passera 16e, då vi får precis en månad på varje ställe, så vill vi göra vår lilla avstickare Kunming – Dali – Lijiang – Tiger Leaping Gorge – Kunming så snabbt som möjligt.

Jon hade btw hört att anledningen till att det är så kallt i Yunnan nu är att sätter på värmen samtidigt överallt i samma provins. Så ett visst datum sätts värmen igång för hela Yunnan provinsen och då spelar det ingen roll ifall du bor i Dali bland bergen eller i värmen på gränsen till Vietnam. I Beijing där hela provinsen ligger norrut sätts värmen i sin tur igång mycket tidigare. Har dock inget som bekräftar detta. Låter ju sjuk. Menar, de borde väl kunna ha AC eller värmepump som går på elektricitet för det? 

Vi insåg snabbt att det är naturen som är sevärdheten här när vi gick runt i den lilla gamla och hade utsikt över sjön och bergen som Dali ligger inklämd emellan. Jon och Carl hade problem med att få ut pengar, då ingen automat fungerade och jag blev stucken i nacken av något som vi tror var en geting. Svullnaden la sig typ efter en dag så var ingen fara.

Vi åkte bort till de tre pagoderna som är Dalis stora sevärdhet. Det var ju den största ripoffen hittills. De ville ha 121 kr för att vi skulle få komma in på området där de stod. Vi var i valet och kvalet om vi skulle gå in eller skita i det. Men när vi ändå var där gick vi in. Visst fina pagoder, fin park, nothing more.

På kvällen betalade vi 16RBM var och åt äkta kinesisk middag ute på gården med personalen. Det var ett kap! Det var massa rätter som vi satt och delade på. Soppa, majs, ris, fläsk, tofu, olika lökar och grönsaker, grisskinn, gurka med chilikrydda osv. Åter igen var det enda som var tråkigt att det var kallt.

Vi hade blivit rekommenderade att gå till baren Bad Monkeys i gamla stan. Där var det bra drag och snart så kom alla som vart på hostlet dit också. Vi satt bredvid ett kinesiskt gäng som bjöd på dricka och nötter och var överförtjusta över att vi var västlänningar. Dock började vi få lite vibbar att de här tjejerna kanske var av det slaget man kunde köpa. När gamelkinesen i gänget började föreslå att Carl kunde vara med tjejen bredvid honom medan hennes man sov i soffan bredvid. Och när jag inte ville dansa med gamlingen blev han arg och ville att jag skulle gå därifrån. Lyckades ta mig ur situationen genom att förklara att det bara var för att låten de spelade var så dålig. Då var det okej.  Förutom sliskgubben var de jättetrevliga och baren hade öppet så länge det var bra drag där så tillslut var bara västlänningar kvar. Mattias och en portugis tog över scenen efter bandet och börjad spelar klassiker som Shave tonight m.fl.

Lördag 12e november 2011

Idag var målet att någon gång under dagen ta bussen 5-7timmar mot Dali. Jag vaknade med as ont i magen tidigt på morgonen och spenderade morgonen själv vaken. Testade hostlets omelett och satt ute i solen på takterassen. Det var också det som fick oss att stanna ett bra tag i Kunming, solen! Det var enormt varmt och skönt i solen på takterrassen och vi hade svårt att slita oss.

Tillslut fick vi slita oss och säga hejdå till ett par brittiska tjejer som jag och Matte bott på samma hostel som sedan Beijing. Den blev en donken och sedan iväg mot stationen.

Stationen hade de äckligaste toaletterna jag sett sedan jag kom till Kina! Det var kanske 20 toaletter i rad. På ena sidan var det bara en ränna. Hälften av toaletterna saknade dörrar, av den hälft som hade dörrar var det ingen av tanterna som gjorde sina behov där inne som stängde dörrarna i alla fall. Toapapper och tvål var ju bara att glömma, finns ingenstans här. Av de få toaletter utan ränna och med en dörr saknade hälften lås. Då fanns det två toaletter som uppfyllde kraven, den ena var så grisig att jag inte ens ville gå in, så den sista toaletten hade lås, men det var trasigt, det fick duga. När jag som bäst stod där såg jag att det var en askkopp på golvet och när jag kollade lite närmre såg jag att något rörde sig där i. Jag kollade inte dit mer…

Trotts att lappen med kinesiska försvunnit på vägen lyckades vi med en hjälpvillig tant beställa biljetter och komma på rätt buss. Det enda som blev lite fel var att vi råkade få den lite mindre bussen med fler locals i och som snällt avgick när sista kinesen som kom 20min sent hade anlänt.

Tiderna på bussen är väldigt ungefärliga. Och när vi kom fram till hostlet var det sent och mörkt. Vi hade helt häpna suttit hela vägen och förgäves försökt tagit bilder på den häpnadsväckande natur som swishade förbi oss. Tveksamt om vi lyckades.

När vi kom fram till hostlet satt ett gäng runt en lägereld och pratade. I receptionen/restaurangen låg precis färdiga, hemmalagade dumplings och luktade gott. Vi frågade om det gick och beställa, då säger den supersnälla personalen att vi kan äta dem istället för dem. Så vi hann bara lämna väskorna och sedan äta de godaste dumplings någonsin med morot och pork i. Efteråt gick vi ut till gänget vid elden och presenterade oss. En norska, en amerikanska, en kines, en australienare, två tre engelsmän och några till samlades runt elden och vi blev kvar där hela kvällen. Vi flyttade så småningom in i baren och jag Jon och Carl var trötta efter resan och drog upp till rummet. Mattias hade hittat en gitarr och trivdes bra.

Det gick inte att sova. Det var ingen isolering och vi hade inga electric blankets, vilket annars är vanligt här. Jag hade på mig alla mina kläder och mössan, dubbla filtar över duntäcket och låg ändå och skakade som ett litet barn. När jag somnar till strax innan tre kom helt plötsligt Mattias inrumlande och låg sedan och gnydde över hur dålig han mådde. Kan nämnas att han fick försmak för det egengjorda plommonvinet hostlet hade för 5kr/glas. Blev orolig och låg vaken tills han somnat. Precis när det blivit tyst ropar helt plötsligt Jon till från sängen, han hade redan varnat oss att han pratade mycket i sömnen..  

Fredag 11e november 2011 – 11/11 – 11

Framme i Kunming insåg vi att vi varit lite snabba iväg. Vi hade inte adressen till hostlet nedskriven och hade ingen aning vart vi skulle ta vägen. Efter att ha letat fick vi låna en dator i en stor och konstig datasal på ett hostel. Skrev ned adressen, lyckades få tag på en karta på kinesiska och ungefär fatta vart vi skulle, visa det för att taxichafför som typ körde oss dit. Sen var det bara att leta. Kunming är stort och att gå och vimsa där var lönlöst. Vi gav upp och satte oss på Donken. Där lyckades Mattias hitta en kille som kunde engelska, tog fram dator och började leta för att exakt kunna visa oss hur vi skulle gå. Det är underbart att sådana små guldklimpar finns i en provins där ingen kan engelska <3

Hostlet, The Hump, var nice och hade en stor uteterass. Blev massa chill där innan vi tog oss ut för att seightseeinga lite vår enda dag i Kunming. Vi vandrade genom city och bekantade oss lite med alla märkesaffärer för att komma till en stor fin park med massa dammar och broar emellan dem. Det började skymma lite och mellan dammarna i små kapell satt kineser, mesta dels gamla, och spelade i band med massa coola instrument medan en eller flera sjöng kinesiska låtar. Spontanstämningen kineserna är bäst på att skapa infann sig snabbt, riktigt mysigt.

Vi åt på en takterass på den enda restaurangen vi hittade i parken, solen gick ned och fast det är hur varmt som helst i solen på dagen så försvinner värmen lika fort när solen går ned.

