Ida Larsson

Efter Arambol blev vi lite fundersamma över resterande strandutbud. I Arambol var de övertygade om att deras strand var den bästa, så pålitliga tips var det svårt att få. Vi tog oss i alla fall med taxi till Candolim, söder ut. Det var ingen vacker exotisk öde strand, inte heller något förlegat hippieställe, utan en turistort där Apollo och andra resebyråer skickar sina vintertrötta skandinaver. Kan nämnas att även de ryska resebyråerna måste legat i på den punkten. Stranden var inte milslång och tom eller kantad av kokospalmer utan den var fullproppad av solstolar så långt ögat nådde. Vet inte hur många gånger vi fick frågan hur många veckor vi var i Candolim. ^^

Boendet vi hittade var dock guld. Rent, fräscht, stort med fungerande dusch och kranar. Vi hade till och med stolar och ett bord inne på rummet och en liten balkong med stolar på. Och det bästa av allt, swimmingpool på gården! Det fanns affärer att gå till om vi ville och behövde och bra utbud av restauranger som inte låg längs stranden. Det avgjorde saken. Candolim fick bli vårt sista stop.

När Mattias inte var Aquaman bland vågorna på dagarna så var hans namn numera utbytt till Julius Mattias Ceasar Björklund sedan Djingiseran tagit slut och han nu börjat läsa nya bokserien Kejsaren med samma författare, Conn Iggulden.


Passade på att köpa en Bollywood DVD i en supermarket i närheten. Nämligen ”Bodyguard”. Det är en ganska ny film, Tore berättade att det är den Bollywoodfilm som dragit in mest pengar genom tiderna och att låtarna från filmen spelats på repeat över hela Indien den senaste tiden. Vi som inte hört låtarna har dock inte känt igen dem. Ska bli spännande att se när vi kommer hem (:

Första kvällen vi kom till Candolim fick vi en riktig sällskapsresan-gemenskaps-kareoke-kväll där alla solbrända västlänningar gick lösa med sina vanligtvis bortglömda artistdrömmar. Det var striptease och kinky dans och massor av bilringar och bränd hud. Hur kul som helst.

Vi hyrde moppe två dagar under tiden vi var där. Det är ett riktigt härligt och svalkande sätt att se omgivningen och de olika stränderna. Trafiken var dock mer hektiskt här än i Palolem. Första dagen åkte vi till Anjuna Beach, Baga Beach och Calangute Beach. Fick en liten glimt av de olika stränderna. Anjuna var lugn och stillsam med någon restaurang, i alla fall där vi var. Det var najs men vi blev snart rastlösa av allt strandliggande och tyckte ju det var rätt kul att åka moppe så vi fortsatte.

Vi med våra one size hjälmar, för stor på mig och för liten på Matte XD Den spontana reaktionen vi fick när vi frågade om hjälmar var "men ska ni åka dit behöver ni inte ha hjälm, det finns inga poliser där" som att det var anledningen till att vi ville ha hjälm XD

Baga Beach var bara sjuk. Hela stranden myllrade av försäljare, strandstolar och ryssar. Det gick knappt att bara för att det var vattenskotrar och olika vattenaktiviteter ända in till strandkanten. Var femte sekund kom en försäljare och knackade på axeln och ville presentera sin vara, vilket alltid var samma som tidigare försäljare kommit med: Massage, saronger, jordnötter, frukt, smycken osv. Man kunde inte slappna av i en minut ens. Vi orkade inte stanna där länge.


Vi parkerade moppen och gick ned till Calangute för att kolla på stranden. När den väldigt mycket liknade Baga vände vi direkt på klacken och gick inte ens ned dit. Tråkigt att en strand kan bli så sönderexploaterad.

Andra dagen vi hyrde moppe tog vi oss in till Old Goa och kikade lite Portugisiska slitna byggnader och virrade sedan runt i Panji ett tag. Det var en trevlig trip. Vi tänkte avsluta på Coco Beach och lyckades bokstavligt talat åka i cirklar innan vi tillslut tråkigt nog hittade en torftlig strandremsa full med bådar och utan badmöjligheter. När restaurangen sedan visade sig ha en fetish för koriander var det mycket mutter på moppen hem. Som en skön avslutning fick vi i alla fall sola och bada lite på vår trygga strand i Candolim.


Så klart var vi tvungna att lyxa och ta massage when in Rome. Den maximala latheten måste ju vara när man inte orkar ta massage. Men så har det varit, det har känts som ett stort projekt i vår slappa vardag. En dag tog vi tillslut massagen nere på stranden. Den var så basic att vi fick lägga oss på två solbäddar i solnedgången medan vi fick olja över hela kroppen och luktade som ett par kokostoppar. Riktigt skönt.

Andra gången var vi inne på en Ajurvedaklinik där vi fick gå in i ett varsitt bås och klä på oss någonting som liknade en provisorisk stringtrosa i vitt genomskinligt papper. Själva massagen var sedan väldigt intim och nådde sin kulmen när man efter massagen fick stå naken framför massören som torkade av all olja med en trasa. Ingen kan ha torkat mig liknande sedan jag var en liten bebis. Matte var även han lite småskärrad över behandlingen, det fick bli den sista. ^^

För övrigt har jag tagit mig igenom några böcker till. Som tidigare mest valda efter det strama utbudet men hittills har jag tyckt att alla var bra.

Först Alex Schulmans ”Skynda att älska” som Mattias läst innan mig. En fin familjeberättelse med fokus på hans pappa i med och motgångar. Den var både sorglig och komisk och saknade helt det typiska svulstiga författarspråket som Alex inte har. Som en kompliang alltså.

Läste sen ”Smuts” som Mattias också läst innan. Ett familjedrama med verklighetstrogna synvinklar från alla familjemedlemmars håll och som i stort handlar om sexhandel. Vi tyckte att det var en stark feminism som genomsyrade boken och fick vår förklaring när vi såg författarens tidigare böcker som jag blivit rekommenderad att läsa. ”En riktig våldtäktsman” och ”flickan och skulden”. I alla fall en bra bok som tog upp feminismens med och motgångar ur olika vinklar.

”Fyrvaktaren” av Camilla Läckberg var mest i brist på annan läsning. Tog mig igenom den och den var lite spännande på sina ställen, men gillar inte hennes sätt att skriva övertydligt utan att lämna något mellan raderna. Efter halva boken hade jag dessutom kommit på vem mördaren var och resterande läsning var bara en väntan på att få det bekräftat med många omvägar. Dessutom hoppar hon mellan kanske 7 olika historier och så fort de händer något i den ena så hoppar det vidare till den andra. Det gör att i princip ingen historia blir särskilt välutvecklad och efter läsningen var slut hängde det fortfarande lite lösa obesvarade trådar. Men i vilket fall fick hon mig sitta klistrad framför boken tills den var slut, så antar att hon lyckats i alla fall.

Jag tog upp boken och tyckte att jag kände igen den från någonstans. Köpte den och kom sedan på att Lars Ohly beskrivit den som en bok han grät sig igenom i sitt sommarprogram. Av någon anledning la jag det på minnet som en bok jag ville läsa, ”Tätt intill dagarna” av Mustafa Can. Boken är hjärtskärande och gränslöst sorglig. Den handlar om kärleken till hans mamma och försöken att lära känna henne bättre. Historier från deras by i Kurdistan blandas med roliga anekdoter från första tiden som nyinflyttade till Sverige och sorgen när man följer utvecklandet av hennes dödliga levercirros.

Nu håller jag på att läsa ”kvinnorna på 10e våningen” som är någon dokumentärthriller som utspelar sig i Vietnam runt ett sjukhus.  Har inte riktigt kommit in i den än och inte riktigt förstått vad dokumentärthriller innebär. Det står i inledningen att allt viktigt i boken är sant. Vad sjutton innebär det..?! Har det hänt eller inte? Det är i alla fall lite roligt att läsa om sådana vardagliga bestyr man kan känna igen sig i efter Kina och Indienvistelsen.

Sitter på flygplatsen i Doha och skriver det sista nu. Klockan är typ mitt i natten och vi har kanske 8timmar flyg kvar innan vi landar i ett snöigt? Sverige. På flygplatsen i Goa fick vi åka kanske den kortaste bussresan någonsin. Den gick från terminalen ett varv runt flygplanet och släppte av oss på andra sidan, en resa på max 50 meter. Vi och ett äldre svenskt par kunde inte låta bli att börja garva. Vi känner oss klara och grymt nöjda med resan i sin helhet och det ska bli skönt att komma hem och fira jul (:

So long!

En indisk myt att spräcka hål på är att de skulle vara närgångna, tafsa och vilja ta kort på stranden. Har inte varit med om något sådant alls. I och för sig kanske Matte skrämmer dem tillräckligt ^^ men alla som velat ta kort har frågat snällt, och det är bara att säga nej, och dessutom aldrig på stranden. Det närmaste antastning måste varit i Kovalam när vi var ute och magsurfade. Jag skull gå in med min bräda och hade vattnet typ i midjehöjd. Det stod en indier någon meter närmare stranden och naturligt gick jag några steg bort ifall det skulle komma en stor våg och kasta brädan inåt. Men indiern följde med i min rörelse och när jag kommit närmare sjunker han liksom ned i vattnet så att bara huvudet sticker upp och när jag går förbi, och har vattnet kanske i lårhöjd, dyker han ned ännu mer och tar med okänd avsikt tag i min vad. Jag knuffade brutalt bort honom bara för att det var konstigt gjort, medan Matte bevittnade det hela från stranden. Hur tänkte han där? Han fick ganska snart klart för sig vad som gällde och efter att han först försökt ljuga om att han inte kunde engelska sjönk han, om möjligt, ännu längre ned i vattnet. Ju längre norr ut vi kom ju mindre unika blev vi bland alla blonda semesterfirare och med det avtog också intresset att fota oss.

Efter Palolem åkte vi upp till Arambol. Det var en otroligt lång och avancerad resa som började med ett tåg som var försenat en timme. När vi väl kom in i vagnen var vi som apor i bur, alla de övriga 40 huvudena i vagnen var riktade åt vårt håll och på allting vi gjorde. Sedan följde tre långa, trånga och svettiga bussturer där vi hela tiden tvekade på om vi var på rätt buss, inte visste var vi skulle av och var totalt oförmögna att göra oss förstådda av de övriga i bussen. Tillslut fick vi gå med all packning i typ tio minuter för att mötas av en strand som inte var en tiondel så vacker som Palolem. Tålamodet sattes på prov när vi fick pulsa runt i den mjuka och för varma sanden i jakt på boende.

Tillslut hamnade vi på Cocks Town där vi bodde i en otroligt basic hydda direkt på marken i princip i restaurangen. På kvällen hade man full insyn i hyddan, gjord av palmblad och toaletten fanns utomhus längre in på bakgården. Redan första kvällen när vi sett Arambols tråkiga nattliv bestämde vi oss för att åka vidare dagen efter. Det fanns discon men där var det bara ryssar, inget illa ment. Det fanns till och med en sportbar. Men för att komma in där skulle man ha dreads, trivas i ett moln av rök och aldrig i sitt liv ha deltagit i någon sport. Fördomarna sprudlar. Ett wannabe hippieställe alltså. Men på något sätt hade även det sin charm så det slutade med att vi blev kvar där några nätter i alla fall. Charmen låg inte minst i den breda och oerhört långa stranden som var som gjort för morgonlöpning.

Dagarna flöt på medan vi spelade fotboll på stranden eller kastade frisbee med killarna på restaurangen som var grymma. Rätt som det var kom det ett gäng kor på stranden som sakta makade sig fram med sitt hundharem runt sig. Då var det bara att stanna upp i spelet och tålmodigt vänta tills de traskat förbi. Helt plötsligt blev det långa eller korta strömavbrott, det gäller hela Indien, och då fick man sitta i ljuset från stearinljuset och vänta, det har helt klart sin charm det också. När 8 drinkar, en pizza och strips kostar 70kr är det svårt att inte trivas (:

14 december 2011

På nattåget upp till Goa lyckades någon sno min bok. Ni vet den där ”Skönhetsskolan i Kabul” Irriterande nog när jag bara hade några sidor kvar att läsa och med mitt bokmärke i som jag i själva verket lagt där i för att den skulle vara i säkert förvar tills vi kom hem. Shi fick jag. Det märkliga var att i den lilla nätfickan vid min säng på tåget hade jag tre böcker. En på engelska, en på franska och så en på svenska. Vilken tror ni de snor!? Jo den svenska boken såklart. Väldigt märkligt. Speciellt då vi var de enda västlänningarna på tåget. Så nu kan jag såklart inte släppa hur boken ska sluta. Måste hitta den när jag kommer hem.

Efter bra research av Mattias hoppade vi, morgonen därpå, av på en enslig tågstation mitt i ingenting ca 45min innan slutstationen. Det var vår sista natt spenderat på ett nattåg. Det var en underbar vetskap! Vi har räknat ut att vi har spenderat inte mindre än 8 nätter på olika tåg som tagit oss kors och tvärs över två enorma länder. Tåg med minst sagt varierande standard. På det här tåget hade vi inte ens lyckas fått sängar egentligen, men med lite lirkande och mutande av konduktören fanns det helt plötsligt två lediga sängar i AC3 vagnen. Ingen onödig lyx i den klassen, eller jo, det skulle isåfall vara ACn! För som vanligt efter tåget åkte jag på värsta förkylningen, trotts att jag letat fram den stickade tröjan med stor krage från botten av min ryggsäck. Vi hade i alla fall inga kackerlackor denna gång. Eller jo, en såg vi faktiskt.

