Ida Larsson

Fredag 25e november

Det var helt kolsvart när vi gick upp imorse. Vi hade frågat om bästa stället för en båt i soluppgången och ägaren sa var vid ingången halv sex. Så vid halv sex var vi nere i receptionen. Där låg två indiska killar och trängdes i en liten säng bakom skrivbordet. ”He will come before six” sa den ene indiern säkert. Så vi gick upp på rummet och väntade. Klockan sex gick vi ner igen, de två belgiska tjejerna som vart nere halv sex kom också ut.”don’t worry, the sun won’t rise until six o’clock” sa indiern sömnigt. Vi upplyste honom om att klockan redan var sex. Medan han försökte ringa och få tag på den försvunne båtägaren. Och solen hann börja gå upp. Jag blev skitirriterad över att missa soluppgången den enda morgonen vi var här när vi inte ens bett om att få åka med på hotellets egen tur från början. Enda anledningen att vi var kvar var att turen med hotellet var mycket längre och troligen billigare än om vi fixat egen båt.

Tillslut ringde indiern och väckte båtägarens bror som fick skynda som hans stand in. Det var riktigt kyligt i den tidiga morgonen. Han ledde oss ner till båten som han ägde och i två timmar rodde han oss upp och ned igen längs Ganges och berättade lite om de olika trapporna och byggnaderna vi passerade. Lite senare på morgonen mötte vi andra båtar proppfulla med turister och med motor. De fick en totalt ocharmig spedguidning av hela stranden medan vi lugnt och ljudlöst gled nedför Ganges 4st i båten. Den stackars indiern frågade om vi ville åka med motor eller roddbåt, vi svarade alla fyra roddbåt och tänkte inte på att han kanske frågade det för sin egen skull. Samma sak när han frågade om vi ville ha någonting och äta eller dricka. Alla svarade nej, men han stannade ändå till, ursäktade sig och löpte iväg för att få sin egen frukost på fem minuter.

På trapporna var de morgonpigga indierna uppe för att be i gryningen, tvätta, morgonsimma eller för att borsta tänderna i Ganges heliga vatten. Själv skulle jag aldrig vilja bada i det vattnet ens. Om floden är helig, tar man inte hand om den då? Här går alla avlopp ut i floden, resterna efter likbränningen hamnar där, alla blommor, keramikskålar med ljus i, plastpåsar med offergåvor osv, allting hamnar i Ganges. Dessutom såg vi ett par döda getter ligga helt uppsvällda, flytande i vattnet. Vattnet är inte fräscht. Men det är fortfarande väldigt vackert. Vi är här efter att vattnet har sjunkit bort från regnperioden vilket innebär att Ganges har typ sju meter lägre vatten än under regnperioden. Man ser mycket mer av trapporna och visa byggnader som annars ligger dränkta men mitt i floden är det en stor sandbank och floden kan bli flera gånger så bred som den är nu, kan tänka mig att det är en mäktig syn.


Minneskortet la såklart av igen. Precis när man kan få som vackrast kort någonsin. Som tur är har vi i alla fall Mattias mobil med en perfekt kamera på. Denna gång fick vi inte igång minnet igen men vi kunde åtminstone lägga över bilderna till datorn.

Efter en god frukost/lunch på hotellet powernapade vi och hyrde sedan en rickshawchaufför som körde runt oss hela dagen till de mest sevärda templen och väntade på oss medan vi gick därinne. Jag tycker att hyra någon sådär känns väldigt arrogant men här är det helt naturligt och de tjatar själv att de vill bli hyrda så innan vi knappt sagt ja så hade hotellet redan fixat en chaufför till oss.

Först åkte vi till New Vishwanath temple det var ett vackert, stort rosakalkat tempel med fin trädgård som låg i universitetsområdet. Där kändes det i allmänhet lite renare och rikare. Varken jag eller Mattias är ett stort fan av tempel och byggnader så vi försökte kolla igenom templen snabbt men ändå på ett respektfullt sätt. Barfota naturligtvis. Skor får man alltid lämna utanför byggnaden även om det skulle vara ett skitigt jordgolv därinne.