Efter en nice förfest i rummet som Carl och Jon bodde i med massa baiju, ölspel och lite häng i baren gick vi tillslut ut för att kolla området. Det var ju trotts allt fredag. Kinserna har ingen motsvarighet till skål utan det enda de har ord för är botten upp! Gam bei! Det missbrukar i samma grad som ordet ”skål” och kan ju vara en anledning till varför kineserna blir fulla så snabbt, haha. Det var sjukt drag på hostlet men det var bara kineser där! Verkade som att baren till hostlet var rätt känd för locals också. Vi hade köpt två olika flaskor risvin, vi pratar om 6kr st med väldig styrka i. När vi öppnade andra flaskan började Mattias helt plötsligt att bli helt röd i ansiktet. Rödheten spred sig och tillslut hade han röda stora fläckar i ansikte, hals och axlar. Det försvann så snart han slutade dricka baijun. Allrgisk reaktion eller dåligt risvin? Vi skrev i alla fall upp namnet så vi inte skulle råka köpa det igen XD dessutom smakade det bajs!

Bara nere på gatan vid hostlet var det ett himla drag. Vi hamnade på nattklubben runt hörnet där det verkade som hela Kunming samlats för dagen. Som vanligt i gästfrihetens land blev vi bjudna på öl och fick snabbt sällskap. Efter ett tag börjar vi märka att de kinesiska killarna kanske är lite för gästvänliga och att killarna som vi småskrattat åt som dansat på scenen kanske gillade varandra lika mycket som det såg ut som. När jag för sjuttonde gången fått höra att mina eyes are beautiful och my hair is beautiful kände killarna ungefär samma sak och fick höra samma sak. Mattias gick rakt på sak och frågade en väldigt feminin kille med otroligt stylat hår och troligtvis mascara om han var gay, när svaret blev ”If you are” var vi snabbt ute från den klubben ^^ hahah

Vidare runt nästa hörn hittade vi ännu en nattklubb. Där klev vi förbi kassan och som vanligt utan att varken betala eller vissa leg. Där inne var det fullt med kineser som genast ville bli kompisar med oss. Jag fick äntligen en danskompis som drog upp mig på scenen och på varje bort stod massor med öl. Det vi inte reflekterade över förrän dagen efter var att det var lite skumt att all dricka stod framme och att det inte fanns någon bar. Hamnade vi på en privat fest? Skulle man betalat och druckit hur mycket man ville? Well vi lyckas glida igenom det mesta uppenbarligen.

Det vi fick reda på sedan var att det var 11/11 – 11 vilket tydligen enligt de myttroende kineserna skulle vara ett speciellt datum att fira och som många också gifte sig på. När vi tänkte efter hade vi ju sett några brudpar, men det är inget ovanligt här där det verkar som att de gifter sig varje dag. Har säkert sett 20brudpar på resan. 

Det vi också fick reda på sedan var att de just samma dag firade ”singles day” en dag för alla singlar då det är fritt fram att ragga och för par att byta partners osv. wow.. inte konstigt att det hade varit bra drag ute och att pojkarna flockades runt mina killar på gayklubben ^^ hahaha

Torsdag 10e November 2011

Att vi åkte sent på kvällen var en riktig hit. Det innebär att vi har två nätter på tåget och bara en dag. Det går fort!

Jag börjar tycka att det är mera fräsht med hål i golvet istället för en toastol. Har kommit på mig själv med att välja hålet om det finns både och, vilket det ofta gör.

Var underbart att sova länge utan att behöva känna att man missade något. Vi fyra hade schack turnering och jag lyckades spöa alla killarna (; priset skulle vara tre öl. Tror grabbarna glömde bort det plötsligt när de själva inte vann.

Efter att tagit det lugnt en hel dag började vi känna oss lite taggade. Hittade restaurangvagnen och massa öl. Carl grävde fram en baiju de egentligen tänkt ta med hem, och så började vi köra ölspel. Det hade ju aldrig gått om vi inte hamnat i samma vagn. Sån sjuk tur. Det kändes inte som en jobbig tågresa utan mer som att man kunde ha spenderat nån dag till där. 

I hytten bredvid hade vi en asgullig unge som Matte trollade för. Trolleritrix bygger broar över kulturer har vi märkt ^^ Sedan Matte även trollat för hans pappa började ungen komma springande med vakumförpackade råa kycklingben. Det var ingen som tordes smaka på dem! 

Onsdag 9e november 2011

Hade ju inte riktigt planerat att göra så lite nytta på kvällen igår så blev bråttom idag. Vi gick upp tidigt, duschade, bokade hostel i Kunming och åkte iväg till posten med vår tunga resväska. Hade en timme på oss innan vi skulle checka ut så var säkra på att hinna. När tusen kineser trängt sig före oss på posten kom vi äntligen fram till killen med vågen. Han vägde väskan, 15kg, och packade ner den, tejpade ihop och fäste med platsband. Då kommer en liten kaxig kineskvinna fram, väger väskan igen. Vågen står då på 15020 gram. Då säger hon helt plötsligt att vi ska betala 70kronor extra eftersom den väger med än 15kg. Alla andra bara skrattade och killen som vägt väskan klippte bort plastband efter plastband för att visa på att väskan inte vägde för mycket. Kärringen vägrade ge sig och vi såg hur tiden tickade iväg.

Tillslut fick de klippa upp allting, jag fick ta ut en superliten grej på några gram för att den skulle väga rätt och sedan packa ihop allting igen. Irriterande. Vi fick fylla i typ sju papper för att få skicka iväg den och när vi skulle hem fick vi såklart ingen taxi heller.

Vi hade chansat lite med packningen och fick ta ut en spritflaska och Mattes oslipade souvenirprydnadssvärd. Om vi inte kan skicka hem det i en resväska, hur sjutton får man då hem det? Kan ju inte ha det i handbagaget och resa runt med direkt.  

Jon och Carl hade hört att man skulle kunna hyra cyklar och cykla ett varv runt staden på den stora stadsmuren så vi hängde med dem dit. Tåget till Kunming gick ändå inte förrän 10 på kvällen så hade hela dagen att spendera. Det visade sig att Jon och Carl skulle åka på samma tåg till Kunming.

Att cykla på muren var det bästa vi gjort i Xi’an. Vi betalade 40kr för att komma upp på muren, sedan hyrde vi två tandemcyklar och cyklade runt i den varma ”vårsolen” på den breda muren. Det tog typ 100minuter med paus för fika och höjning av sadeln. Det var en sjukt fin utsikt över staden från murens höjd. Absolut det mest värda att göra på ett besök i Xi'an.

Vi hade rekommenderat muslimkvarteren till Jon och Carl så när vi fick tid över passade vi på att gå dit allihopa för att käka lunch. Käkade någon otäck kaka och grabbarna drack granatfruktsjuice. Granatfrukterna finns överallt här och folk bryter upp dem och går och käkar som äpplen på gatan.

Spenderade kvällen med att chilla på hostlet och förbereda oss för 35h resan! Det är rekord av alla turer vi åkt så efter våran obekväma hard seat resa bestämde vi oss för att sluta snåla och betala hundringarna extra det kostar att ha soft sleep, vilket innebär att man bara delar sovhytt fyra stycken, kan stänga om sig med en dörr och får en termos med vatten på rummet.

För första gången hade vi riktigt bra med tid innan tåget skulle gå och det sjukaste var att av alla kineser på tåget så lyckades vi få samma hytt som Jon och Carl!! Haha. Troligen de enda västlänningarna på tåget hamnar i samma hytt. Och det var såå värt med soft sleep! Fast vi ganska snart insåg att med soft sleep menar de inte att sängarna är mjuka utan att det är soft med egen hytt (;

 Tisdag 8e november 2011

Det är rätt lugna dagar nu eftersom vi har lite extra tid innan vi åker vidare. Vi gick runt i närheten av hostlet och kikade lite. Matte har hittat en snygg jacka som vi ska försöka få plats med i väskan som ska skickas hem ^^.