Efter en kort rickshawtur hamnade vi hos förarens kompis på Palolem Beach, som ägde ett hotell, eller ett dussin bungalows och några rum snarare. Efter lite jämförelse med närliggande huts bestämde vi oss för att stanna och fick en ful orange plywoodhydda som stod på två meter pålar precis vid strandkanten och med utsikt över havet och allt som skedde på stranden. Inklusive den underbara solnedgången med en sol så stor och glödande som vi aldrig får i Sverige. Där spenderade vi många solnedgångar på vår lilla balkong med en öl i handen och diskuterandes de böcker vi för tillfället läste.

Palolem var sagolikt vackert. En lång sandstrand, inte för smal och inte för djup. Kantad av restauranger för olika smaker och hyddor, och bakom dem en skog av kokospalmer. Det var inte för långgrunt och inte för djupt och med lagom stora vågor. En kväll hyrde vi en kanot och paddlade ut till en liten närbelägen ö i solnedgången. När man närmade sig ön kunde man se delfiner som passerade strax bortanför den. Har aldrig sett delfiner annat är på zoo. Det var jättehäftigt och än en gång, förlåt för mitt bristande ordförråd, väldigt vackert!

En dag hyrde vi en moppe och for iväg till de närbelägna stränderna, Agonda och Cola beach. Jag hade befarat att trafiken skulle vara lika kaosartad som i resten av Indien och bävat inför skoterhyrandet, men när vi kom ut på de lugna vidsträckta landsvägarna så försvann den oron. Den enda oron som var kvar var hastigheten som jag inte kunde styra över när jag satt där bak. Jag såg gång på gång framför mig hur det plötsligt kom fram en ko från ingenstans, sakta lunkandes ut på vägen framför moppen. Tur att Mattias är duktig på att köra!

Agonda beach var en kopia på hur jag kan tänka mig att det såg ut för 10år sedan på Palolem beach, några få hyddor och någon restaurang. Nästan folktomt och de solstolarna som stod framplockade kunde man räkna på båda händerna. Det var stillsamt och skönt och för övrigt lika fint som i Palolem.

Vi stannade några timmar och åkte sedan vidare till Cola beach. För att komma fram till den avlägsna stranden fick vi fråga efter vägen en gång och sedan åka på en lång enslig och väldigt guppig röd sandstensväg. Det påminde lite om en savann i Afrika från min egen fantasi. Knappt någon växtlighet, torrt och med några få hus längs vägen annars bara röd sand. Korna var såklart där som överallt och en stor ståtlig påfågel kom springande en bit ifrån oss. När vi chansat vid det tredje vägskälet, och åkt så länge att vi nästan var helt säkra på att vi åkt fel, kom vi till sist fram till slutet av vägen där det stod ett par andra mopeder parkerade. Vi fick gå ned för en brant stig som ledde ned till stranden. På hela stranden fanns det endast en restaurang och en hyddanläggning insprängd i djungeln. Stranden var inte lång men när vi tittade till vid ena änden blev vi förvånade. På höger sida, havet, och på vänster sida, en stor lugn lagun som kom från en smal kanal som ledde bortåt och med en mindre fors som släppte ut vattnet i havet. Strax ovanför lagunen låg hyddorna. Vill man ha en stillsam och exotisk strand ska man åka hit, man fick lite känslan av att man var först med att hitta en liten gömd guldklimp.


Naturen är inte likt någon semesterort jag tidigare varit på. Allting känns mycket mer exotiskt och även här i Goa är det väldigt lite folk vilket såklart bidrar. Typ inga svenskar heller. Efter ett par dagar på Palolem Beach kände man igen de som varje dag låg på stranden och var på restaurangerna på kvällen. Och maten på restaurangerna var underbar. Man ville inte göra annat än att äta.

En kväll hamnade vi på Art Bar, ägt av ett par från Österrike. Mitt i allt semesterslappande hade de klämt in en klick kultur. En bambuvägg där de sålde konst och en tjej från Jordanien som spelade klassiska pianostycken dagen till ära. Dessutom hade en underbar mixed seafood plate som jag förälskade mig i. Vi hade tidigare träffat en polsk kille som jobbade som kompositör och undrade när han skulle dyka upp. Det tog inte många sekunder. När han väl hade fått spelat ett stycke egen musik delades publiken upp mellan de som föredrog hans musik och de som föredrog tjejens musik. Det blev lite tyst revalitet fast de försökte vara trevliga mot varandra. I alla fall var det väldigt häftigt att se och höra.

En annan kväll träffade vi en nepalesisk kille som jobbade på en restaurang där vi käkade frukost. Han hjälpte oss med moppe uthyrningen och berättade att Hoffmaestro varit där nått år tidigare och haft konsert på stranden. Han sa också att det var bra drag i baren på kvällen så vi tog oss dit senare. När alla andra restauranger packat ihop och det endast hördes dova dunsar från basen på discot längre bort så var det fortfarande bra drag på restaurangen. Dock skämdes hela den indiska crewen för några indier som fått i sig lite för mycket av allt möjligt och var skräniga och påstridiga. Bägaren rann över när en av dem gick fram till mig så fort Mattias gått på toa. Då kom hela personalstyrkan och ställde till med världens bråk. En kille som fick ett slag kom senare tillbaka med gråten i halsen och ville ha en förklaring till varför han blivit slagen. Matte bara garvade när han kom tillbaka från toan och fick höra att det var på grund av mig de bråkade. Och jag satt bredvid och fattade ingenting.  Well, det var i alla fall en riktigt trevlig kväll.

När vi tröttnade på Varkala så drog vi oss uppåt mot Kollam, eller tröttna är fel ord. Varkala var jättevackert och vi hade utan problem kunnat vara kvar längre. Men det kliade lite i resnerverna inför Goa, som alla pratat om som paradiset. Eller ja, snarare alla rastlösa, unga kypare på restaurangerna som lovordar Goas partyliv. Vi har väl gemensamt kommit överens att det inte riktigt är party vi är ute efter. Har blivit en del av det ändå och nu vill vi bara vila upp oss och jäsa i solen. Men i alla fall var vi sugna att se med egna ögon det som alla pratar om…

Vi lyckades inte komma överens med rikshawförarna om ett bra pris till Kollam, det är en evig kamp med prutandet, så vi åkte till tågstationen och tänkte att vi skulle sluta vara så bekväma av oss. Därifrån tog vi tåg upp till Kollam med enda avsikt att besöka backwater.

Vi föll för erbjudandet från rickshawförarens kompis om ett rimligt paketpris med rikshaw hämtning och lämning till ett inkluderat boende vid Kollams strand och en endagstur på backwater med en lite båt för bara oss. Vår nyinköpta lilla lonely planet för södra Indien övertalade oss, tillsammans med ägaren för båtturerna att det var mycket mer värt att ta en endagstur bland backwaters kanaler istället för att åka turistfärjan som smidigt nog skulle tagit oss till Alleppey. Det kostade lika mycket och var värt varje slant.

Det vi inte visste när vi valde boende vid vattnet var att vi i alla fall inte skulle kunna bada! Det berodde inte på att det inte fanns någon strand vid hotellet utan på alla Indier. Kollam verkar vara Indiernas egna semestreort. Vi gick bort till den allmänna stranden och möttes av en hop med Indier. Alla ville ta i hand och fråga vad vi hette och var vi kom ifrån för att få träna och visa upp sin engelska. En pappa föste myndigt fram sin utbildade tonårsdotter till mig för att hälsa och såg stolt på när hon la fram artighetsfraserna på en helt förståelig engelska med den starka indiska accenten de har. Alla är jättetrevliga , det är inte det, men vi ville bara hitta en restaurang och äta! Vi hade redan gett upp hoppet om att få bada. Hur hade det sett ut om jag skulle ta av mig till bikini bland alla indier som badade fullt påklädda i, vad de såg ut som, deras finaste kläder. Det hade blivit kaos på stranden och jag hade garanterat fått ställt upp ofrivilligt för hundra fotoblixtar och deltagit i många roade famljers fotoalbum. Det fanns ingen annan västlänning så långt ögat nådde.

Tillslut hittade vi en restaurang på ett femstjärnigt hotell som vi fick vara ifred på. Resten av kvällen spenderade vi på hotellet med chips och våra braiga böcker.Det fanns inte mycket för oss att se i förorten vi hade hamnat i.

Det är så himmla sorgligt att Indierna inte bryr sig ett skvatt om sin natur. De slänger skräp överallt. Tomma flaskor, gamla kläder, matrester, trasiga möbler, ALLT. Stranden i Kollam som annars skulle kunna vara värsta paradisstranden var helt nedsolkad av allt möjligt gammalt skräp och vi kryssade fram mellan grejerna med äcklade uttryck. Hundarna och de äckliga kråkorna frossar överallt. Det är inte bara i Kollam och storstäderna som det är nedskräpat utan överallt. Till och med i den till synes nästan obebodda Backwater låg det skräp längs kanalkanten och på de lyxiga turiststränderna räcker det att ta en titt bakom husknuten för att hitta högar med avfall.

Tore hade en teori om att det kanske inte var det första man tänkte på, var man gjorde av skräpet, när man kämpade för att klara dagen. Helt sant. Men det känns ändå som att det har mer med deras invanda beteende och okunnighet om hur det påverkar naturen att göra. Nonchalansen är likadan hos de fattiga i städerna som hos de välgödda som lever på turism vid paradisstränderna.  Well, nog om det.

Backwater var underbart! Vi blev hämtade från hotellet nio på morgonen och lämnade av väskorna på resbyrån. Sedan väntade en 45minuter lång rikshawfärd ut till den lilla träbåten som låg och väntade bara på oss. Vi betalade btw 400rupies var för hela kalaset. 750rupie=100SEK. Rikshawfärden ut på ön och fram till båten var nästan lika hänförande som själva båtturen, men bara nästan.

Vi guppade fram på röda sandvägar, åkte förbi pågående asfaltsläggning där de kokade asfalt för hand i stora kärl som de rörde om i vilken gav ifrån sig en tjock bolmande rök som såg minst sagt ohälsosam ut. De sopade och skrapade bort den gamla asfalten för hand och hade sedan lyxat till det med en ångvält för att platta till allt sedan.

Helt plötsligt tog vägen slut och fortsatte ett par hundra meter bort med ett stort sund emellan. Funderade några sekunder på hur vi skulle fortsätta resan innan jag såg den hemmagjorda flotten som chauffören nu var fullt upptagen med att komma ombord på genom att åka upp för en liten ramp med rikshawn. Flotten bestod av två båtar som satt fast i varandra, likt en katamaran, och som sedan täcktes av massvis av träplankor som bilarna, rikshawsen, motorcyklarna och mopederna trängdes på. Under schabraket puttrade en enorm motor, det enda man såg av den uppe på båten var brunnspumpen som var fyndigt fäst på båtkanten där en kille stod och pumpade innan resan.

Klimatet här är en het fuktig skog av kokospalmer. Kokospalmer är för övrigt den vackraste av alla palmer, enligt min åsikt. Den har så vackra småbladiga blad som låter solen skimra in emellan dem. Kan ändå inte låta bli att tänka på den onödiga fakta jag nångång fått höra och som har bitit sig fast i mitt huvud. Nämligen den att det är fler som dör varje år av kokosnötter i huvudet än som dör i flygolyckor. Great! Så nu är jag rädd både för flygresor och kokospalmer.

Det känns inte som en helt befängd fakta när man befinner sig här. Palmerna är långa och ståtliga och bär många kokosnötter var på ett par kilo styck. Dessutom står träden väldigt tätt och någon gång ramlar ju nötterna ned.  Här och var är i alla fall palmerna nedhuggna till förmån för små odlingar som ter sig som små gläntor i den täta skogen. Jag vet inte riktigt vad de odlar men har sett att det finns väldigt mycket cashewnötter här, hur de nu växer…

Chauffören släppte så småning om av oss vid en vattenkant där en indier stod och väntade med sin båt. När vi hoppat ombord på båten började han stöta iväg den med den extremt långa bambupinnen han hade i händerna. Inga åror alltså. Vi började ute på lite öppnade vatten och innan vi krånglade oss in i kanalsystemet fick vi se hur flera båtar md svettiga män på kämpade för att fiska upp mängder med lera från botten med sina jättelånga hovar. Det skulle sedan användas till att tillverka cement för husbyggen.

Kanalerna var mellan en till några meter breda på sina ställen. Vattnet i kanalerna nådde nästan upp till markkanten och ingav en märklig känsla av att flyta på markytan på vissa stället. Vi gled sakta genom oförstörda och knäpptysta landskap av kokospalmer och alla möjliga konstiga växter. Ibland kunde man höra någon underlig fågel göra några konstiga läten ifrån sig. Vi såg den färggranna Kingfishern i träden. Det är en vanlig fågel här och har fått ge namn åt ett stort populärt förtag som både tillverkar vatten, öl och agerar flygbolag.

