Ida Larsson

Tisdag 22a november 2011

Sa vi något ont om trafiken, tutandet och ljudnivån i Kina? Vi tar tillbaka allting. Kineserna uppför sig blygsamt i jämförelse med indierna.

Allting gick bra med flyget igår och vi kom fram som planerat till vårt fina bokade hotell, Shivangan, nära flygplatsen. Det var ett soft ställe att komma till mitt i natten och det var skönt att kunna vänta med att bekanta sig med centrum och alla människor tills dagsljuset.


Efter att ha ätit en omelett och fyra skivor vitt bröd, som vi fick serverat på rummet, åkte vi med en äkta gul bubbla-taxi med Dr Bombay som chaufför in mot city. Calcutta-låten går på repeat i mitt huvud sedan vi landade! Kommer det vara såhär tills vi lämnar Indien? Blir de förolämpade om jag sjunger Dr Bombay här? Vet inte hur välkänd han är i ”hemlandet”. Det är ju liksom gula taxibilar överallt och alla pratar med indisk brytning. Well, ju mer vi närmare oss Sudder Street, gatan där de flesta backpackers bor, ju saktare gick trafiken och ju tätare blev den och folket på gatorna. En liten skitig indisk halvnaken pojke kom framspringande till bilen och stack in huvudet genom Mattes ruta så han hoppade högt. ^^

Här är alla bra på engelska, på det sättet är det väldigt skönt jämfört med Kina. Men ändå känner man sig hemma när man då och då ser ett kinesiskt ansikte. För övrigt är vi inte vana med att se så många västläningar! Har säkert sett 20st idag.

Det märks att det är mera högsäsong i Indien än i Kina. Vi fick gå runt till flera hotell på gatan innan vi hittade ett som var ledigt och bra. I och för sig kanske det var vi som var kinkiga. Hittade ett som var jättefräsht, rent och med ac. När vi kollade in i badrummet sitter det två 7cm kackerlackor på väggen samtidigt som personalen snabbt soppar bort två lika stora på golvet vid sängen och säger ”now they’re gone” som att de två var ensamma där. Vi betalade 900Rupie för dubbelrummet lite under marknivå som vi slutligen valde. Lyx kanske men det är skönt första dagen innan man lärt känna Indien. Fint rum med ac och fläkt och trevlig personal som lät oss avboka sista natten utan krångel när vi insåg att den jämförelsevis korta biten till Varanasi skulle ta lite längre tid än vad vi trott.

Trotts alla varningar man fått om Indien kan man inte undvika att bli chockad av hur fattigt och skitigt det är. Kolkata är inte likt någon Kinesisk storstad. Överallt ser man kineser stå och städa och borsta. Slänga skräp på marken är förbjudet! Här slänger de allt möjligt överallt, gör sina behov där de känner för och max kanske borstar lite på platsen på trottoaren de anser vara sina.

När vi vandrade runt i ”city” blev känslan mera ”jaha, har vi redan gått ett kvarter i city” det var precis lika skitigt och förfallet. Varannan meter får man vinka bort tiggare. Det värsta är kvinnorna. De kommer alla med ett litet urmagrat barn på armen och ber nästan gråtfärdigt ”please sister, I’m not asking for money. Just buy some food for my baby” Det ger en en stor klump i magen. Och hur gärna man än vill köpa något litet till ungen så ser man att gömda bland marknadsstånden står tio andra mammor med barn och iakttar, redo att rusa fram om de ser att första kvinnan lyckas.

Irriterande nog la minneskortet av. Det var ju rätt oväntat. Kan man köpa någonting helt i Kina? Efter fem veckors reserch är mitt svar nej! Efter att Matte krånglat asmycket så hoppade det helt plötsligt igång igen!? Frågan är för hur lång tid.

För övrigt var det ett stort issue vilka kläder jag skulle ha på mig i morse. Här går ALLA i sari. Alternativt långbyxor och klänning som går ned till knäna och med en sjal över. Fast jag hade så mycket kläder jag orkade i den 27gradiga värmen (leggings, klänning och kofta över) så var jag största attraktionen var vi än försökte ta oss fram. Så första målet blev att hitta något anständigt att ha på mig.

Vi upptäckte ganska snart att vi bodde gatan intill New Market. En stor marknad under jorden med massor av juvelerarbutiker, butiker för silkessjalar, klädbutiker med svala pösiga indiska kläder i glada färger och med broderier och guldkanter osv. Varannan meter fick vi tacka nej till försäljare som ville att vi skulle komma in i deras butik. Efter ett tag märkte vi att det var en ihärdig gubbe som börjat följa efter oss fast vi sagt nej tack tusen gånger. Då började vi bli irriterade. ”I’m just looking after your bag maddame” var anledningen. Efter ytterligare några meter ville han visa sitt hemma gjorda managerkort vilket innebär att han får pengar av ägarna till affären om han tar med oss till dem. Det sa han såklart inte, men det var uppenbart. Efter åtskilliga försök att finta bort honom i vimlet och riktigt argt be honom ”go away” insåg vi att det var lönlöst. Vi kunde lika gärna utnyttja honom. Vilken businessman, han fick precis som han ville. Han fick ta oss till ett billigt klädställe och efter massa prutande gick jag därifrån med ett par supersköna haremsbrallor och en mörkblå tunika. Det var en befrielse att slippa de varma klibbiga bomullskläderna jag hade haft på mig. Och genast var det bara varannan indie som glodde när vi gick ute.

För att få slippa biljettstrul så gick vi till en resebyrå direkt och fixade biljetter vidare till Varanasi imorgon kväll. 2900rupie för två AC2 sleepers. Har även upptäckt att det är precis samma strul här med att få ut pengar. Man kan bara ta ut 10000rupie per uttag = ca 1300kr kan bli strul om vi behöver mer pengar då man bara kan ta ut två ggr/dag. Men det få vi ta då isf.

Vi hade tänkt att det var lika bra att hålla sig inne när det blev mörkt men när det var kolsvart vid sex var det fortfarande världens drag på gatorna så vi passade på att äta vår första indiska måltid. Eller jag gjorde. Matte som precis vant sig med kinesmaten kör fortfarande på nudlar. Den indiska maten är underbar! Ris, garlicnaan och chicken tikka masala. Underbart! Dock så slänger man i sig maten nu när man har gaffel och sked istället för pinnar. Det resulterar i en del magont när man precis vant sig med de kinesiska små portionerna.

Klockan nio hade alla affärer stängt. Även om det inte var någon hotfull stämning att vara ute trotts att hela staden består av slum så var de enda människorna som fortfarande var ute de vanskapta, smutsiga tiggarna. Då är det inte så tacksamt att vara västerlänning. Köpte våra nya favoritchips, Lay’s magic masala chips och kollade på film på vårt rum. Myspys.

spring-rickshaw. Kolkata är enda stället i världen som de fortfarande används i. Främst av Indiska mellanklassen som ett billigare alternativ till cykeltaxi och autorickshaw.