Vi lever numera på endast mitt bankkort eftersom Mattes lyckades bli spärrat idag. Helt värdelöst system. Han ringde banken och frågade vad han kunde göra. Den enda lösningen är att skicka ett nytt kort. Jaha? Hur fan gör man om man reser själv då och tappar bort kortet? Får sälja sin packning för en biljett hem?  Nu har vi ju internetbank och mitt kort så det löser sig, men fortfarande irriterande.

Bakom den stora moskén här mitt i staden ligger det ett stort kvarter sk muslimska kvarteret. Vi kilade dit för att hitta sjukt mycket små gränder och köpgator med massa kinesmuslimska grejer och maträtter. Hade hört att maten skulle vara riktigt god där så hittade en restaurang där vi fick chansa oss fram till några maträtter och hoppas på att något skulle vara gott. Och det var det. Vi fick massa småbröd med sesamfrön på som var uppskurna som pitabröd typ. Sen fick vi något kött och aubergine som smakade precis som på en svensk sommargrillkväll. Riktigt gott! Sen några dumplings och kalla nudlar. Nudlar kalla var ingen höjdare!

Här var i alla fall fejkväskornas hemort. Längs en hel gränd fanns massa väskor i affär efter affär. Gick in i en affär där ägaren vinkade in oss bakom en liten dörr längst bak i affären. Där öppnade sig ett stort rum helt knökfullt med väskor med dåliga sömmar på ^^ Matte hittade en klocka och jag köpte en väska. 

På hostlet träffade vi massa killar som bodde där. Två av dem var svenskar, det är helt galet hur skönt det kan vara att göra sig förstådd på svenska, fast vi pratar med varandra ^^ De visade sig i alla fall vara kusiner till Mia Åberg. Även Lindor på kanotgymnasiet kände de. Världen är liten.

Pratade och drack baiju, partyt slutade när jag och Jon spöat Matte och Carl i biljard, australiensaren deckat i soffan och personalen kastat ut oss från restaurangen när de skulle stänga ^^

Måndag 7e november 2011


Haha måste berätta, vi hade sjukaste natten igår.


Sitter i vår säng på golvet och skriver. Mår förhållandevis bra idag, bättre än grabben som ligger bredvid mig och snarkar^^.  Har ganska nyligen vaknat och hunnit med att tvätta, köpa nudlar och fixa te. Inget att gnälla över. Det är dessutom svensk försommarvärme ute och klarblå himmel! När tvätten är klar ska jag slita upp Matte ur hans skönhetssömn (:

Hade en rätt lugn dag igår och fixade och planerade lite. Att köpa tågbiljetter var ett halvdagsprojekt så det var tur vi fixade det igår. 9e åker vi mot Kunming så får vi se hur det blir därifrån. Blir antagligen lite mer än en månad i Kina, men vi skulle kunna spendera två månader bara här utan problem!

Köpte en ny väska igår, nu en äkta Converse för 35kr. Helt ok. Synd att jag är helt tappad bakom vad gäller märkesväskor för övrigt annars hade man kunnat köpa nån snygg. Inte riktigt mitt område med såna där tjejgrejer^^.

Framåt kvällen satt vi i centrum och käkade lyxglass på Häagen – Dazs glassbar och funderade på vad vi skulle hitta på denna kväll. Lyckan var total till en början, glassen var supergod och vi har inte käkat annat än nudlar på år och dar känns det som. Efteråt mådde jag däremot fruktansvärt illa av antagligen just den anledningen haha XD Håller mig till nudlarna framöver!

Vi hittade att det skulle finnas en bargata i city så vi gick runt och letade och letade och försökte fråga oss fram. Tillslut kom vi fram till en liten tvärgata med uppsliten asfalt och sjabbiga barer i rad. Det såg riktigt trashigt ut och var helt folktomt utöver inkastarna som försökte få in oss på just sin bar. Längst bort på gatan stod ett ungt par och bråkade. Kändes som att klockan var typ kvart över tre på en stängd bargata typ. Vi gick vidare. Tänkte att vi kunde sätta oss på hostlet istället och sattsa på att gå upp tidigt kommande dag. Yeah Right.

Haha, På vägen satt en liten tant och sålde skosulor på en filt. Matte tänkte att det vore bra till de platta Conversen så han kom upp lite med ena benet. Det slutade med att han gick därifrån med tjugo fleecesulor i kulörta färger och med figurer på eftersom tanten absolut propsade på att han skulle ha ”några extra” med sig och eftersom hon inte kunde säga priset på engelska. Hahahah. Nu får det inte plats något mer i väskan ^^

Ännu lite senare på vägen såg vi äntligen något som såg ut som en riktig nattklubb. Det låg på andra våningen och hade vakter utanför. Väl där uppe insåg vi snart med hjälp av skyltarna ”we only serve some people” att vi kommit in trotts att vi hade smutsiga converse med raggsockor i och regnjackor enbart för att vi var västlänningar med förmodat mycket pengar. Det var riktigt bra drag med artister, duktiga för en gång skull, och dansare som avlöste varandra på scenen. Efter ett par öl så tänkte vi dra. Jag lånade toan innan, och när jag kom tillbaka berättade Matte hur han hade trollat för en kille som blivit riktigt impad. Den killen visade sig vara någon högt uppsatt på klubben och strax kom det in en kanna öl som hade kostat oss 300kr annars. Och så började det.

Sent på natten var det vi som höll igång partyt och hade blivit kompisar med nästan alla kypare och några pakistanier. Haha. Alla kineser drack hela tidiga kvällen. Vid det här laget stod alla tjejer som var kvar på klubben inne på toa och spydde. Tror inte den västländska nattklubbkulturen passar dem. Ölkanna efter ölkanna kom in och jag fick även en drink.

En myt om Kina är i alla fall att de ska ha en känd drink med deras whiskey Shivas Regal blandat med green tea som vi läst om att aaallaa dricker. Den finns inte! Har frågat i alla barer i alla städer.

Well någon  gång på natten lyckades vi ta oss hem genom staden med cykeltaxi haha fråga inte varför vi inte tog en vanlig taxi, det hade varit mycket billigare ^^.

Vi fick en nästan helt gratis utekväll igår alltså. Och en nästan helt gratis bakfylla idag också. Hm. Äkta backpackerstyle ^^ Nu ska jag hämta tvätten och väcka min pöjk.

So long!

Vi har precis träffat ett superhäftigt par från Sverige som reser i åtta månader med sina döttrar på 9 och 11 år. Så vill jag med göra när jag har familj! All beröm till dem. Kan bara tänka mig planeringen bakom en sådan resa, menar jag och Matte tycker tråkigt mycket tid går till planering och det är ett förhållandevis svårt land att resa i precis som vi trott innan (jämfört med tidigare resor). Vi har två viljor, mat, sovtider osv som ska gå ihop. Tror att barnen får ut minst lika mycket av att vara på resande fot ett läsår som att gå i skolan, livserfarenhet, och för övrigt slipper de ju inte skolan helt iallafall. Nu var det här ju lite av en ”impulsresa” om man kan kalla det så. Men jag tycker ju om att planera och sitta hemma och försöka se framför sig hur resan ska arta sig, så det kan jan nog klara av som framtida projekt (:

Nog om det. Anledningen till inlägget är att vi suttit och letat och letat och pratat med folk och försökt på alla sätt att fixa en fungerande Lhasa-Indien trip. Vi visste ju det mesta innan. Det går att ta sig in i Lhasa men man måste åka med en guidegrupp = 4dagars trip till förbestämda platser för två personer, 3200RMB/skalle. Det vi inte visste var att det tar minst tre arbetsdagar att få permit vilket betyder att vi måste stanna här i Xi’an några extra dagar. Xi’an är fint, men det känns nästan redan nu som vi sett allt och vi har ingen lust att stanna längre egentligen. Det är ju överkomligt, det stora problemet är sedan att ta sig från Lhasa till Indien. Verkar omöjligt. Hade läst innan om Friendship Highway, Lhasa- Katmandu och trodde det skulle lösa alla våra problem. Nu har vi hört tusen avskräckande historier och ”rykten” om den. För det är allt som finns, rykten. Det finns inte någonstans där det står Så här är det, punkt slut.