Johan Glans hade sagt att han inte skulle litat på ett företag som både gör deo och bearnaisesås ^^

Vår inte så pratglade kapten stannade till för att visa oss hur man tillverkar långa rep av kokosnötsfibrerna och så fick vi smaka på pepparkorn direkt nedtagna från den vackra klängväxt de tydligen växte på. Vi stannade även till för att dricka te hos en familj där mitt i djungeln. Backwater ligger ju trotts allt väldigt nära bebyggelse så man fick väl kanske lite mer känsla av att vara isolerad än man i själva verket var.

Matte höll på att kikna av skratt när jag gång på gång frågade vår kapten om självklara frågor om omgivningen och naturen, där vi satt i båten, för att försöka starta en diskussion och kanske få höra lite mer detaljerat om saken i fråga. Men han besvarade bara mina frågor med ett enkelt ”yes” och fick mig att framstå som dum istället XD.

I flera timmar gled vi sakta och ljudlöst fram på de smala kanalerna och de mesta action vi fick var när vi var tvungna att sjunka långt ned på durken för att komma under de låga broar som var byggda över kanalerna. Rofyllt var bara förnamnet.

Vi åkte även förbi massa konstgjorda dammar där de hade fiskodlingar och en stor markyta där kokosnötter var upplagda på rad över en stor yta, där tillverkade man kokosolja. Vi fick stanna till hos en familj som bjöd oss på kokosmjölk direkt från nötterna och vår chaufför visade otåligt hur vi skulle äta upp köttet på rätt sätt när han tyckte vi krånglade för att få upp det slemmiga köttet.

Jag såg även, på vägen ut till båten, hur kanske tio stycken människor stod på botten av kanalen med vatten upp till hakan och kanske en meter mellan varandra. På landkanten stod det tio stycken till, var och en uppställda mitt emot en person i vattnet. Jag kom inte riktigt underfund vad de höll på med. De såg ut som de letade efter något?  

Vi hade i alla fall en helt underbar dag och jag kan stark rekommendera att åka på en dags tripp i Backwater. Jag skulle vilja säga att det var det vackraste jag sett, men det känns som jag har missbrukat det uttrycket på senare tid. Det kanske beror på att vi de senaste månaderna fått se så många sjuka vyer som man inte ens trodde fanns.

På kvällen lyckades vi med nöd och näppe få tag på biljetter till nattåget upp till Goa som avgick samma eftermiddag. Här har semestern dragit igång på allvar och det märks inte minst på biljettbristen!

Tänkte lägga upp ett litet inlägg att vi lever. Har tagit lite blogg-ledigt sedan vi kom till Kerala. Måste ju hinna jobba lite på brännan (:

Kovalam var vackert, och väldigt lugnt och skönt när vi bara kryssat mellan storstäder i över en månad. Det var nästan bara äldre människor som åkt iväg en månad på yoga-resa för att hitta sitt inre välbefinnande där, ni vet såna där med pösiga linnekläder som tar alla ayurvedabehandlingar de kommer över och är uppe med tuppen för att gå på yoga. Tvingade med Matte på yoga en morgon förresten. Jag har ändå blivit sjukt morgonpigg nu när man kan somna när man blir trött och vakna när man vaknar av sig själv, utvilad. Det var en spännande upplevelse. Det var vi två och tre stela och förkylda  västländska tanter. Varenda liten rörelse gjorde ju ont när man precis vaknat och sovit lite konstigt. Vi var på en takterrass strax bredvid vårt hotell med en medelålders, vig indisk man som yogatränare. När han börjad sjunga mantran med pipig stämma började jag fundera på vad jag hade släpat med Matte på. Men det blev bättre. I slutet var vi genomsvettiga och varma i kroppen och hade försökt oss på alla möjliga yogaställningar både på rygg, ett ben och på huvudet. Det känns som grymt bra stabiliseringträning för inre muskler och för tålamodet ^^ däremot är jag inte helt överens med tänjövningarna där man skulle rulla snabbt och mycket på lederna innan vi blivit riktigt varma, det känns inte ett dugg hälsosamt. Samma sak med andningsövningarna. Att kontrollera sin andning och att komma ihåg att andas medan man gör övningarna visst, jättebra, men när vi skulle sitta och hyperventilera tills vi nästan svimmade fuskade jag friskt, också delvis på grund av att jag är så förkyld!

Jag tror inte Matte tyckte yogan var så hemsk i alla fall. Han erkände till och med att det nog var bra för hans rygg att bli lite mjukare i kroppen , men han vidhöll i alla fall att det var en väldigt töntig träningsform. Han tillägger: - Troligt att man typ är stelare än pensionärerna.. När t om yoga instruktören försöker räta på mina ben i en yoga ställning och frågar:
- Is this your most?? 
- jepp..
- Really?!
Då får man sig en lite väckarklocka att det kanske är dags att börja stretcha lite…

När vi kände oss lite rastlösa efter kanske tre, fyra nätter i Kovalam med magsurfing, lite ”riktig” surfing och många goda middagar, gav vi oss vidare till Varkala. Där hörde vi ryktas om att restaurangerna skulle ha öppet lite längre än till tio, elva, då allt stängde i Kovalam.

Så sant så. Vi lyckades fastna på en restaurang som hette Café del mar, där intog vi merparten av alla våra middagar. Det var så otroligt gott att vi inte ville gå någon annan stans! Deras pasta var helt otrolig! Och deras milkshakes! Dessutom har alla restauranger nyfångad fisk direkt från de små fiskebåtar de åker ut med på morgonen. Så det är bara att gå och peka på någon cool fisk som man vill äta så tillagar dem den. 

Varkala var helt annorlunda än Kovalam. Stranden var lång och lagom djup. Den tar tvärstop mot en bergsvägg på kanske 50meter i röd sandsten med en brant trappa som man är tvungen att ta sig uppför för att komma till restaurangerna och resorterna som självfallet får en underbar utsikt.

Vädret har varit lite varierande. Egentligen som gjort för oss för att vi inte ska bränna oss första dagarna. Typ en dag stark sol och en dag dimmigt, fast precis lika skönt att ligga på stranden. Nästan skönare egentligen eftersom man inte behövde dö av svett så fort man rörde sig och dessutom bränna sig. Men det är förbjudet att säga eftersom det enda målet med en solresa för oss bleka svenskar är att skaffa oss en så rejäl bränna som möjligt för att skryta med hemma igen. ^^ Ni behöver inte vara oroliga, vi ligger väldigt lågt med brännorna hittills (: Ett gäng hurtiga svenska tanter som var på hälsoresa med renande mat och dagliga behandlingar sa bekymrat att vädret aldrig brukar vara såhär tveksamt den här säsongen, som annars ska vara den mest solsäkra.

Längs klippkanten går i alla fall en lång smal väg med utsikt över havet och stranden på ena sidan och med souveniraffärer, bokaffärer, kryddstånd, restauranger och ingångar till diverse resorter och yogaklasser på andra sidan.

Det var väldigt lugnt när vi var där. En kryddhandlare sa bekymrat att det inte kommit så många turister i år som det brukar, trotts att högsäsongen börjat dra igång nu. Skönare för oss. Dock mötte vi och hörde sjukt många svenskar! Nästan som i Thailand, ne nu överdrev jag. I alla fall många, och det fanns till och med en Abba restaurang som påstod sig servera svensk mat, vi var dock aldrig där.

Har även blivit utsatt för en rad djurattacker! Det första som händer på hotellet i Kovalam, när vi inspekterat och godkänt rummet, är att en stor kackerlacka hoppar upp på mitt ben. När jag sedan böjde mig ut över balkongräcket kom en stor kråka uppflygande tre centimeter från mitt ansikte. I Varkala fick jag en stor svart insekt i ansiktet och när jag skulle tvätta ansiktet på morgonen hoppar en gecko från taket ned i handfatet precis när jag böjer mig fram. Jag har gett ifrån mig minst sju tjejiga skrik i en klass som jag inte trodde jag behärskade!  

Lyckades också sparka sönder tån i en sten när vi var på väg hem från en restaurang i Varkala. Vi bodde lite längre bort från själva turistområdet och var tvungen att gå på en helt oupplyst grusväg som sluttade lagom halkigt nedför för att komma tillbaka till hotellet. Som tur var har Matte med sig typ ett helt apotek så efter en grundlig rengöring och omplåstring, av mitt lilla sår som blödde som tusan, så läkte det fint utan någon otäck infektion som annars är vanligt i allt skit här.  

Har dessutom hunnit plöjt igenom nästan tre böcker. I alla bokaffärer med slitna böcker är det svårt att hitta bra engelska böcker då de varken står uppdelade i genre eller namn. Hittade dock en hylla med svenska böcker och haffade åt oss de som verkade mest läsvärda.

Började med Denise Rudbergs O.S.A. Har läst några andra av hennes böcker som genomgående är lättlästa och handlar om överklassmänniskor i Stockholm och deras liv. Hon fångar mig i alla fall med den enkla historian och boken var slut på ett kick.

Också läst Leif G.W Perssons En annan tid, ett annat liv. Den lät ju lite möglig men visade sig vara en catchy politisk deckar/Thriller. Fick en annan dimension med det politiska inslaget men blev aldrig tråkig eller seg tack vare att det samtidigt kretsade runt mord och poliser. Den var riktigt bra och jag fick den där saknadskänslan man kan få när man läst slut på en riktigt bra bok.

Den försvann dock snabbt när jag började på den tredje boken av Deborah Rodriguez, Skönhetsskolan i Kabul. Den handlar om Deborah som är en amerikansk hårfrisörska och tvåbarnsmor som får för sig att åka till Afghanistan 2002 strax efter talibanernas fall för att hjälpa till att bygga upp landet. Man får följa henne i hennes virriga liv innan Afghanistan och väl på plats. Det är en spännande samtidsskildring av såväl landet som av, speciellt, kvinnornas liv i det.  Man blir både frustrerad och chockad över att de är så totalt diskriminerade och undertryckta så långt in på 2000talet.

För att totalt byta ämne och lämna er med gladare tankar så har jag äntligen köpt en buddhastaty som kommer göra sig bra på vår hylla hemma i lägenheten! Den var gjord av ben?!

Tisdag 29 november 2011

Det här är livet! Sitter på balkongen med utsikt över stranden och havet. Det är kanske tio meter ner dit. Det är riktigt varmt! Äntligen! Det har tydligen regnat i tre dagar här och slutade igår så det är riktigt grönt överallt och massor av kokospalmer. För övrigt är det så vitt jag sett hittills väldigt lite folk här på Keralas populäraste strand. Högsäsongen är precis i sin början.

Flyget och allting gick bra igår. Lät oss bli lurade på 500rupie och tog en prepaid taxi för att komma snabbt iväg på de 16km mot Kovalam Beach. Taxichauffören släppte av oss på stranden som var helt folktom. Det var fullt med dyra hotell längs stranden men som tur var träffade vi en tysk som hade vart många gånger i Kovalam. Han visade oss längst bort på Lighthouse Beach till ett rent och fräsht boende. De tre indiska killarna som vi skulle deala med priset om blev lite småchockade när det var jag och inte Mattias som prutade. Jag prutade medan de kollade bedjande på Mattias som stod brevid. Det gick snabbt att få ner priset till 600. För övrigt är det alltid Mattias som blir tilltalad och kallad sir medan jag på min höjd blir kallad hans lady. Tjejerna på tåget upplevde att de fått fördelar och uppmärksamhet för de är tjejer. Jag tycker snarare att all respekt och uppriktig hjälp vi fått här har vart för Mattias är kille. Sad but true. Även betydligt färre som törs komma fram och prata och fota när han är med, vilket är skönt! De står ofta på avstånd och kollar länge innan de frågar om de får ta foto med Mattias, och när tagit kort med honom och förhört sig om vår relation så törs de fråga om att ta kort med mig XD.

Idag ska vi bara njuta. Ska gå runt i mina haremsbrallor och magtröja och kika in staden och ligga och steka på stranden. Här nere i söder verkar det dessutom inte spela någon roll vad du har på dig. Man kan inge lite mer respekt med att täcka axlar och ben men i princip alla västlänningar går i bikini eller linne och shorts. Det roliga är att vi precis konstaterat att jag är brunare än Mattias trotts att jag haft långärmat och långbrallor hela Indienvistelsen ^^


Peace out

Måndag 28e november 2011

Otroligt skönt att sova ut men vaknade ändå halv nio av andningsuppehåll. Min idé om att sova bort förkylningen från gårdagen gick sådär. Mattias använde sin sociala förmåga och lyckades fixa både frukost upp till rummet och att vi inte behövde lämna rummet förrän klockan två. Skönt att ta det lite lugnt.

Sitter på flygplatsen nu och skriver. Matte är i extas och springer mellan Mc Donalds och Subway. Han kommer inte behöva äta på en vecka nu ^^. Kan ju försvara honom med att burgarna på Mc Donalds är helt indiska och har namn som Chicken Maharja Mac typ. Jag klämmer i mig favorit magic masala chipsen och kan skämmigt nog inte slita blicken från en kille som sitter bredvid mig. Han är indier och troligen den vitaste albinon jag någonsin sett i mitt liv med väldigt dålig syn och hans kroppsspråk är spastiskt och påminner lite om en råttas.

IGI Airport i New Delhi ska förresten vara en av de bästa flygplatserna i världen. Det är väldigt fräscht, nytt, rent och vitt överallt. Här har de västländska klädaffärer och matkedjor. Första gången vi sett det i Indien. Incheckningen gick väldigt fort och smidigt och när de skulle göra säkerhetskontroll fick kvinnorna till och med gå in i ett litet bås med bara kvinnliga säkerhetsvakter. Nu är det snart boarding.

So Long! Nästa gång i Kerala!

Söndag 27e november 2011

Idag var vi åter igen uppe innan gryningen. Planen var se Taj Mahal i gryningen. Den vackra vy som vi även har på framsidan av vår guidebok.

Var rätt trött för var helt inställd på att vi skulle till andra sidan som föregående dag. Vi vinkade in en rickshaw och  dealade om pris. Sedan åkte han de 50 meterna till ingången och stannade nöjt. Snopna vägrade vi betala överpriset och gick sedan sista biten fram i mörkret till ticket officet. Där stod det ett annat gäng nyvakna västlänningar som, precis som vi, fick reda på att det öppnade om 45minuter. Killen bakom oss i ledet, Tore, avslöjade sin svenska identitet och v stod och snackade så de återstående minuterna flög förbi. 

Taj Mahal var precis lika vackert som man föreställt sig. Att det ligger upphöjt gör att man inte ser något förutom himlen i bakgrunden och gör bara synen mäktigare. Vi gick runt barfota på det fuktiga morgonimmiga stengolvet och småfrös. Vi fick våra vackra bilder och förstod i efterhand att om vi kommit senare på dagen hade det varit så fullt att det knappt gick att ta sig runt därinne.

  



smygbild inne i gravkammaren

Vi käkade frukost med Tore på en lokal restaurang med superbilliga priser. Han läste första året på psykologprogrammet i Uppsala och reste nu runt i Indien själv i tre månader under tiden klassen läste en kurs han redan hade läst. Jag blev inte ett dugg avundsjuk.(A)

Jag mådde dåligt efter frukosten så Matte lyckades skjuta fram utcheckningen så jag fick powernapa lite längre på rummet.

Vi mötte Tore vid halv tolv och åkte iväg till Maya hotell för att käka lunch. Maya hotell hade lur-gubben på hotellet i Varanasi rekommenderat oss då det var en god vän till honom som ägde hotellet. Det var god mat men sjukt mycket flugor. Det är det förresten överallt här!

Sedan åkte vi till Red Fort. Det ska vara det mest storslagna fortet i Indien och vi gick runt i alla de olika rummen och innegårdarna och hittade på härjhistorier om vad som kunde hänt där under storhetstiden. Det mest intressanta var aporna som var supersöta och löpte runt och busade med varandra på gräsmattan.




Vår rickshawförare skulle sedan skjutsa oss till en bazar. Typiskt nog spelade han dum och skjutsade oss till massa affärer som hans kompisar ägde. Vi förklarade tålmodigt att vi ville till en marknad och inte en lyxaffär och gav honom namnet på den. När han för andra gången struntade i vad vi bad om och skjutsade oss till ett gäng andra affärer så tröttnade vi och åkte hem.

Vi blev sittande på vår takterrass och käkade pannkakor innan det var dags för oss att kila till tåget. 

På tågstationen försökte vi lokalisera vårt tåg och frågade ett par tjejer och en kille om hjälp. Killen var bombsäker på att det var rätt tåg och hoppade själv på tåget. Tjejerna, Mary och Cecilia, visade sig vara från Sverige men bodde båda två i Berlin, häftigt! På rälsen löpte det massor av stora råttor, skitäckligt!

Vi upptäckte snart att tågnumret var fel och några indier berättade att vi skulle med tåget efter detta som var lite sent. Vi skyndade oss att säga till tjejerna men killen var redan borta i folkvimlet på tåget.

Jag och Matte hade fått säten i olika vagnar och tjejerna hade inga reserverade säten så vi klämde in oss alla fyra i en av alla sleepers på tåget och pratade oavbrutet i tre timmar fram till Delhi.  Kan inte låta bli att bli pratig när vi träffas svenskar XD Matte gav bort sin fleecetröja som han köpt i Kina till tjejerna som var påväg till Nepal. Den behöver vi förhoppningsvis inte i Kerala!

När vi var framme i New Delhi sa vi hejdå och hoppade in i en taxi som skulle köra oss till vårt bokade hotell nära flygplatsen. Den stressade unga killen läste bara första delen av namnet på hotellet, Airport hotell Runway, och ville sedan ha mera pengar än priset vi kommit överens om för att han körde fel. Troligt. Det är ingen som tycker synd om oss när vi blir blåsta på affärer här, då kan vi inte ge vika heller.

Runway var ett fint tre stjärnigt hotell med trevlig personal som gav oss mat på rummet fast vi kom fram vid halv ett på natten.

Lördag 26e november 2011

Utanför stationen var det tusen rickshaws, alla ivriga att få köra oss till hotellet och med skamlösa priser. Ibland orkar man bara inte pruta. Det känns som ”snälla kom igen, jag är inte född igår, ge mig bara ett rimligt pris direkt” men ändå orkar de förhandla de outtröttligt om ALLA priser i vardagen. Och de är alltid två, en som kör och en som förhandlar. Vi har inte fattat poängen med det än.

Träd som vält under natten

En ung kille visade oss till hotellet vi hade upprskrivet på en lapp. Det kryllade av apor och ägaren ville ta överpris. Killen sa att han (såklart) hade en kompis som hade ett jättebra hotell vi borde åka till. Visar de oss till ett hotell får de pengar av ägaren som tack.

Såklart var hotellen han visade dyrare än han sa och ofräshare, men Matte hittade ett bredvid som var riktigt fräscht och billigt.

Hade wifi på rummet så passade på att kolla upp resplanen och boka hotell, och powernapa såklart XD det blir inte många timmars sömn på ett nattåg.

Hotellet, Saniya palace hotell, hade en grymt vacker takterrass med rutigt golv och massa blommor, och det bästa av allt, fri sikt över Taj Mahal lite längre bort. Jag känner mig lite som Rosa Pantern i mitt Resa på egen risk spel som åker runt till alla ställen och ska utföra uppdrag ^^. Har lärt mig grymt mycket om världen av det spelet.


Nu när vi äntligen har facebook igen var jag tvungen att tjuvkika vad som hänt under månaden. Hittade Matilda online och att facebook har ett samarbete med skype (Y) Trevlig pratstund, men som vanligt när man äntligen pratar hade jag glömt bort allting jag tänkt att jag måste berätta ^^ Det kommer väl tid för det också (:

Det enda vi planerat för dagen var att se Taj Mahal i solnedgången från andra sidan floden, så när vi tyckte att det började se ut som solnedgång så tänkte vi ta en taxi iväg. Taxichauffören sa att det var alldeles försent men körde ändå. När vi kom halvvägs fattade vi vad han menade, det hade hunnit blivit kolsvart på hur kort tid som helst! Han fick vända om och köra oss till ”Fun cinema” en bio som låg i ett stort och för övrigt helt tomt shoppingcenter. Ändå hade de världen säkerhetspådrag och man fick inte ta med sig någonting in i bion. Hela filmen satt jag och nojade över att min kamera låg ute i ett olåst skåp. Enda filmen som gick var ”Desi Boys” men vi ville ju bara se en Bollywoodfilm så det spelade ingen roll.

När man köpte dricka inför bion fick vi reda på att det var fri påfyllning under filmen, lyxigt! Filmen började på engelska och vi tänkte inte mer på det. Sedan helt plötsligt böt de till indiska och ingen text dök upp. Det tog ett tag innan man märkte det.  Vi smög ut och frågade vart undertexten var, som vi hade hört att de skulle ha, men det var tydligen inte varje dag de hade text på filmerna.

Det roliga var att var annat ord var på engelska så man hängde med helt i vad som hände ändå. Alla scener var förstärkta med hög stämningsmusik som gjorde allting väldigt dramatiskt och gjorde att det var möjligt att missa vad som hände. Det lät typ såhär:

-          Kjngdkjkngdlfngdlkfin please don’t do this to me! Dlngdlkn

-           Ljndkjnrgkjnd you haven’t payed your bills in three month lsndfljdnfkdjrg

Den engagerade publiken hejade på huvudpersonerna och det var inte bara par som satt där utan hela familjer med småbarn som pilade runt mellan sätena. I alla de många skämten i filmen garvade publiken högljutt och slog i sätena framför sig. Hade det varit i Sverige hade man haft 50 tuggummin i håret när man kom där ifrån, men här var alla lika engagerade i den supermacho filmen där de lyckats klämma in varenda machoreplik som finns samt en blond tjej i bakgrunden och en bar överkropp i varje scen.

I mitten av filmen kom det helt plötsligt en paus som fylldes av kaxiga reklamer som ”Service at the seats, beacause she always asks for popcorn in the last minutes” Indierna gick helt vant och fyllde på drickan, köpte popcorn och gick på toa, sedan började filmen igen.

Fredag 25e november

Det var helt kolsvart när vi gick upp imorse. Vi hade frågat om bästa stället för en båt i soluppgången och ägaren sa var vid ingången halv sex. Så vid halv sex var vi nere i receptionen. Där låg två indiska killar och trängdes i en liten säng bakom skrivbordet. ”He will come before six” sa den ene indiern säkert. Så vi gick upp på rummet och väntade. Klockan sex gick vi ner igen, de två belgiska tjejerna som vart nere halv sex kom också ut.”don’t worry, the sun won’t rise until six o’clock” sa indiern sömnigt. Vi upplyste honom om att klockan redan var sex. Medan han försökte ringa och få tag på den försvunne båtägaren. Och solen hann börja gå upp. Jag blev skitirriterad över att missa soluppgången den enda morgonen vi var här när vi inte ens bett om att få åka med på hotellets egen tur från början. Enda anledningen att vi var kvar var att turen med hotellet var mycket längre och troligen billigare än om vi fixat egen båt.

Tillslut ringde indiern och väckte båtägarens bror som fick skynda som hans stand in. Det var riktigt kyligt i den tidiga morgonen. Han ledde oss ner till båten som han ägde och i två timmar rodde han oss upp och ned igen längs Ganges och berättade lite om de olika trapporna och byggnaderna vi passerade. Lite senare på morgonen mötte vi andra båtar proppfulla med turister och med motor. De fick en totalt ocharmig spedguidning av hela stranden medan vi lugnt och ljudlöst gled nedför Ganges 4st i båten. Den stackars indiern frågade om vi ville åka med motor eller roddbåt, vi svarade alla fyra roddbåt och tänkte inte på att han kanske frågade det för sin egen skull. Samma sak när han frågade om vi ville ha någonting och äta eller dricka. Alla svarade nej, men han stannade ändå till, ursäktade sig och löpte iväg för att få sin egen frukost på fem minuter.

På trapporna var de morgonpigga indierna uppe för att be i gryningen, tvätta, morgonsimma eller för att borsta tänderna i Ganges heliga vatten. Själv skulle jag aldrig vilja bada i det vattnet ens. Om floden är helig, tar man inte hand om den då? Här går alla avlopp ut i floden, resterna efter likbränningen hamnar där, alla blommor, keramikskålar med ljus i, plastpåsar med offergåvor osv, allting hamnar i Ganges. Dessutom såg vi ett par döda getter ligga helt uppsvällda, flytande i vattnet. Vattnet är inte fräscht. Men det är fortfarande väldigt vackert. Vi är här efter att vattnet har sjunkit bort från regnperioden vilket innebär att Ganges har typ sju meter lägre vatten än under regnperioden. Man ser mycket mer av trapporna och visa byggnader som annars ligger dränkta men mitt i floden är det en stor sandbank och floden kan bli flera gånger så bred som den är nu, kan tänka mig att det är en mäktig syn.


Minneskortet la såklart av igen. Precis när man kan få som vackrast kort någonsin. Som tur är har vi i alla fall Mattias mobil med en perfekt kamera på. Denna gång fick vi inte igång minnet igen men vi kunde åtminstone lägga över bilderna till datorn.

Efter en god frukost/lunch på hotellet powernapade vi och hyrde sedan en rickshawchaufför som körde runt oss hela dagen till de mest sevärda templen och väntade på oss medan vi gick därinne. Jag tycker att hyra någon sådär känns väldigt arrogant men här är det helt naturligt och de tjatar själv att de vill bli hyrda så innan vi knappt sagt ja så hade hotellet redan fixat en chaufför till oss.

Först åkte vi till New Vishwanath temple det var ett vackert, stort rosakalkat tempel med fin trädgård som låg i universitetsområdet. Där kändes det i allmänhet lite renare och rikare. Varken jag eller Mattias är ett stort fan av tempel och byggnader så vi försökte kolla igenom templen snabbt men ändå på ett respektfullt sätt. Barfota naturligtvis. Skor får man alltid lämna utanför byggnaden även om det skulle vara ett skitigt jordgolv därinne.