-          Det går en buss en gång i veckan men den får bara kineser åka med på.

-          Utlänningar får åka med på bussen, men sedan kommer de inte in i Nepal och det är det ingen som berättar när man köper bussbiljett.

-          Vi fick byta buss hur många gånger som helst och reste i fem dagar. När vi kom till Nepal kom vi inte in i landet utan lyckades på omvägar få svindyra flygbiljetter för att ta oss vidare.

-          Vi hyrde en privat bil som skulle ta oss till Nepal. När vi kom till skjutsen så stod 15 andra där och ”bilen” var nu bussresa. Sedan samma historia att inte komma in i Nepal.

-          Det går buss, men det är bara lokalbussar på kinesiska och man måste byta många gånger, går inte att åka om man inte kan kinesiska eller har med sig någon som kan. Osv osv…

Det verkar betydligt enklare att ta sig från Indien via Nepal till Lhasa. Sedan är det ju annat som spelat in. Inte som hindrar oss, men som gör det lite mer komplicerat som typ höjdsjuka och extrem kyla osv. Alternativet är då flyg till New Delhi. Det är fullt möjligt med kostar ytterligare 3000RMB. Så allt som allt skulle resan kosta oss runt 8000kr för att ta oss över Tibet i lite mindre än en vecka.

Grant rekommenderade oss att skippa Tibet och åka till Yunnan provinsen istället. Även svenskarna vi träffade nu sa att yunnan brukar betraktas som lilla Tibet, kommer man inte till Tibet, ta er i alla fall dit. Kanadensarna vi träffade i Macau sa samma sak. Och otaliga hyllningar på internet finns… sååå….  Efter detta långinlägg kommer nu poängen att det verkar som vi skippar Tibet, tar oss söderut i Kina till Kunming med omnäjd för att sedan därifrån flyga till Indien. Vi får i alla fall en flygkostnad på 3000kr men slipper vara kvar här extra dagar och slipper de 4000kr det kostat att ta oss till Tibet. Såvida ingen som läser har en annan superbra idé dvs (: 

6e november 2011


Vet inte vad jag ska börja berätta om dagen, den har varit helt sjuk! På det bästa möjliga sätt menat! Vi hade våra tvivel om att hänga på ett par vi träffat en gång. Särskilt när de lät så angelägna om att visa oss runt, men alla våra misstankar var obefogade. Det är världens trevligaste och gulligaste människor vi träffat. Kan bara citera Grant ”You were so lucky to meet this people”

Det unga paret som vi träffat på tåget från Beijing var, precis som vi bestämt, på plats utanför vårt hostel för att hämta upp oss kl nio imorse i deras snygga BMW. Med dem var Grant, han hette naturligtvis inte Grant, men det var hans ”engelska namn” så vi kallar honom det här. Det var Killens personliga engelskalärare som nu blivit ”inhyrd” som tolk och sällskap till oss idag. Det visade sig ganska snart att She Qi Le, som killen heter, hade en snuskigt rik pappa som ägde ett byggförtag som sonen skulle ta över. Han var som en liten pojke i en godisaffär med för mycket pengar, visade oss bilder på Lamborghinin han tänkte köpa och att han gärna ville ha en lägenhet i Europa, Italien eller Frankrike, och gärna en i USA också förresten. Dang, tjejen, utbildade sig till flygvärdinna. De var båda 23år och skulle gifta sig i januari och sedan åka på smekmånad till Maldiverna. De var jättesöta ihop och världens gulligaste värdpar.

De körde oss till Terrakotta armén där SQL och hans lärare varit många gånger men Dang aldrig besökt. Vi satt och skrattade åt våra svengelska språkmissar och Grant berättade förtjust att de även hade begreppet Chinglish, trodde det var ett svenskt påfund ^^.  Stackars Grant som vart där så många gånger tidigare tyckte inte om att gå i graven och gillade inte kejsaren som var begravd där.  Med all rätt!

Qin Shi Huangdis härskade i Kina för 2200år sedan och var sedan 13års ålder besatt av döden. Alltså hur hans egen död skulle bli. De tror att han ville ha dödsriket som en avbild av livet på jorden, alltså byggde han ett sjukt stort palats under jorden med pärlbestrött tak och floder av kvicksilver. 700 000pers jobbade i mer än 36år med kalaset. Det som är känt är ju i alla fall själva Terrakottaarmén. En armé med 7000soldater gjorda i lera. Varje soldat är unik, har sin egen frilla, egna ansiktsuttryck osv. Alla Huangdis arbetare och konkubiner begravdes levande för att förhindra att hans sista viloplats blev känd. Det man får se är alltså ett antal utställningar där de berättar om utgrävningarna, kejsaren, historian osv, för att sedan lotsas runt till schakt 1, 2 och 3 och se det på riktigt. De bygger upp förväntningarna genom att göra så man först går till 3an där det i stort sett bara är utgrävningar som är pågående och inte allt för många soldater. Sedan till 2an där det är lite mer, för att sedan komma in i schakt 1 där armén är uppradad i långa led.



SQL tyckte inte vi skulle behöva stå och trängas bland alla guidegrupper och betalade 100kr/pers för att vi skulle få gå på en röd matta ned några meter till VIP ”balkongen” Där såg vi armén på lite mindre avstånd, några meter ned och närmare, och utan att behöva trängas. Det är en sådan grej som bara någon med onödigt mycket pengar gör!

Jag och Mattias behövde inte lyfta ett finger på hela dagen och vi fick ALLT betalt för oss. Jag har alltså, förutom rummet, inte betalat någonting alls på hela dagen, äkta backpackerstyle (a). Ne men det var nästan pinsamt vad bortskämda vi blev. Det spelade ingen roll hur mycket vi propsade på att betala för oss. De förklarade att kineser gör allt för sina kompisar och gäster. Det är något vi hört tidigare av alla som följt med oss och visat platser och stannat och frågat om vi behöver hjälp när vi sett vilsna ut trotts att de själva egentligen har bråttom iväg. Det skulle aldrig hända i Sverige.

Vi åkte vidare till hot spring water på vägen tillbaka till Xi’an. Det är som en litet sommarpalats-by byggd åt en kejsares fru. Läget har väldigt bra fengshui där det ligger brevid berget som gett stället namnet. Berget är grönt året om, trotts det kalla klimatet, tack vare att det ur berget kommer upp massa varma naturliga källor. Berget är också väldigt jaderikt. Något som ger mycket tur. Så i palatsanläggningen fanns många gamla poolar och man kunde gå in i en grotta där de ofta höll till under sommarens varma dagar. Där var det massa små elefantpallar uppradade framför en rad fotbad urkarvade ur väggen. Där fick man ta ett fotbad i det mineralrika vattnet som ska vara bra för hyn. Sjukt att vattnet kan vara så varmt att det nästan bränns trotts att det är kallt ute.