Andra templet vi såg var Monkey temple. Innan vi fick gå in så in var det världens säkerthetskontroll. Man fick inte ha med kamera eller väskor eller någonting. Väl inne var det som en stor skitig byggnad där det kryllade av apor. Man fick gå igenom en smal gång för att komma in till templet. Längs hela vägen kryllade det av apor, vissa hyffsat stora, tillräckligt stora för att man inte skulle vilja ha dem på axeln eller klättrandes på sig. Det var skitotäckt. Väl därinne var de bara skitigt och mängder med apor. Vid ett ”altare” stod människor och bad till apguden Hanuman och på golvet låg en färsk blodpöl. Det hela fick oss att känna oss lite illa tillmods så vi var snabbt ute vid vår rickshaw igen. Vi måste varit ganska tacksamma att skjutsa runt på som gjorde såna snabbesök och för vår del tyckte vi det var minst lika kul och spännande och åka rickshaw i den hektiska trafiken som att kolla på själva templen.

Tredje templet hette Durga temple det var en trång innegård med ett litet kapell i mitten, allting var färgat illrött och vid ingången ville de sälja på oss offergåvor och så försökte de lura oss att betala överpris för att lämna skorna. Templet var vackert med utskulpterade stenväggar och tak. Överallt hängde klockor som de besökande gick och plingade i.

Nästa tempel låg långt borta och var Buddha temple.Det var en stor trädgård med dammar med malar i. Mitt i trädgården stod en stor staty av en stående Buddha och runt i trädgården fanns små altare. Vi som trott att Hinduism var den enda läran här fick lära oss att det finns en del buddister också, dock motsvarar den skaran kanske antalet besökare i templet. Det var jag, Mattias och två munkar som gick när vi kom. 

Chauffören körde oss sedan till et stor trädgård i närheten som hade en stor stupa i mitten och var full med ruiner. Det var soligt och fint och fullt med bladguld. Antagligen mer intressant om man var påläst och intresserad av ruinernas historia. Inträdet var 5rupies för indier och 100för andra!? Tänk om vi skulle ha så i Sverige, främlingsfientligt skulle det heta då. ^^

Vi började känns oss rätt klara men chauffören ville visa ett till ställe innan vi åkte tillbaka. Han släppt av oss vid ett japanskt buddhatempel, han kunde ju inte veta att varit i Kina och fått nog av takskägg. Det var i alla fall väldigt vackert. Stor skillnad mot de indiska templen.

På vägen hem somnade jag helt ofattbart i rickshawen. Mitt i allt öronbedövande tutande och allt guppande på de dåliga vägarna blev jag bara så otroligt trött. Det hade Mattias kul åt som fick en snygg film när jag hänger med huvudet. Tur att jag inte ramlade ut!

Innan vi åkte mot tågstationen hann vi äta middag på takterrassen i solnedgången och kolla på alla de hundratals drakar som småpojkarna leker med från hustaken.

Sedan var det dags att lämna staden full med kobajs och röda fläckar efter indiernas oidentifierade otroligt populära substans som de tuggar på och spottar ut när de är helt röda i hela munnen. Det kändes lite tråkigt att åka ifrån Varanasi. Vi har hunnit sett allting, men hade lätt kunnat vara kvar en dag och bara strosat runt och känt den rofyllda stämningen längs vattnet.

Den otroligt ”hjälpsamma” ”ägarens” sista ord till oss innan vi åkte var ”If you want you can give me lots of tip”Riktigt drygt sagt och speciellt då han redan mjölkat ur oss massa extra för biljetter mm. Man måste pruta på allting: Public toilets, mat, boende, taxi, allting!

Vi trodde vi missat tåget när vi kom till stationen och inte hittade det på tavlan. Men det visade sig vara en timme sent. I den fattiga och fullproppade stationen samlades alla västlänningar i ena hörnet. Matte lyckades charma vakterna med enorma gevär som stod vid västlänningarna som ett onödigt skydd. Eller var det kanske alla västlänningar som sökte sig till dem.

På tåget hamnade vi med tysk. Skönt med en västlänning, tänkte vi då vi hade den lägsta klassen av sleeper på detta tåg. Det visade sig att han var skitdryg och klankade ned på allting vi hade gjort och alla priser vi fått. ”oj då betalde ni jätteförmycket” ”well, you do what you want but I would never have done like that” Hela hans resa verkade handlade om att han skulle snåla, även om det i slutändan handlade om två svenska kronor. Han frågade saker men lyssnade inte ett dugg när man svarade. Mitt i en mening någon av oss sa började han prata om något helt annat. Hans lika dryga kompis kom förbigående och säger högt på engelska ”I’m like a fucking magnet to this fucking crying bebies” på ett högt och arrogant sätt när den stackars mamman som tröstlöst försökte få sitt barn att sluta gråta satt en meter ifrån och då alla indier är väldigt bra på engelska.

En man kom och visade ett dokument för oss där vi fick skriva på att vi läst varningarna om att sträckan Varanasi – New Delhi är känd för ligor som drogar och rånar västlänningar på tåget. Helt klart oroväckande, även om vi inte skulle tagit emot mat och dryck från främmande människor ändå. Vi hade värsta anordningen med lås och knutar för våra väskor och sov med det mest värdefulla runt halsen.  Tåget var som ett fängelse. Hårda britsar med galontyg över, smutsigt och slitet och tre sängar i höjd över varandra som hängde i kedjor. Fönstret gick inte riktigt att stänga så det lät väldigt högt och sängkläder skulle man nog tagit med själv. Sov med min bok som huvudkudde då jag hade på mig min tjocktröja redan på det iskalla tåget. Det var inte det man kallar kvalitetssömn.

Torsdag 24e november

Vi kom fram till Varanasi tidigt på morgonen. Att alla djur är heliga här märkte vi direkt. I elledningarna klättrade det apor och på rälsen gick det välgödda kor helt oberört. Det är varmare här än i Kolkata och betydligt mindre smog. Här kan vi se solen! Det finns inga gula taxibilar men det kryllar av autorickshaws, alltså små moppebilar med plats för tre européer + chauffören eller sju indier om man så vill.

På stationen träffade vi en västerländsk tjej som rekommenderade OM hotell till oss. Hon de var på väg ifrån Varanasi så vi fick deras karta med favoritrestaurangen ikryssad. Brevid henne stod en chaufför och tjyvlyssnade och erbjöd sig genast att köra oss dit för 70 rupiee. Ett pris vi skulle behövt pruta mycket för att få.

Ljudet från alla rickshaws är fortfarande öronbedövande när de guppar fram på jordvägarna men kommer man bort från huvudgatorna försvinner de direkt vilket är underbart. 


Chauffören visade oss några olika hotell och vi valde tillslut Sandhya hotell, en liten bit bort från själva centrum men med bara några meter ner till trapporna och Ganges. 500rupie för ett dubbelrum.

Överallt gick det kor, ibland med hemmagjorda pärlhalsband på, och lösa hundar. Utanför hotellet vandrade det runt en get med en stickad tröja.

Hotellet hade en vacker takterrass, kan konstatera att det är populärt med takterrasser. Medan vi satt och åt lunch i solen var managern för hotellet på oss och frågade ut oss om vår fortsatta resa. Han berättade och visade i tidningen att de indiernas lov börjar nu och att flygpriserna kommer att skjuta i höjden och tågbiljetterna ta slut direkt. Efter allt biljettstrul så var det skönt att sitta i solen och käka lunch medan managern ringde runt och fixade våra biljetter till Agra, från Agra till Delhi och flygbiljetter från Delhi till Trivandrum i Kerala. Den giriga managern tog garanterat ut massor i service charges och taxes som de alltid gör, men nu är allt i alla fall fixat.

En kille som jobbade på hotellet skulle visa oss till en ATM men det visade sig bli en hel rundvandring i staden där han berättade om staden. Vi fick gå in i ett hus där golvet var helt upprivet och grunden borta och i en grop i golvet satt en man med en helt manuell vävstol och vävde silkessjalar i vackra mönster. Han visade oss också till en av de två stora kremeringstrapporna i Varanasi och berättade om den. Eldarna brinner dygnet runt och gettrna går i askhögarna och äter upp blomkransarna som ligger kvar. Efter sin död är det otroligt populärt att kremeras i Varanasi. Familjerna har en ceremoni för att fira att den döda får pånyttfödas och på kanten ned till vattnet brann stora träbål med kroppar på. Man kunde helt tydligt se fötterna sticka ut och kropparna brinna. Det var otäckt på ett sätt, men eftersom de var så naturligt för indierna så kändes det inte lika läskigt. De ser det som en naturlig del av livet och firar att den döde kommer få ett bättre nästa liv. Om man pratade om det som en naturlig del av livet, om det inte var så nedhyschat och om allt runt omkring inte var så undangömt så kanske, kanske döden inte vore så otäck för oss heller.

Rundvandringen slutade såklart i att han visade oss till en kompis som sålde silkessjalar för skyhöga priser. Jag som redan hade köpt en sjal i Kolkata för en 5e del av priset så sa vi klart och tydligt att vi inte ville ha någon sjal. Stämningen blev väldigt tryckt och man märkte hur tjuriga de blev. Spel för kulisserna för att vi skulle känna oss tvingade att köpa. Tillslut hittade vi en ATM och åkte cykelrickshaw tillbaka. 


På kvällen tog vi oss till den största och populäraste trappan i Varanasi där de har en sunsetcermonie i solnedgången. Där var det proppfullt med folk hela vägen från mainroad de kanske 200mterna ned till trappan. Mopedister försökte klämma sig fram mellan folkmassorna och tiggare satt längs vägkanten som var full med souvnirstånd som sålde alla möjliga heliga hjälpmedel. Mässingsskålar, bilder på gudarna, blommor osv.

Väl på trappan visste vi inte riktigt vad vi skulle vänta oss. Folk satt på platåer på marken som var täckta i filtar. Vi frågade några fransmän som man bara kunde sätta sig, vilket man kunde. Bland alla målmedvetna indier kom det västlänningar som såg lika förvirrade ut som oss och funderade på var de skulle ta vägen. Efter ett tag började det…

I högtalarna sjöng män indiska mantran och kanske sex unga män i rosa silkesutstyrsel tog plats på de lika många scenerna, vända mot Ganges. De sjöng mantran medan de viftade med stora ”dammvippor”, oljelampor, mässingsskålar eller rökelser och ringde i klockor. Alla indiers inställning gentemot Varanasi och Ganges gör att man upplever staden som väldigt harmonisk och nästan helig.


I vattnet låg mängder med båtar fulla med västlänningar som betalat för att få bevittna sunsetcermonin. Hade väldigt ont i magen så efter ett tag så åkte vi tillbaka till hotellet igen. Tror det kanske är deras mjölkprodukter som spökar så ska försöka undvika dem ett tag. På vägen därifrån löpte en liten kille fram och satte en röd prick i pannan på mig och ville sedan han betalt med ett charmigt leende. Det är sjukt vad tidigt de stackarna får lära sig hur man drar pengar ur oss lättcharmade västlänningar. Kände mig i alla fall väldigt indisk med mina luftiga kläder och med prick i pannan.  Den stackars unga killen som skjutsade oss hem i cykelrickshaw råkade stanna för länge där han skulle plocka upp oss eller så var det för att han tog tag i Mattias arm, i alla fall var en polis snabbt framme och drämde till honom på handen med en batong. Såg ut att göra fruktansvärt ont.

Satt resten av kvällen på den svala takterrassen och spelade kort. Så himla vackert.


(Med reservation för en mängd skriva-snabbt-stavfel)

Onsdag 23e november 2011

Började dagen med en jättegod pineappleporridge på cafét i närheten där vi insåg att alla västlänningar samlas. Fick äntligen smaka en äkta risgröt. Det smakar som en blandning mellan risgrynsgröt och havregrynsgröt, får mig att längta lite hem till julen och risgrynsgröten!

Spenderade dagen med att gå runt i city och kolla det vi inte hann igår. Egentligen finns det mest gamla förfallna europeiska byggnader i city. De smälter in rätt bra med alla de andra förfallna byggnaderna bredvid. Har även fått smaka på lite andra kulturskillnader. Stackars Mattias har flera gånger fått höra att han har hål i byxorna. Inte på ett otrevligt sätt som att det vore oanständigt utan mera på ett försiktigt, upplysande sätt ifall Matte inte skulle märkt att han hade ett hål över ena skinkan så det inte skulle bli pinsamt för honom, haha.

Kolkata i solnedgången

Att närkontakt mellan tjejer och killar är väldigt förbjudet visste vi innan vi kom till Indien. Däremot att det var fullt tillåtet för killar och killar och tjejer och tjejer att hålla hand och kramas var något nytt. När vi stod på gatan bland alla marknadsstånden försökte vi oss på en lätt omfamning och direkt var det en indier framme och högg med ett irriterat, avundsjukt  ”You shouldn’t do that in public you know”

Jag har insett att jag aldrig skulle klara av att bo i Kolkata. Förutom att det är smutsigt, otroligt fattigt och totalt fullproppat med människor så är ljudnivån helt ofattbar. Det finns inte ett tyst ställe i hela staden. Man får skrika till varandra för att kunna kommunicera. Det är alla skrikande människors fel men främst bilarnas fel. Trafiken är helt kaos. Men vi har inte sett en enda krock. Överallt där deet finns minsta lilla lucka klämmer en bil in sig. Det är fotgängare, spring-rickshaws, cykeltaxis, autorickshaws, gula taxibilar, moppar, kollektivbussar, spårvagnar, motorcyklar och civila bilar i bredd i rad, på vägarna och trottoarerna. På en enfilig väg ligger det tre fordon i bredd. OCH ALLA TUTAR. Spelar ingen roll om det är tre kilometer trafikstockning. Alla bilar tutar ändå på den som är framför. De är så hetsiga men det är absolut inga aggressioner i trafiken utan möter du tre bilar i rad som gör livsfarliga omkörningar så svänger du snällt ut i vägkanten för att låta dem köra förbi. Vi har inte någon gång sett en enda upprörd chaufför. Och ska du ta  bussen i city, då får du hoppa på i farten. En man står och skriker ut vart bussen är på väg och hjälper sedan att dra upp de människor som löper bredvid bussen.

Både jag och Matte har hittat en hat-krydda som Carl och Jon hjälpte oss att identifiera. Den heter färsk koriander och har en otäck smak som jag aldrig känt förut. Vi hade lite strul med den i Kina och trodde att vi skulle bli av med den här i Indien. Shi fick vi. Den är ju i varenda maträtt! Hemma har man väl mest torkad koriander, det har jag aldrig haft något problem med, men den här färska koriandern kan förstöra hela maträtter! Vi får lägga till med vanan att be dem ta bort den eventuella kryddan innan vi beställer. Rekommendationerna när man åker till Indien, kryddornas land, är att man köper med ett kilo av varje krydda hem som sedan räcker i typ tio år. När vi var i Tiger Leaping Gorge köpte jag en påse tibetansk saffran av en liten naxitant längs stigen. Det var superbilligt och perfekt till jul tänkte jag. När vi skulle flyga till Indien blev jag dock lite nojig. Är ingen kryddexpert men det varken luktade eller såg ut som saffran som jag känner igen och eftersom de där kvinnorna även sålde andra substanser som inte är lagliga överallt så slängde jag påsen innan vi hoppade på flyget XD Har väl insett nu att det trotts allt var saffran jag köpt, så ska försöka hitta ny här!

På tågstationen var det kaos. Det var så fullt med människor att man knappt kom någonstans utan att råka putta eller knuffa till någon. Det är otäckt så mycket fattiga och smutsiga människor det finns som saknar kroppsdelar eller har andra skador. Alla vackra kvinnor sticker verkligen ut ur misären med sina vackra prydda saris i klara färger. Hur fattiga de än verkar har de alltid vackra kläder.

Runt oss samlades det snabbt en stor skara människor som bara stod stilla och tittade. Här är det inga som kommer fram och vill ta kort. Det beror väl i och för sig på att de inte äger några kameror. Fruktförsäljaren som vi ställt oss vid passade på att utnyttja gratis publiciteten och började skrika ut sina fruktpriser.

Fast vi hade hyffsat lyxiga tågplatser var det väldigt skitigt på tåget. De luriga indierna på resebyrån hade ju inte fixat så vi hade sängarna bredvid varandra, utan det visade sig att den ena biljetten stått på väntelista och hamnade på andra sidan vagnen. Ett ungt indiskt par som hade sängen under oss hade fått precis samma strul och vi lyckades byta till oss rätt sängar. Som misstänksamma svenskar ville vi kontrollera med konduktören så att vi verkligen bytt till oss rätt sängar så ingen skulle väcka oss mitt i natten, men den unga indiska killen hyscha oss och sa att det var fixat, frågade vi mer skulle konduktören be att få betalt för tjänsten.

Vi hade trott att det var omöjligt att toaletterna var mer ofräscha än de på de kinesiska tågen. Tydligen hade vi fel för på toaletten här var det även massa kackerlackor. Det var en ny erfarenhet att stå över ett squathole, kissa och samtidigt småstampa för att hålla kackerlackorna borta.

De flesta kackerlackorna som sprang på golvet i tåget var typ 1,5cm. Precis när vi ska släcka lampan ser Matte en stor 7cm löpa över golvet. Skönt att jag sov i överslafen ^^

 Stationen i Kolkata där folk hoppade på tåget lite hur som helst och hängde ut genom dörrarna

Hittade svenska havrekex som vi var tvugna att köpa.

Tisdag 22a november 2011

Sa vi något ont om trafiken, tutandet och ljudnivån i Kina? Vi tar tillbaka allting. Kineserna uppför sig blygsamt i jämförelse med indierna.

Allting gick bra med flyget igår och vi kom fram som planerat till vårt fina bokade hotell, Shivangan, nära flygplatsen. Det var ett soft ställe att komma till mitt i natten och det var skönt att kunna vänta med att bekanta sig med centrum och alla människor tills dagsljuset.


Efter att ha ätit en omelett och fyra skivor vitt bröd, som vi fick serverat på rummet, åkte vi med en äkta gul bubbla-taxi med Dr Bombay som chaufför in mot city. Calcutta-låten går på repeat i mitt huvud sedan vi landade! Kommer det vara såhär tills vi lämnar Indien? Blir de förolämpade om jag sjunger Dr Bombay här? Vet inte hur välkänd han är i ”hemlandet”. Det är ju liksom gula taxibilar överallt och alla pratar med indisk brytning. Well, ju mer vi närmare oss Sudder Street, gatan där de flesta backpackers bor, ju saktare gick trafiken och ju tätare blev den och folket på gatorna. En liten skitig indisk halvnaken pojke kom framspringande till bilen och stack in huvudet genom Mattes ruta så han hoppade högt. ^^

Här är alla bra på engelska, på det sättet är det väldigt skönt jämfört med Kina. Men ändå känner man sig hemma när man då och då ser ett kinesiskt ansikte. För övrigt är vi inte vana med att se så många västläningar! Har säkert sett 20st idag.

Det märks att det är mera högsäsong i Indien än i Kina. Vi fick gå runt till flera hotell på gatan innan vi hittade ett som var ledigt och bra. I och för sig kanske det var vi som var kinkiga. Hittade ett som var jättefräsht, rent och med ac. När vi kollade in i badrummet sitter det två 7cm kackerlackor på väggen samtidigt som personalen snabbt soppar bort två lika stora på golvet vid sängen och säger ”now they’re gone” som att de två var ensamma där. Vi betalade 900Rupie för dubbelrummet lite under marknivå som vi slutligen valde. Lyx kanske men det är skönt första dagen innan man lärt känna Indien. Fint rum med ac och fläkt och trevlig personal som lät oss avboka sista natten utan krångel när vi insåg att den jämförelsevis korta biten till Varanasi skulle ta lite längre tid än vad vi trott.

Trotts alla varningar man fått om Indien kan man inte undvika att bli chockad av hur fattigt och skitigt det är. Kolkata är inte likt någon Kinesisk storstad. Överallt ser man kineser stå och städa och borsta. Slänga skräp på marken är förbjudet! Här slänger de allt möjligt överallt, gör sina behov där de känner för och max kanske borstar lite på platsen på trottoaren de anser vara sina.

När vi vandrade runt i ”city” blev känslan mera ”jaha, har vi redan gått ett kvarter i city” det var precis lika skitigt och förfallet. Varannan meter får man vinka bort tiggare. Det värsta är kvinnorna. De kommer alla med ett litet urmagrat barn på armen och ber nästan gråtfärdigt ”please sister, I’m not asking for money. Just buy some food for my baby” Det ger en en stor klump i magen. Och hur gärna man än vill köpa något litet till ungen så ser man att gömda bland marknadsstånden står tio andra mammor med barn och iakttar, redo att rusa fram om de ser att första kvinnan lyckas.

Irriterande nog la minneskortet av. Det var ju rätt oväntat. Kan man köpa någonting helt i Kina? Efter fem veckors reserch är mitt svar nej! Efter att Matte krånglat asmycket så hoppade det helt plötsligt igång igen!? Frågan är för hur lång tid.

För övrigt var det ett stort issue vilka kläder jag skulle ha på mig i morse. Här går ALLA i sari. Alternativt långbyxor och klänning som går ned till knäna och med en sjal över. Fast jag hade så mycket kläder jag orkade i den 27gradiga värmen (leggings, klänning och kofta över) så var jag största attraktionen var vi än försökte ta oss fram. Så första målet blev att hitta något anständigt att ha på mig.

Vi upptäckte ganska snart att vi bodde gatan intill New Market. En stor marknad under jorden med massor av juvelerarbutiker, butiker för silkessjalar, klädbutiker med svala pösiga indiska kläder i glada färger och med broderier och guldkanter osv. Varannan meter fick vi tacka nej till försäljare som ville att vi skulle komma in i deras butik. Efter ett tag märkte vi att det var en ihärdig gubbe som börjat följa efter oss fast vi sagt nej tack tusen gånger. Då började vi bli irriterade. ”I’m just looking after your bag maddame” var anledningen. Efter ytterligare några meter ville han visa sitt hemma gjorda managerkort vilket innebär att han får pengar av ägarna till affären om han tar med oss till dem. Det sa han såklart inte, men det var uppenbart. Efter åtskilliga försök att finta bort honom i vimlet och riktigt argt be honom ”go away” insåg vi att det var lönlöst. Vi kunde lika gärna utnyttja honom. Vilken businessman, han fick precis som han ville. Han fick ta oss till ett billigt klädställe och efter massa prutande gick jag därifrån med ett par supersköna haremsbrallor och en mörkblå tunika. Det var en befrielse att slippa de varma klibbiga bomullskläderna jag hade haft på mig. Och genast var det bara varannan indie som glodde när vi gick ute.

För att få slippa biljettstrul så gick vi till en resebyrå direkt och fixade biljetter vidare till Varanasi imorgon kväll. 2900rupie för två AC2 sleepers. Har även upptäckt att det är precis samma strul här med att få ut pengar. Man kan bara ta ut 10000rupie per uttag = ca 1300kr kan bli strul om vi behöver mer pengar då man bara kan ta ut två ggr/dag. Men det få vi ta då isf.

Vi hade tänkt att det var lika bra att hålla sig inne när det blev mörkt men när det var kolsvart vid sex var det fortfarande världens drag på gatorna så vi passade på att äta vår första indiska måltid. Eller jag gjorde. Matte som precis vant sig med kinesmaten kör fortfarande på nudlar. Den indiska maten är underbar! Ris, garlicnaan och chicken tikka masala. Underbart! Dock så slänger man i sig maten nu när man har gaffel och sked istället för pinnar. Det resulterar i en del magont när man precis vant sig med de kinesiska små portionerna.

Klockan nio hade alla affärer stängt. Även om det inte var någon hotfull stämning att vara ute trotts att hela staden består av slum så var de enda människorna som fortfarande var ute de vanskapta, smutsiga tiggarna. Då är det inte så tacksamt att vara västerlänning. Köpte våra nya favoritchips, Lay’s magic masala chips och kollade på film på vårt rum. Myspys.

spring-rickshaw. Kolkata är enda stället i världen som de fortfarande används i. Främst av Indiska mellanklassen som ett billigare alternativ till cykeltaxi och autorickshaw.

Måndag 21a november 2011


Blev en till chilldag för vår del, sov ända till utcheckning. Det hade vi ju i och för sig inget emot, men lite synd att vi missar dagar i Indien. Carl, Jon, amerikanarn Mark och österikstjejen skulle åka till stenskogen idag så vi satt själva och chillade på terrassen. Lika förvånade som Jon och Carl blev att vi kom tillbaka igår blev vi när de, nyvakna, kom traskande ut på terrassen. De hade missat tåget med två minuter och skulle med bussen till Vietnam ikväll så Österikstjejen och Mark skulle åka själva med nästa tåg. Var trevligt med sällis.

De biljetterna som var fel var kvar på internet fortfarande så vi tyckte det var säkrast att åka till deras ticet office och köpa nya. Där kunde man inte betala med Visa och med visakortet kan man bara ta ut två gånger/ dag och 3000RMB åt gången. Vi hade redan tagit ut en gång tidigare och fick bara ut 3000. Provade massa olika banker innan vi förstod var felet var. Tillslut fick Carl ta ut pengar och vi skickade över till honom. Åh vad vi ångrar att vi inte hann skaffa icabanken! Tillslut fick vi våra nya biljetter, lite billigare till och med. Travelstore skickade mail och bad tusen gånger om ursäkt och naturligtvis skulle vi få pengarna tillbaka. Klockan 8 svensk tid ringde jag till banken och stoppade transaktionen som inte gått igenom eftersom det varit helg. Frid och fröjd igen.