Med oss på vandringen runt byn fick vi en engelsktalande guide. Det var egentligen ingen som ville ha den stackars guiden utan det var väl bara ett tecken på bra värdskap från SQLs sida. Han själv lyckades avbryta guiden så fort hon sa något, Dang lyssnade inte, Grant tror jag kände sig lite förnärmad att de fixat guide fast han själv kunde så mycket om stället så han gick bredvid mig på andra sidan och samtidigt som guiden berättade något berättade han något annat om samma grej i andra örat. Mattias stod och tänkte på något annat och stötte ibland från sig små intresserade ljud som: ahaa, mm, osv. Jag stod och försökte visa intresse och höra vad guiden sa på sin kines-engelska. Det enda jag egentligen lyckades uppfatta var att Chiang Kai-shek varit där i två månader någon gång under sitt liv, något hon mycket stolt upprepade ett antal gånger. Coolt ställe, men guide var överflödigt kan vi konstatera XD

Efter besöket berättade de planerna för kvällen, att de planerade att ta med oss att äta hotpotmiddag om vi ville och sedan skulle SQL ha en fest på en bar i Xi’an. När vi satt i bilen ringde hans pappa och berättade att han skulle genomgå en hjärtoperation under morgondagen, han hade någon hjärtskjudom, och att sonen var tvungen att komma hem och ta hand om företaget. För det visade sig att de inte ens bodde i Xi’an, utan i en stad sex mil utanför, och hade åkt bil en timme på morgonen för att hämta oss!  SQL den stackaren var besviken och bad om ursäkt till oss. Helt onödigt gjort, klart han skulle hem.

Men de ville ändå ta med oss på restaurangen innan så vi åkte mot Xi’an och en riktigt lyxig hotpot restaurang i ett höghus. Det var ett ställe inga västlänningar kände till, utan skylt på väggen utanför. Äntligen fick vi äta riktig hotpot i ett stort sällskap som det ska vara! Och den här hotpoten var något helt annat än den förra vi åt! Här var spat också uppdelat i en stark och en svag, men de smakade helt annorlunda. Man fick blanda iordning sin egen sås i en skål som man sedan kunde doppa i. Och sedan kom servitörerna med maträtt efter maträtt och la i grytan. Fisk, tre sorters räkor, gurka, tofu, två sorters svamp, grisfötter, nudlar, nått salladsaktigt, biff, majs, sparris, osv. Kommer inte ens ihåg allt.

Grants fru kom och gjorde oss sällskap och titt som tätt kom servitriserna med varma handdukar till händerna och fyllde på glasen om de såg halvfulla ut. Kocken kom till vårt bord och började slänga runt med en degklump i luften som sedan förvandlades till nudlar som han la i grytan. När alla slutat äta, proppmätta var det naturligtvis hur mycket mat kvar som helst, och då kommer det in ett stort fruktfat till efterrätt!

Vi satt säkert några timmar och åt. Man förstår varför alla kineser är så smala. Man äter och äter men får egentligen inte i sig så mycket. Det tar lång tid och är socialt och man hinner känna när man är mätt tillskillnad från om man slänger i sig maten. Och man sitter där i lugn och ro och plockar tills sist man inte kan få i sig något mer. Jag vågar inte ens tänka på vad notan måste ha hamnat på.

Efter maten bytte vi mailadresser, segt att de inte har facebook hade ju varit mycket enklare, och lovade att hålla kontakten. De lovade att om de fick tid nästa år skulle de komma förbi Sverige. Tid, inte råd. Vi får helt enkelt åka hem och börja spara direkt om vi ska ha råd med sådant besök XD

She Qi Le och Dang skyndade sig iväg hemåt i bilen och Grant och hans fru skulle visa oss till hostlet. Vi åkte tunnelbanan men till och med nu skulle Grant envis betala för oss. Och trotts att han och frun bodde på stoppet innan oss, så skulle de bestämt följa med oss till vår station och gå med oss hela vägen till hostlet för att sedan behöva åka tillbaka igen.

Sry för megainlägget! Puss

Lördag 5e november

Hallå!

Nu sitter vi och dricker te ur våra nyinköpta gängade glasmuggar ^^ och käkar söt/salta popcorn i restaurangen/baren/allrummet på vårt hostel ”7 sages” i Xi’an.

Nattens resa blev mer och mer angenäm för varje timme fick till och med några timmars sömn. Nu säger Matt ifrån om jag säger så för han sov knappt något. Det är verkligen en upplevelse man kommer komma ihåg, men trotts det har vi lovat varandra att aldrig mer åka nattåg med hard seat. ^^

Vi började prata med paret som satt mitt emot oss. De var typ i vår ålder och bodde i Xi’an. På nått märkligt sätt var de grymt lika oss. Killen och Matte hade likadana mobiler och satt nöjt och spelad spel, möblerade om med väskorna och fixade. Vi garvad åt samma saker och härjade likadant. Skumt! Vi pratade inte i början då vi inte trodde de kunde engelska. Men det visade sig att tjejen var rätt duktig. Killen kunde säga några ord. De skrev på mobilen och visade oss där de varnade oss för alla tjuvar som finns på tåget. Vi västlänningar med systemkamera, laptop och mobiler som inte var nokia, var ett hett mål skulle jag tippa. Eller ja, Mattes mobil som inte är Nokia i alla fall ^^ ALLA i Kina har Nokia mobiler och ungefär sju tusen gånger om dagen tror jag att min telefon ringer XD. Well. Vi höll hårt i våra grejer och än har vi inte märkt att något saknas.

När vi kom fram till Xi’an delade vi taxi och paret guidade chaffören till vårt hostel och släppte av oss. De skulle också till Terrakottaarmén imorgon och frågade om vi ville åka med dem dit. Vi tackade ja så imorgon kl nio kommer de och hämtar oss utanför hostlet. Så om vi är naiva nu och de kör iväg oss och vi blir rånmördade så får ni komma och hämta våra grejer här! Ne usch, dåligt skämt.

Vi har i alla fall bara sovit idag. Kom fram till hostlet kl sju och blev visade till vårt rum. Vi valde det här hostlt för det är byggt som ett gammaldags kinsisk kvarter, alltså en hutong typ. En mur runt massa småhus med gångar emellan med de typiskt nyckerhålsformade öppningarna. Vårt rum är jättehäftigt, trotts att det egentligen bara består av en säng. Sängen ligger mitt i rummet direkt på det upphöjda golvet. Längst in i rummet är det avskärmat med en glasvägg. Där är det toalett och dusch. Känns lite japansk typ. Får slänga upp en bild på det sen!

Vi har iallafall hunnit äta en riktigt god kinesisk frukost/lunch/middag. Det var vi värda efter att ha levt ett dygn på typ en nudelburk och banan. Det var första gången vi tyckt om allting vi lyckas beställt. Och det är verkligen ”lyckats” beställa. Menyerna var bara på kinesiska och personalen kunde ingen engelska alls. Som tur var satt det en högre utbildad familj bredvid oss som hjälpte att beställa in dumplings med biff i, marinerade ångkokta aubergine och ärtskivor och stekt kyckling och svamp. Och såklart ris till.

Det som vi hemma förknippar med kinamat finns knappt här. Typ allt friterat med sötsur sås, alla nudlar och vårrullar. Nu varierar det ju väldigt var i landet vi är. Vi har ju sett vårrullar, sötsursås, nudlar och friterat. Men det är ju inte det som är deras main food. Det är dumplings i alla dess former och med väldigt varierande innehåll. Biff, kyckling, apkött, grönsaker, efterättsvaniljsmet, bbq sås mm. Inlindade i mosat ris, deg eller typ något brödliknande. Mycket soppor med typ alla delar av en kyckling i och så vidare.

Well nog för idag.  Nu ska jag socialisera lite med min sötnos (:

Fredag 4e november 2011


Vår dag har varit dåligt kaos! Vi gick upp hyffsat tidigt för att packa ihop och checka ut från hostlet. Tänkte att vi skulle vara i riktigt bra tid till tåget idag eftersom det blev så stressigt sist så kl tre, två timmar innan avgång bestämde vi oss för att åka mot stationen.