Även om man bara vill dö (eller döda) när man stöter på motgångar så är det väldigt lärorikt. Hade till exempel aldrig tänkt på att ringa och stoppa transaktionen om inte britten tipsat mig. Sen kan man ju ta allting lite lättare när man reser två också (:

Söndag 20 november 2011

Igår var den ultimata chilldagen. Tror vi kom in i ett annat tempo lite när vi fick lite sol och en takterass. Vi tänkte att vi kanske skulle åka till Stenskogen igår, men det var ingen som orkade. Vi tänkte att vi skulle åka till stenskogen idag, men det var ingen som hade lust.

Vi satt hela dagen på terrassen igår med spanjoren, Ramon och portugisen, Sergio och drack öl, pratade skit och blev bruna. Vi konstaterade att Ramon som totalspårade igår var väldigt trevlig nykter. Vi orkade inte röra oss förrän kl sex när Sergio och Ramon skulle åka, då drog vi ut på stan för att leta minneskort och souvenirer.

Vi hade planer på att dra ut på kvällen men vi hamnade i hostlets bar. Trött-Carl somnade i vår dorm och Matte, jag och Jon satt och drack findrinkar och pratade skit. Det var rätt dött för att vara lördag på hostlet men på resande fot är varje dag lördag så det spelade ingen roll.

Idag var det också chill till en början. Orkade ta oss till andra sidan vägen där det ligger en thairestaurang. Så om vi nu inte tar oss till Thailand över julen som alla lockar med så har jag i alla fall fått äta en riktigt god massaman curry! Det måste varit några inbitna Thailändare i köket så fod som den var (: Jag och Jon var nöjda.
Köpte lite sista minuten smycken när jag vandrade själv på marknaden nedanför hostlet. Gjorde tabben att sträcka fram handen till en säljare som på en sekund hade klämt på ett alldelles för litet jadearmband som jag sedan inte fick av mig XD Tillslut insåg den trevliga gubben att det bara var att försöka hjälpa till att lirka av armbandet då han inte skulle få några pengar. Runt oss samlades en liten nyfiken skara.


Småpaniken för dagen började när vi skrev ut biljetterna och såg att tiden inte stämde. Flightnummret och allt annat stämde men på biljetterna stod det 20november 01.30 istället för 23.55. okej, de har ändrat tid men datumet har inte hängt med i ändringen. För att försäkra oss om att allt stämde ringde vi kundservice. Vi förklarade och förklarade och personalen på hostlet ringde och hjälpte allt de kunde men vi fick dem inte att fatta.

Jon och Carl var taggade och hade köpt baiju och mangojuice med en österikisk tjej. Den där  as..tjejen, som Jon kallade henne(;  och en amerikan som flyttat in i vår dorm efter oss och som vi pratat med tidigare. Han var lika gammal som mig och Carl och skulle ansöka om att få jobba i CSI, pluggade i Hongkong, fått scholarship till sin dyra skola i USA och bidrag då han även var bäst i sitt roddlag osvosv. Haha får oss vanliga dödliga att känna oss dåliga. Lite som britten som gick med oss i Tiger Leaping Gorge, hade gjort allting, kunde allting och ville vara bäst på allting. Han kom förresten från ingenstans och satte sig på balkongen med oss när vi minst anade det idag. Haha. Konstig att man bara möter supermänniskor när man reser. Hm… 

Efter att ha joinat gänget på ett nytt amerikansk ölspel ett tag var det dags för mig och Mattias att säga hejdå. Det kändes jättesorgligt att åka ifrån Jon och Carl när vi rest så länge ihop nu! Riktigt roliga att resa med, glada och easygoing, de kan vänta sig ett besök av oss hemma i Stockholm sen (: De skulle ha diplom som orkat resa med oss så länge ^^

Well well. Vi åkte till flygplatsen och allt flöt på en trevlig Indier som också skulle till Kolkata visade oss incheckningen och sa att han kunde visa oss ett bra och billigt hotell när vi kom fram inatt. Han ägde själv ett hotell men det var på andra sidan stan och var kanske inte så kul att åka till mitt i natten. Han visade oss till informationen när vi sa att vi hade lite biljettstrul…

”The thing is your ticket is wrong” sa de ohjälpvilliga kinserna för tusende gången. Vi stod och krånglade i tusen år och försökte förklara och visa vår nedsparade bokning på datorn, vi fick till och med prata med deras manager. Allt vi bokade var rätt, när vi sedan fick kvittot stod det fel tid. Den tiden som stod på kvittot hade redan varit när vi fick kvittot, men det hjälpte inte. Eftersom vi köpt biljetten via Travelstore.se hänvisade de bara dit. De i sin tur hade inte ens telefonkundtjänst utan tog bara emot mail. TIPPAT. Även om de vägrade boka om våra biljetter så kunde vi ju alltid köpa nya biljetter till det här flyget? Nee, för uppenbarligen säljer de inte utrikesflygbiljetter på flygplatsen!? Lurade på 6000kr och utan att komma med något plan fick vi inse att vi bara kunde vända om och åka taxi tillbaka till hostlet. Det var så sjukt, vad som än hände hade vi trott att det skulle lösa sig så vi kom med ett plan. Blev en riktig surprise att komma tillbaka till The Hump och grabbsen efter att vi sagt hejdå och borde vara på väg mot Indien. De hade lagt ned baijun och satt nu i hostelbaren och chillade.

Ringde på kvällen för att berätta läget för mamma. I slutet av samtalet jinxade hon mig med ”vad skönt att ni är friska i alla fall ”… en timme senare började jag spy.

Fredag 18 november 2011

Precis som vi förutspått var vi helt slut efter vandringen igår och bokade det efterlängtade spat vi kollat på. De 118 kronorna visade sig vara värt det när vi, efter en betald bussresa med kinesen som agerade guide för oss under dagen, kom fram till Hot Spring Spa Resort. Det var riktigt fint och lyxigt men så fort vi kom fram ledde de mig bort till tjejernas avdelning och killarna till killarnas avdelning.

Väl inne fick jag min blå morgonrock och slippers. Inne på avdelningen fanns det massor med grejer. Manikyravdelning, massagebänkar, bastu, helkropps värmetork, fyra pooler med färgat vattten, fick reda på att det var rött för jordgubb, grönt för citrus, svart för vindruva och en neutral pool. Vid varje dusch fanns en vagn med en uppsjö av shampoo, tvål, balsam, hårinpackningar och ansiktsrengöring, perfekt för mig som glömt allt hemma. Men skulle jag få spendera hela dagen själv med alla nakna tjejer?!

Vad jag än försökte fråga all personal som gick omkring på spat var svaret, Nihao!

Var är handdukarna? –Nihao!

Hur kommer jag ut härifrån? Nihao!

Finns det något gemensamt ställe?  Nihao! Osv.

När jag var vilse i en annan skönhetsavdelning kom en tjej och visade mig ned för en trappa och ut i trädgården där fyra nöjda killar i skrikigt limegröna morgonrockar stod och väntade. Carl med sin charmiga franska vit och blårandiga kill-badräckt.

Utomhus fanns det massa pooler med mineralrikt, naturligt uppvärmt källvatten. En elektrisk tavla visade den aktuella temperaturen så man kunde välja vilken pool man ville sitta i. Kinesen som följt med oss skulle tydligen vara med hela dagen. Han var trevlig och jobbade på hostlet. Det var tur att han var med som guide.

Spat hade en stor pool med Dr Fish i! Alltså en pool fullt med små fiskar som lever av att äta upp död hud. Men istället för att sitta på kanten och doppa fötterna, som jag gjorde i Thailand, kunde man nu ligga med hela kroppen i vattnet! Jag fegade dock ändå och satt på kanten med benen i. Det var nice att sola och de hungriga fiskarna gjorde susen. Mina fötter blev lena som babyrumpor.

Grabbsen ville in till killavdelningen och basta så jag tänkte kolla in tjejavdelningen lite grann. Det var ju rätt lätt. Så fort jag försökte göra något var det en kines framme och pekade på någon skylt på kinesiska medan de sa några meningar jag inte förstod. Lyxigt för killarna att ha tolk. Gick ut till poolerna utomhus igen och strax efter så kom killarna tillbaka ut igen. Deras avdelning hade tydligen bestått av en stor pool med nakna gubbar i. I mitten av poolen var en stor gyllene staty som föreställde ett väldigt detaljerat manligt könsorgan. De föredrog utomhuspoolerna.

När vi kände oss nöjda för dagen drog vi och duschad och gick sedan en våning upp där vi åt vår gratis inkluderade buffé. Det är underbart med kinamat. För övrigt tror jag jag tappat min botten på magsäcken, för jag bara åt och åt och blev aldrig mätt. Slog nog alla killarna tror jag. Farligt!

När vi tänkte att vi skulle gå kom de med pyjamasar och berättade  att övernattning ingick i priset. Det kunde dem ju berättat lite tidigare! Man skulle sova i stora salar med varmluft som blåste i de långa tygdraperierna från taket och ligga i de enorma sov-fotöljerna med egen tv till som stod utplacerade i salen. Åh vad jag ville lägga mig och sova där! Några vi gick förbi hade till och med en massör som stod och masserade dem medan de låg där. Men men…nästa gång kanske.

Vi hade en spårad utgång på kvällen med Carl, Jon, Sergio en portugisisk kille och Ramon en spansk kille som försökte övertyga oss om att han var livvakt och skulle kunna slå ned alla vakter på klubbarna själv. Vi fick en smak av Kunmings dyra nattklubbar med hög musik. Även om vi som västlänningar kommer in överallt betyder det inte att vi har råd att köpa champagnerna för 15000 som de visade fram på menyerna på sina Ipod2.  En kombination av att klubben gärna ville lura av oss pengar, Ramon var full och viftade med sina pengar och att Sergio åt glass han inte tänkte betala för ledde till en rätt kaosartad kväll. Men som en helt vanlig utgång i Sverige slutade den på Mc Donalds ^^ 

Bilder från gårdagens vandring i Tiger Leaping Gorge:

Torsdag 17e november

Ligger på nattåget mot Kunming nu. Vi var precis på väg att boka buss tillbaka ner när vi fick reda på att det gick nattåg hela vägen. Väldigt smidigt.

Vaknade upp i morse och kikade ut genom fönstret. Det var gryning över bergen och många vandrade redan då iväg från hostlet, vissa sittande på ”tibetanska” hästar med bjällror. Det var vackert. Och jag tror man vänjer sig med de kalla rummen också, sov till och med utan mössa i natt trotts att vi inte hade värmeblankets. Vi sov alla riktigt djupt och bra i natt, vaknade efter tolv timmar sömn och kände att jag kunde sovit mer! Vi skulle duschat men efter vi insåg att duscharna i princip låg utomhus men en liten dörr iför, var det ingenting som kunde få oss att ta av oss raggsockorna och mössorna ^^ Efter en nudelfrukost gav vi oss av strax efter tio, då var vi de sista av alla att lämna hostlet…

Idag har vi gjort etapp två i ravinen. Den var ganska platt och gick en del nedåt. Nu låter ju det som värsta semestern, men jag kan säga att på de där smala stigarna utan några som helst, säkra-Sverige-räcken eller skyddsnät några hundra meter upp, spänner man ändå kroppen och stigen nedåt består av röd sand som bolmar upp så man blir helt torr i munnen, samtidigt som man spänner väldigt ovana muskler för att inte halka. Tappade greppet med fötterna typ 30gånger på hela vandringen men peppar peppar, det var faktiskt ingen som ramlade.  Vi passerade två vattenfall och fick lite snygga bilder. Det är så obegripligt vackert. På första vattenfallet var det faktiskt så man funderade på hur de hade tänkt nu. Stigen gick mitt igenom vattenfallet, så för att komma förbi var vi tvungna att hoppa på hala stenar och den som vart de minsta mindre smidiga än oss hade ju lätt fått bra blöta fötter. Det slår all natur jag någonsin sett. Alla gick vi runt med tanken i bakhuvudet att det kändes som vandringen i sagan om ringen. Och låångt nedanför våra smala stigar med ras på vissa ställen dundrade forsen i ravinens mitt. Att vi var så sena resulterade i att vi i princip knappt mötte en människa. Allt som allt gick vi ensamma mest hela tiden.

Som svar på våra tankar att dagens vandring varit lätt kom sedan ravinen. Vi kom fram till Tina’s Guesthouse, stället där vi skulle åka hem ifrån, och bokade buss. Sedan gav vi oss av mot ravinen där själva klippan som tigern hoppade ifrån skulle finnas. Den var precis bredvid hostlet och kändes som det skulle bli en piece of cake. Där tog jag grundligt fel. Vi skulle alltså i stort sett klättra ned för hela ravinen och upp igen. Och då var det klättring. Man fick hålla i sig med armar och ben för att inte halka nedåt och på vissa ställen fortsatte stigen i en lång stege. 

Där nere stod en till tjej och ville ha betalt för att gå ut på själva stenen då vi redan betalt naxifamiljerna  för att få gå ned i ravinen och också betalt för att först få gå vandringen. Visst, nu handlade det om 50kr för vandring, 10 för att få gå ned i ravinen och sedan ville hon ha 20 till, men det är principgrej. De är experter på att ”paxa ” vyer som de tycker att de har rätt att ta betalt för.

På vandringen upp hade jag kommit in i en andra andning och kämpade på. Då kom även varje klättrares mardröm fram, solen, haha. Det blev grisigt varmt! Hela kläderna är nedsvettade och på det är vi dränkta i ett lager av damm som färgat oss och våra kläder ljusbrun-röda samt ger torr dammhosta. De här kläderna kommer ju behöva slängas när vi kommer hem ^^

Väl uppe igen borde de sålt T-shirtar med ”I survived” –text på, för det var absolut det jobbigaste jag gjort i mitt liv. Välförtjänta satt vi sedan och efterrfös på Tinas Guesthouse och provade på Naxi pizza. Visade sig vara en runt platt mjukt bröd med en råraka på och som garnering lite gurka och tomat. Inget likt en pizza men väldigt gott! Efter att ha gått förbi massa små hus och husväggar fulla med majskolvar beställde jag corn med baktanken att det måste de ju kunna tillaga gott ifall pizzan skulle vara en flopp. Helt rätt. Typ majs med paprika och vitlök. Mums.

Bilvägen hem blev nervös, vi blev upplockade till och med tio minuter innan bussen skulle gå och kom iväg. Men efter ett tag blev vi sittande i en bilkö. Tänkte inte mer på det då jag just nu är helt inne i min ljudbok om kungen. Drömde faktiskt till och med om gången när vi i kören sjöng för honom och Silvia när Kung Karls kyrka fyllde 300 år i natt. Aja i alla fall blev vi sittande i minst 50 minuter medan min ilskna pojkvän kokade bredvid mig och funderade på vem han kunde skylla det här på. Väl på hostlet var det ju bara att fetglömma att vi skulle hinna duscha, äta och packa tillbaka ryggsäckarna. Det var bara att hitta en taxi och dra iväg direkt.

Vi alla ser nu fram emot att spendera morgondagen på ett spa som vi hittade i Kunming, det är det som får oss att orka just nu när vi ligger skitiga och svettiga i våra hard sleep på nattåget och de precis släckt lamporna för alla kl tio vare sig man är trött eller ej. 

Onsdag 16e november

Tidigt tidigt ringde klockorna och vi var tvungna att tvinga oss upp från våra electric blankets och lämna det iskalla rummet. Som tur var köpte jag, Mattias och Carl en varsin handgjord naxi-mössa som är helt underbar mot kyla. Min förra mössa försvann visst under någon utekväll i Dali, hm. Utsikten över gryningen från vår delade balkong var underbar. Vi valde den tidiga bussen så vi skulle kunna vandra i lugn och ro och fick sedan packa om så vi bara hade med de allra nödvändigaste i en ryggsäck. Den andra lämnade vi på hostlet.

Efter cirkus tre timmars bussresa var vi framme vid ravinens södra ände. Alla i den lilla minibussen blev utspridda direkt då en stackare inte hade pengar med och fick leta upp bankomat i den lilla byn vi åkt förbi tidigare och andra raceade iväg väldigt fort. Själva tog vi lite foton och vandrade hyfsat lugnt då vi försökte ta reda på vart vi skulle. Första etappen gick vi ändå rätt fort då vi snart fick en enormt stor och äcklig gris, som en liten naxiflicka vallade längs vägen, efter oss. Blä.

När vi väl kom upp vid ravinen kom vår första wow upplevelse och vi pepprade med kort. Då kom helt plötsligt en liten argsint kvinna springande och ville ha pengar för vi tagit kort från berget. Vi, likt alla andra, hade blivit tillsagda att vi inte skulle betala på sådana grejer så vi förklarade med gester att vi inte tänkte betala och fortsatte gå. Då började hon ställa sig framför oss för att hindra oss gå vidare, slita i stackars Carls nyinköpta naxiskjorta, och gestikulera att hon tänkte putta oss över kanten. Hon skrek och spottade mot oss så Mattias tänkte nästan ge lite pengar bara för att hon verkligen gick in för det.

Numera vet vi vad de små tillsynes harmlösa kvinnorna skriker efter oss när vi inte vill köpa hos dem. She Qi Le gjorde nämligen en översättning åt oss när vi gick ifrån ett stånd där en gammal kvinna ville sälja souvenirer till oss utanför Terrakotta armén. Den lät något såhär på ocensurerad engelska: ”I will fuck your mum every day!”

Bortsett från den otäcka lilla tanten mötte vi bara massa trevliga bybor som, halvt isolerade lever som bönder högt uppe i bergen med en och annan udda traktor och hästar. De har som risterasser längs med bergets branter, men de verkar som de odlar mest majs, potatis och andra grödor här.

Man tycker att man någonstans borde fått en liten varning om att vandringen är sjukt jobbig och överlag väldigt farlig. Hade Agda 87 fått för sig att hon ville se ravinen hade hon ju bittert fått ångra det. Till och med den som bara är i snäppet sämre kondition än vi är skulle ha svårt för denna vandring. Vi svettades och svettades och fick använda både armar och ben för att ta oss fram i den ofta väldigt branta terrängen.

Vandringen i sig är väl inte farlig men i ett ovaksamt ögonblick räcker det med ett felsteg eller en snubbling för att man ska falla över kanten och sedan hittas igen några hundra meter ner. Det är inte stället att vara full eller hög på, just därför var det just det vi kunde hitta vid den första lilla tanten som satt i sitt hemmabyggda matstånd längs vägen: gräs. Det växer tydligen vilt här så priserna var i botten. För övrigt är det snickers, redbull och vatten som finns i korgarna hos de bybor som satt sig längs stigen på ett fåtal platser längs leden.

Britten som vi hängde med igår hade vi precis lite försiktigt konstaterat att han inte var världens trevligaste, eller gladaste och att han gärna ville veta mest och vara bäst trotts att han säkert var,enl min gissning, en 38 år. Då dök han såklart upp när vi som bäst satt och åt på det sista matsället på dagens etapp, Naxi Familjy Guesthouse. Han hade åkt bussen senare än oss, vilket vi visste innan, och måste sedan ha löpt som sjutton för att komma ifatt oss…

Vi var precis klara och såg att det började komma lite småstänk så vi lämnade honom där. Det roliga är att han är jättebitter, inte ett dugg rolig, inte bjuder på sig själv eller frågar oss någonting, men ändå vill vara med oss. Så konversationen när han kom ifatt oss igen blev lite småstel. V frågade något och han svarade. Sen var han tyst.  Han drog dessutom ned vårt tempo. Han var likblek i ansiktet och gick nästan dubbelvikt, vi frågade om han mådde bra och om vi skulle bära något. Men han var okej. Inte ens när vi lite försiktigt småpikade vid nästa guesthouse att han kanske skulle stanna om man mådde dåligt gav han sig. Han skulle hänga på oss.

För övrigt finns inget mer att önska längs denna led. Det är underbart att man kan komma så nära naturen och fortfarande veta att man behöver vara uppmärksam och att det är farligt. Vi såg de mest sjuka utsiktsplatser där vi inte ens vill veta hur högt över forsen nere i ravinen vi egentligen var. Naturen ändrade skepnad flera gånger, från kinesiskt risfältsklimat till svensk barrskog och gul ökensand. Men vad det är var för natur så fortsatte den otroligt långt ned under oss och otroligt högt upp över oss med de snöiga bergstopparna som mest såg ut som en kuliss. Hur många foton vi än tog går det inte att förstå att det är på riktigt.

Efter att ha vandrat från halv elva till klockan sex på kvällen nådde vi äntligen vårt mål: Half way inn guest house.  Det låg otroligt vackert inklämt mellan odlingar och med en utsikt från rummen ned i ravinen. Även toaletten hade den vackraste utsikten från den stora luckan i väggen och långa ränna i golvet. Det spelar ingen roll hur mycket jag maler på om hur fint det var för det går inte att beskriva med ord. Jag får försöka med bilder sen.

Vi åt och satt sedan och spelade lite kort på mitt och Mattias dubbelrum. Det värmde upp rummet, som var helt utan värme eller electric blankets, men alla var helt slut efter dagen och vi somnade tidigt utan problem!

Tisdag 15 november

Lijiang är så sjukt mysigt! Det går inte att beskriva med ord hur omgivningarna och vyerna ser ut på den här höjden.

Idag har jag Mattias, Jon, Carl och en brittisk kille vart och sett vyn där framsidsbilden på vår guidebok är tagen! Helt fantastiskt. Det är en stor park på gångavstånd från gamla stan. Det finns massa dammar och mitt i parken ligger en liten kinesisk byggnad, Deyuelou, brevid en fin kinesisk bro. I bakgrunden syntes The Jadedrakes snow mountain. Med sina 5596möh är det en helt sjukt praktfull syn. Den sticker ut från de övriga bergskedjorna som bara dem är enormt höga. Det är en väldigt fin och populär plats att ta foton på.

Är man pigga och nyfikna, vilket vi var, tar man sig upp på det närbelägna berget, ca 2600möh, för att få en ännu bättre sikt mot berget. Vädret är följande: i solen är det t-shirt och shortsvärme, i skuggan när det är vindstilla är det hyffsat varmt, men när det blåser, en liten pust räcker, känns det som det är vinter ute. = sjukt svårt att veta hur man ska klä sig. Varvade mellan regnjacka, tjocktröja och linne. ^^  

Det märks även att man är högt upp! Även om man inte var särskilt trött i benen, trotts alla trappor, så var man andfådd som ett as! Kina är absolut det vackraste landet jag någonsin sett. Yunnan provinsen speciellt. Man kommer bort från alla riktigt stora städer (Lijiang har ”bara” en miljon inv och anses som en småstad^^ ) och få se natur som man inte trodde fanns. Jag har konstaterat att Man inte hittar något liknande i Europa. Lijiang är vackrare än Venedig!

Sitter och skriver nu på vår inbyggda balkong med utsikt över takterassen där killarna solar och kollar solnedgången. Utsikten härifrån är över alla hustaken i gamla staden med alla dess takskägg och längre bort höjer sig bergskedjorna som når upp till molnen och omringar hela staden. Beautiful

Ikväll tar vi nog en sväng ned och hittar en mysig restaurang i gamla staden. När vi kom tillbaka från berget tog i en sväng på restauranggatan och provade lite typisk naxi mat. Naxi är minioritetskulturen som bor här, Långt iväg från Pekings geishor och smala känningar som jag, innan jag vart i Kina, sett som den typiska kinesiska utstyrseln. Käkade någon spicy tofu med grönsaker, yak-grillspett, det var riktigt gott! Och sedan något som Jon åt igår, riven potatis typ som råraka, men den jag hittade var mer som snacks. Typ chips.

Tanken var att vi skulle göra en repris från Dali och äta riktig kinesisk middag med staffen här på hostlet. Tyvärr var inte kocken här ikväll så det gick inte.

Imorgon bitti åker vi till Tiger Leaping Gorge. En stor ravin där myten säger att på det smalaste stället smet en tiger från sina jägare genom att hoppa över någon gång. Vi ska vandra längs ravinen i två dagar. Många vi träffat här kommer från andra hållet och har redan gjort vandringen. Vi har höga förväntningar!

Måndag 14 november

Det blev helt lagom att gå upp, leta efter min mössa som försvunnit dagen innan. Betydligt billigare än för amerikanskan Lisa som löpt runt som en tok morgonen innan och letat efter sin plånbok med pass i. Hann äta frukost och handla lite färdkost innan vi blev upphämtade.

Bussturen till Lijiang var minst lika mycket sevärdhet som själva staden. Vi åkte upp och ned för berg på små slingriga vägar. Förbi snöiga bergstoppar och risterasser, små byar och barn som gick till skolan i udda skoluniformer. Försökte som vanligt mig på att ta kort ifrån bussen på den vackra naturen, helt omöjligt! Blir bara fartränder och grönt. Efter halva 2,5h resan stannade chaffören för matpaus, onödigt tänkte vi på en så kort sträcka. Trodde vi ja, vi satt i bussen ytterligare tre timmar innan vi kom fram till Lijiang. Jag och Mattias lyckades få sitta längst fram i dubbeldeckaren och hade grym utsikt över allt som skedde, de otäcka omkörningarna och de vackra byarna.

Väl avsläppta i Lijiang vimlade vi runt i gamla stan och letade efter vårt hostel. Alla gamla städer vi sett har varit väldigt olika även om mina beskrivningar med ”små byggnade med takskägg, små broar över små bäckar och små souvenirstånd” låter väldigt likadana. Det var stora kullerstenar i hela staden.

När vi väl hittat Panba hostel, en fin byggnad i trä, lämnade vi snabbt bara grejerna innan vi löpte iväg för att äta. Hittade en mysig liten nedsänkt lokal med liveband. Dock var det totalt onödigt med förstärkare i den lilla lokalen, men när vi fick maten var den himmelsk!

Vi hade hört att allting skulle stänga halv tolv på grund av några regler de har i Lijiang att det ska vara tyst då. Det var svårt att tro när vi gick på bargatan någon timme tidigare. Det var sjukt med drag längs hela gatan och massor med folk i varje klubb. Dock utforskade vi aldrig nattlivet mera utan kände oss rätt nöjda efter natten innan.  Får jag rekommendera Dali eller Lijiang tycker jag Lijiang är vackrare, på en höjd av ca 2400möh.