Hann gå runt i vårt neighbourhood där alla hälsa vänligt sedan gårdagen ^^, kika runt lite och äta hotpot! Man får alltså en ”gryta” med kokande, valfritt spad i. Sedan beställer man in vad man vill ha. Vi tog: broccoli, fisk, biff och nudlar. Lite lagom vågat sådär ^^ fisken var vårt wildcard. Man får allting rått. Sedan får man kämpa med pinnarna bäst man kan för att lägga i allting i grytan, koka det själv i ,rekommenderat, två minuter, och sedan försöka fiska upp det ur grytan. Vi delade spat, hälften spicy och hälften inte spicy. Det var tur, för den starka var riktigt stark! Vi satt och svettades på näsorna och krånglade med maten. Coolt att ha provat på men inte värt priset för den mängd mat vi lyckades få i oss ^^

Allting gick bra, vi hämtade väskorna på hostlet och åkte iväg mot stationen. Sista tågbytet kollade vi en extra gång på kratan vart vi var, South station…Vi skulle till West station…Och det var en timma kvar tills tåget skulle gå! Det händer ju!

Vi hittade i alla fall en engelsktalande kines som kunde visa oss hur långt vi åkt fel, sedan blev det bråttom. Vi sprang hela vägen och lyckades komma fram till tåget tio minuter innan avgång. Last call brukar vara en kvart innan och de rekommenderar att man är där en timme innan. Vi fullkomligt knuffade oss fram bland alla kineser med stora väskor på huvudet och med påsar som såg ut att rymma alla deras ägodelar. Och det var långt!

Helt galet med tur att vi hann med tåget. Men när vi kom fram trodde vi det var ett skämt. Konduktören visade oss in i en vagn där vi kunde kliva ett steg in, sen var det fullt. Kineser av alla samhällsklasser stor ihopträngda som sillar uppradade i hela vagnen. På sätena trängdes de flera stycken och alla ställen som kunde användas till sittplats nyttjades. Och mitt bland alla gloende kineser stod vi och svettades floder. Vi stod stilla i tio minuter innan vi ens kunde ta oss ett steg frammåt i tåget. Vi visste inte vad vi skulle göra. Skulle de av? På? Skulle de sätta sig? Det såg inte ut som de var på väg någonstans. Det här var tusen gånger värre än Slovakien tåget i somras! Vi tar tillbaka allting ont vi sa om det luftkonditionerade, rena sittplatståget. Det här var som de galna fotona man ser från bussar och tåg när folk hänger på sidorna och har ansiktet pressat mot rutan. Efter att ha klämt oss förbi en hel vagn med våra stora väskor på något obegripligt sätt, och gestikulerat och visat biljetterna för de fyra kinesiska kvinnorna som satt på våra platser, kunde vi klämma ned oss med alla väskor i knät eller på utrymmet där benen borde fått plats. Rutorna på tåget var redan immiga och här skulle vi spendera kommande 14timmar, natten...

Efter 1,5h blev det lite bättre. Vi stannade vid första stationen, lite folk gick av. Vi kunde lägga upp en väska och hade kommit över den värsta svettattacken. Nu 22:38 har jag tom lyckats fått upp laptopen för att skriva lite. Vi har käkat lite nudlar och lyckats klämma upp väskorna på hyllan. Alla som stod i mittgången har äntligen fått sittplatser eller gått av tåget och Mattias fick precis beställa en öl. Att våra rumpor redan sover på de hårda träsätena med tyg över och att ljudnivån är högre än vad den vart i ett tåg med västlänningar får vi leva med. Bara 8h kvar.  

Torsdag 3 november 2011

Dagen ägnade vi åt att låta oss bli lurade av kineser. Det spelar ingen roll hur mycket man prutar och kämpar ned priset, man går alltid därifrån med en känsla av att man har gett dem en extra månadslön. Och alltid så hittar man samma produkt några kronor billigare i ett senare stånd. Spelar ingen roll hur bra man researchat eller hur många stånd man jämfört med innan. Visst, det handlar om några kronor, som de säkert spenderar bättre än jag hade gjort i alla fall. Kan garanterat säga att vi inte är turisterna de tjänar mest pengar på i alla fall. Vi har all tid i världen att stå och pruta och vela om kronorna ^^. Matte som gillade spelet redan på europaresan kan gå lös här.

I vår shoppingiver så glömde vi bort att köpa tågbiljetter till Xi’an. När vi väl gick bort till det lilla bokningskontoret på 4kvm och gav fram vårt önskemål, nedskrivet på kinesiska på en lapp från hostelreceptionen, visade killen på skärmen att det enda tåget ledigt var 16.59 dagen efter med hard seat. = mindre lyxiga sittplatserna och de billigaste biljetterna. Visst, tänkte vi, skönt att spara några hundralappar. Att det var så svårt att få biljetter till Xi’an trodde vi aldrig då det går flera avgångar om dagen från Peking. Well well.

Vi har i alla fall insett att vi nog får köpa en väska och skicka hem ett lass med vinterkläder och souvenirer när vi kommer till Indien. Man får inte med sig mycket utöver kläder när man backpackar!

Onsdag 2 november 2011


Ganska lugna dagar framför oss nu, har gjort det mesta vi vill se och göra i Peking. Ironiskt nog så är det klaraste dagen ute hittills kunde jag konstatera när jag satt med datorn i baren och kollade ut imorse.

Btw så har vi upptäckt att alla nummer som ringer från sverige blir samma på vår display, 019nånting… Har masssa missade samtal men vet inte var de kommer från så räkna inte med att bli uppringd. Och ring inte alls förresten, blir svinigt dyrt för båda.

Igår lyckades min jätteäkta adidasväska gå sönder. Den som hållit igenom Thailand och Europa i vått och torrt. Som tur är befinner vi oss i fejkväskornas hemland så det ska nog lösa sig. Har ju precis insett att vi får hela morgondagen till att gå runt och pruta i alla småbutiker här i närheten.

Det sista vi ville hinna se innan vi lämnar Peking var The Birds Nest och Watercube. De två häftigaste OS arenorna i Os byn norr om staden. Det var overkligt att stå i arenan där invigningen för OS 2008 vart bara tre år tidigare. Då satt jag och klistrad framför tvn hemma och önskade att jag kunde få sett den där ännu overkligare föreställningen som kineserna bjöd på live.

Området som OS byn är byggd på bestod, innan OS, av hutonger som utgjorde hem till över en miljon kineser som blev utskickade ur sina hem till höghus i utkanten av staden. Måste vart så hemskt. I hutongerna finns allt. Deras sociala liv, arbete och alla små verkstäder och affärer de kan behöva. Har även sett någon sjuk dokumentär för ett tag sedan där de berättade om statens cleaning project innan OS. Folk kördes iväg och spärrades in, allt för att Kina skulle visa upp sin bästa sida när världens ögon riktades mot det. Runt byggnaderna fannsa massa skyltar med fina ord om att nationalarenan representerar moderna Kina osv. Väl där inne fick vi i alla fall kissa i hål ^^ nerå, men på nära håll kändes byggnaden och det stora plattbelagda området den låg på väldigt grått. Kan vart vädret som hjälpte till lite också.

När vi kom ut från vattenkuben hade det börja skymma, och när vi gick lngs med den tände de båda byggnaderna. Vattenkuben med sin plastbubblefasad i lysande blå och fågelboet med sin metallstråinlindning i självlysande röd inifrån arenan. Skulle rekommendera ett besök på kvällen. Räcker att se utifrån, väl där inne var det inte värt inträdespriserna. Lite kul var det dock när jag och Matte hoppade in i ett litet ”spaceship” inne i vattenkuben och slogs mot utomjordingar i 5D simulator. Lite barnsligt vi vet! Men ingen känner ju oss i Kina. Nu har jag ju iofs bjudit på den här (:  

På fredag åker vi vidare till Xi’an och Terrakottaarmén. Ska bli riktigt coolt. Så kvällen fick vigas till planering och att spöa Matte i biljard, på riktigt denna gång (;

1 november 2011


Idag hände det. Vi blev två av alla i världen som kan skriva sig på listan över att ha bevittnat världens utan tvekan största turistattraktion. The Great Wall of China. Men inget ska ju gå smärtfritt. Det tuffaste måste vart att ta sig upp tidigt imorse efter våra otaliga sovmornar. Efter att ha trängts med alla kineser, som var på väg till jobbet, på tunnelbanan skulle vi försöka få tag på en biljett till Badaling på urkrångliga Beijing North Railway Station, som verkade vara under ombyggnad. Ingen kunde engelska. Ingenting stod på engelska. Vi stod och köade i hundra olika kassor innan vi äntligen hade hittat den som sålde biljetter till Badaling. Och ja, det blev Badaling tillslut.

Det största No No vi har fått av ALLA som gett oss tips om Kina är att: När ni ska till kinesiska muren, åk INTE till Badaling! Det är det stället på muren som ligger allra närmast Peking och därför också är den, utan tvekan, mest besökta delen. Det är en bit av muren som är restaurerad och tillgänglig för alla de busslass som slussas dit varje dag. Anledningen till att vi i alla fall valde Badaling är främst det ostadiga vädret vi har. De har lovat att det ska vara mulet och regnigt i veckan. Hur kul är det då om vi tar oss med bussbyten och taxi långt borta till ett ensligt ställe och fryser fingrarna av oss? Samma om vi skulle ge oss ut på en femtimmarsvandring, som säkert är guld att göra på våren, och det sedan börjar spöregna och blåsa? Inte så kul.

Ut till Badaling är det ett snabbtåg byggt, så vi åkte bekvämt snabbtåg i en timme för 6kronor direkt till muren. Och vi följde alla bokens regler. Vi var där en vintermånad = mindre folk. Vi kom på eftermiddagen = alla busslass med guidade turer har åkt hem. Och vi gick vänster på muren istället för att följa strömmen av folk som gick på den enklare vandringen till höger. Alla resulterade i att vi i princip var själva på muren vid en av de mest besökta platserna.

När vi först rullade in på stationen bland de höga toppiga bergen kändes det riktigt tjurigt. Det enda vädret som inte får vara när man besöker muren. Regn är okej, snö kan vara superfint, tom åska kan gå men DIMMA. Vafan! Som tur var hade vi vädergudarna på vår sida idag, så snart vi närmade oss muren började dimman driva bort mer och mer. Tack!


Stundtals fick vi lite duggregn och bland bergen var det för övrigt många grader kallare än i stan, men vi fick en riktigt frisk höstdag med fina höstfärger. Må säga vad ni vill om Badaling men vi fick se sjuka vyer av den helt fantastiska muren och vandra flera timmar på den med enbart några andra människor som sällskap. Senare på eftermiddagen var det nästan tomt, och ju längre bort man kom ju mer droppade folk av. Det stillade helt klart mitt Kinesiska-muren-begär.

Kramp i första uppförsbacken!


Det går inte ens att föreställa sig hur det måste varit att bygga muren. På vissa ställen går den nästan lodrätt uppåt och man får nästan klättra för att komma upp. Sedan går det stupbrant nedför igen på de hala plattorna. Allt för att följa konturerna av bergskammarna och utgöra ett så bra skydd som möjligt mot fienderna.

När vi kom högst upp åt ena hållet på muren satt det ett par farbröder i snålblåsten och snö-regnet och hackade in vackra bilder av muren i stenplattor. De ville såklart sälja till oss. När vi tillslut gav med oss att köpa ett metallcertifikat (att vi gått på kinesiska muren) för några kronor blev farbrorn så glad att han hoppade och dansade. Det går inte att vara annat än ödmjuk. 

En ensam tant på säkert över 70 år gick kutryggig med huckle och borste i handen och städade muren. Hon tömde soptunnor och gick i trapporna utan uppehåll medan turisterna andfått stod och flåsade bredvid. Överallt i kina ser man gamla gubbar och tanter stå och göra gymnastik och stretcha det ser jättegulligt ut, men så är dem i bättre skicka än Sveriges 30åringar också… Tror vi har en del att lära om fysiskt och psykiskt välbefinnande av Kineserna.   

Efter många kilometers vandring och ännu några deltaganden i främmande kinesers familjealbum blir det en lugn kväll på hostlet! Har köpt något vi tror är en melon och hostlet bjuder på greentea. Så nu blir det mys (:


Och lova att åka till Kina nångång i livet! <3

31a oktober 2011


Fick höra ryktas om att vi ställt om till vintertid i Sverige, så nu är förvirringen total här! Några klockor har ställt om sig själva och andra inte. Byter vi tid här i Kina också? Hur mycket tidsskillnad har vi nu mot Sverige?

Äsch, i alla fall sov vi oförskämt länge idag. Sedan gick det några timmar till med en lång frukost i baren på 6e våningen (som vi bor på) på hostlet. De har soft träinredning, biljardbord, utsikt över gråa Pekings kaotiska gatuliv i slummen, dyr frukost och lugn kinesisk musik på morgonen.

När vi äntligen tog oss ut i det halvkalla smoggiga vädret tog vi oss till hutongerna, som vi förövrigt har strax runt hörnet. Hutongerna är gamla kinesiska bostadshus och skulle troligen översättas till slum, på Svenska. Små krångliga gränder kantade av små hus med lågt till tak där vardagslivet är i full gång. De cyklar omkring med grönsaker och höns på sina flak. Där finns små verkstäder och butiker för det mesta och här och var leker barn eller ett gäng farbröder står och kollar på när några av dem spelar ett kinesiskt träspel. Det är väldigt rogivande och alla är jättetrevliga. I hutongerna är allting fruktansvärt billigt och det känns bra att gynna dem också.

 Någon jantelag verkar inte existera i Kina. Här är vissa hutonger genomfartsled för kostymmän som är på väg till höghusen bakom kvarteret. Finklädda tjejer sitter på huk och handlar grönsaker av tanten som sitter på gatan med smutsiga kläder. Och kommer de inte överens om priset skriker de på varandra vilken samhällsklass de än tillhör. Ordet ”hutong” kommer förresten från Mongoliskans ”hottog” som betyder vattenbrunn. Och därifrån har ett kvarter uppstått. Det har Mattias lärt mig, som helt snöat in på sin bok ”Bergets väktare” och gärna vill bli tilltalad som Djingis numera.

Lärde världens charmigaste lilla unge hur man tar kort med min kamera och hon posade överförtjust på mina bilder för att sedan få se sig själv på foto. Vi hann också kolla in en musikaffär med massa häftiga kinesiska instrument, innan vi gav oss ut på en aplång taxitur.

Planen var att vi skulle äta hot pot innan vi skulle på föreställning på Chaoyang Theater. De planerna fick vi helt överge efter att ha suttit huuur länge som helst i bilkö på väg till andra sidan city. Som tur är verkar taxametern gå på km och inte minuter här (Y) och grundsumman är 10kr = NADA!

Efter att ha löpt runt i kvarteret i närheten av teatern på jakt efter någonting ätbart hittade vi en kinesisk snabbmatsrestaurang. Vi hade då typ en kvart på oss innan vi skulle sitta på stolarna i teatern. Det var rent sorgligt att stressa när vi blivit serverade hemmagjorda jättegoda nudlar för 12kr. Vi fick svårt att slita oss från tallrikarna och det var dessutom svårt att stressa i sig nudlar med pinnar! Blev löpning tillbaka!

 
Snyggingar i väntan på att showen ska börja


På hemsidan hade det stått ”en blandning av Pekingopera och akrobatik” Någon opera fick vi inte höra, men akrobatiken vi fick se hade vi kunnat betala det dubbla för! Det var det sjukaste jag sett i mitt liv. Varje nummer överträffade det tidigare. De klättra upp typ sjutton pers på en cykel, kastade varandra i luften upp och ned och i konstiga vinklar allting ackompanjerat med kinesisk spänningmusik, vackra kläder, sminkningar och mycket rekvisita på scenen. Finalnumret säger allt! Skynket på scenen föll och bakom stod en stor glob av metallnät. In på scenen kommer en kille på motorcykel!!! Jag trodde inte att sådant gick att göra på riktigt! Jag trodde det trotsade fysikens lagar och bara hände på Simpsons! Killen kör in i globen med motorcykeln och kör runt runt i loopar. Ljudnivån höjs i salongen av allas totala hänförelse. Min rädsla, förtjusning och det-här-händer-inte-på-riktigt-känsla viste inga gränser när det kommer en till motorcykel in på scenen och in i globen. Och en till. Och en till. Och en till!!! 5st!! Herregud! Det måste vart bättre show än alla operor i världen.

Vi hade köpt de billigaste biljetterna för 180kr och var beredd på skitplatser. Istället visar det sig att med kinesiska mått mätta är 2a raden i mitten en skitplats, eftersom man får böja lite på nacken för att se konsterna längst mot taket. Kvällen kunde inte blivit bättre!

Vissa konster såg vi, från första raden, hur ont det gjorde på de som utövade dem och hur svetten rann på dem. Nästan som man ibland fick lite dåligt samvete att de genomled allt för vår, publikens, skull. Det första Matte säger när vi kommer ut från teatern är att han känner av benhinnorna litegrann efter allt vi gått idag. Hahah ^^

En gullig gubbe med cykeltaxi körde oss till den andra av de två bargatorna vi känner till, Sanlitun Lu. Där var vi först på Hooters, för det är tydligen någonting man måste ha gjort ^^ agree to disagree på den. Där var det fullt Halloweenpådrag.

Den här bargatan var kortare, hårt trafikerad och lika dyr. Dessutom försökte de blåsa oss. Ställde fram öl vi inte beställt, ändrade priset på ölen i efterhand och ville ha betalt för jordnötterna vi inte beställt. Alla fulknep i boken. Det var inte förrän Mattias röt till ”We didn’t order any fucking peanuts” som den lilla kinesen gav sig. Tog taxi till våra kvarter och Helen’s där de istället för att luras, bjöd på gratisdrinkar för att fira Halloween. Vi tänkte precis socialisera med ett gäng svenskar på stället när de plötsligt började bråka högljutt och en dramatiskt stormade ut från baren och en annan satt gråtande och en tredje satt och försökte lägga in sin åsikt om det hela. Och där satt vi på första parkett för att bevittna allt på vårt hemspråk. Underhållning.  

Söndag 30 oktober 2011


Idag skulle vi besöka den underjordiska staden var tanken. Under kines- sovjetiska iskylan på 60talet beordrade Mao att det skulle byggas ett system av bombsäkra tunnlar under hela Peking som de stackars kineserna fick gräva utan maskiner. Nu skulle man kunna gå ned med en guide och se alla de före detta underjordiska vapen- och matförråden och sjukhusen.

Efter att ha virrat runt länge och väl i alla närliggande hutonger så träffade vi på en local som på skröplig engelska och med gester berättade att ingången hade rasat ihop och att det inte gick att besöka längre. Nu har vi ju inte gjort några närmare research  hurvida det stämmer eller ej men jag som har lite falla-högt-uppifrån-skräck, lite sk respekt för djupa hav och lite klaustrofobiska tankegångar långt under marken, var ändå rätt nöjd med att få stanna på ytan.

kinesiskt brädspel i hutongerna


Nu kan det även ha varit så att gubben sa att grottan rasat ihop för att därefter få skjutsa oss med sin cykeltaxi till ”Himlens tempel” som han istället föreslog att vi skulle besöka. Livrädda att hans lilla cykeltaxi skulle förvandlas till en konservburk när han gav sig ut på de fyrfiliga vägarna så gick vi istället.

En stor fin park med stora fina kinesiska byggnader, men vi börjar båda känna att det börjar bli lite för mycket tempel nu. Tiantan är i alla fall en av Kinas största tempelanläggningar omgiven av en stor park. Huvudattraktionen, Qiniandian, är en stor rund byggnad på en höjd med en enorm guldknopp på toppen som, enligt vår guidebok, brukar dra till sig åska. Det lät ju lite kul. Och hela anläggningen skulle vara ett paradigm av den kinesiska arkitekturens idéer om balans och symbolism. Tjusiga ord, men det är fruktansvärt mycket fengshui och yin och yang i allting här: byggnader, målningar och inre välbefinnande. Parken skulle även vara känd för sina många utövare av taijiquan tidiga mornar. Det hade vart jättekul att se, men nu var vi ju där en sen eftermiddag, sådant var det dåligt med.

”When in Rome”, vi måste ju prova på Peking-anka när vi är här! Så vi gick över till restaurangen på andra sidan gatan efter bra vitsord från personalen på vårat hostel. Det var en väldigt lokal restaurang och när ankan var färdiglagad kom kocken, till alla gästers förtjusning och skar upp den inne bland matborden. Han skar upp ankan i små skivor. De skulle man sedan lägga på en liten ångkokt pannkaka stor som en hand typ tillsammans med skivad salladslök, gurka och en speciell smakstark anksås. Sedan skulle pannkakan rullas ihop och naturligtvis ätas med pinnar. Till det fick vi en kanna varmt vatten att dricka. Gubben vid bordet bredvid skrattade hjärtligt åt Mattias kamp med pinnarna och Mattias som har övat mandarin testade sina kunskaper på gubben som blev förtjust och svarade med en lång mening och bjöd på te i tron om att Matte pratade flytande. Med Mattes bra uttal och trevliga glosor har han charmat många taxichafförer och försäljare vid det här laget^^. Pekinganka var i alla fall väldigt gott, men med tanke på att det är en dyr delikatess här vet jag inte om det är värt priset i jämförelse med all supergod mat man kan köpa för en tia.

Fast vi tyckte att vi var prutar-proffs igår och hade allting under kontroll så insåg vi när vi kom hem och kikade lite närmare på produkterna att allt inte stämde! Så ikväll åkte vi tillbaka till marknaden i den trånga gränden upplyst av röda lampor och pratade med säljarna som var ödmjuka och hjälpte oss. Matte, som köpt lite trolleriprylar kommer prova alla trolleritrick på mig med ett barns förtjusning resten av resan ^^

Beijing är så otroligt stort att avstånden inte går att tänka sig. Vi som nästan började tro att hela Peking bestod av hutongerna där vi bor fick nu se alla stora byggnader i city passera när vi åkte i taxin till Shishahai Bar street. Mattias hade letat fram lite insidertips om Beijing och hittat denna bargata som ligger runt en stor spegelblank damm med trampbåtar i och, nu på kvällen, med sådär mystisk dimma över. Nästan som de planerat det till Halloween.

Där vi hoppade av med taxin stod det massa vuxna/äldre par och dansade en lugn kinesisk dans till musik på en asfalterad plätt bredvid dammen en vanlig kall höstsöndag. På samma plats fanns massa folk i olika åldrar i full gång med att passa varandra med en liten hög med mynt fäst vid ett gäng fjädrar som fungerade som fjäder/boll. Stämningen var jättemysig och vi blev kvar där ett bra tag i försök att lära oss sparka fjädrarna tillsammans med en kvinna som sålde dem. 

För att få en överblick över barerna tänkte vi kolla vad det fanns innan vi satte oss ned på ett ställe. Vi gick säkert en kvart längs dammen och passerade bar efter bar, vägg i vägg utan att komma till slutet. Discon, sköna soffor med livemusik, poledance, uppträdanden (mer lika karaoke en sen efterfest) och ställen helt utsmyckade med halloweendekorering och med utklädda servitriser. Det fanns allting. Dock skiftar priset helt enormt beroende på var du köper din drink. På Helen’s (en västerländsk backpackerrestaurang i vårt område) kostar det 20kr. Här var det dyrare än i Sverige på många ställen. Vi tog oss igenom några ställen med taktiken en öl på varje ställe ^^ Fick en häxhatt av några kineser som tack för att de fick ta kort med mig, så munderingen var fullständig (Y) 

Ska ni till Peking så måste jag i alla fall rekommendera den här bargatan! Otroligt mysig. Nått liknande finns inte i Sverige.