Andra templet vi såg var Monkey temple. Innan vi fick gå in så in var det världens säkerthetskontroll. Man fick inte ha med kamera eller väskor eller någonting. Väl inne var det som en stor skitig byggnad där det kryllade av apor. Man fick gå igenom en smal gång för att komma in till templet. Längs hela vägen kryllade det av apor, vissa hyffsat stora, tillräckligt stora för att man inte skulle vilja ha dem på axeln eller klättrandes på sig. Det var skitotäckt. Väl därinne var de bara skitigt och mängder med apor. Vid ett ”altare” stod människor och bad till apguden Hanuman och på golvet låg en färsk blodpöl. Det hela fick oss att känna oss lite illa tillmods så vi var snabbt ute vid vår rickshaw igen. Vi måste varit ganska tacksamma att skjutsa runt på som gjorde såna snabbesök och för vår del tyckte vi det var minst lika kul och spännande och åka rickshaw i den hektiska trafiken som att kolla på själva templen.

Tredje templet hette Durga temple det var en trång innegård med ett litet kapell i mitten, allting var färgat illrött och vid ingången ville de sälja på oss offergåvor och så försökte de lura oss att betala överpris för att lämna skorna. Templet var vackert med utskulpterade stenväggar och tak. Överallt hängde klockor som de besökande gick och plingade i.

Nästa tempel låg långt borta och var Buddha temple.Det var en stor trädgård med dammar med malar i. Mitt i trädgården stod en stor staty av en stående Buddha och runt i trädgården fanns små altare. Vi som trott att Hinduism var den enda läran här fick lära oss att det finns en del buddister också, dock motsvarar den skaran kanske antalet besökare i templet. Det var jag, Mattias och två munkar som gick när vi kom. 

Chauffören körde oss sedan till et stor trädgård i närheten som hade en stor stupa i mitten och var full med ruiner. Det var soligt och fint och fullt med bladguld. Antagligen mer intressant om man var påläst och intresserad av ruinernas historia. Inträdet var 5rupies för indier och 100för andra!? Tänk om vi skulle ha så i Sverige, främlingsfientligt skulle det heta då. ^^

Vi började känns oss rätt klara men chauffören ville visa ett till ställe innan vi åkte tillbaka. Han släppt av oss vid ett japanskt buddhatempel, han kunde ju inte veta att varit i Kina och fått nog av takskägg. Det var i alla fall väldigt vackert. Stor skillnad mot de indiska templen.

På vägen hem somnade jag helt ofattbart i rickshawen. Mitt i allt öronbedövande tutande och allt guppande på de dåliga vägarna blev jag bara så otroligt trött. Det hade Mattias kul åt som fick en snygg film när jag hänger med huvudet. Tur att jag inte ramlade ut!

Innan vi åkte mot tågstationen hann vi äta middag på takterrassen i solnedgången och kolla på alla de hundratals drakar som småpojkarna leker med från hustaken.

Sedan var det dags att lämna staden full med kobajs och röda fläckar efter indiernas oidentifierade otroligt populära substans som de tuggar på och spottar ut när de är helt röda i hela munnen. Det kändes lite tråkigt att åka ifrån Varanasi. Vi har hunnit sett allting, men hade lätt kunnat vara kvar en dag och bara strosat runt och känt den rofyllda stämningen längs vattnet.

Den otroligt ”hjälpsamma” ”ägarens” sista ord till oss innan vi åkte var ”If you want you can give me lots of tip”Riktigt drygt sagt och speciellt då han redan mjölkat ur oss massa extra för biljetter mm. Man måste pruta på allting: Public toilets, mat, boende, taxi, allting!

Vi trodde vi missat tåget när vi kom till stationen och inte hittade det på tavlan. Men det visade sig vara en timme sent. I den fattiga och fullproppade stationen samlades alla västlänningar i ena hörnet. Matte lyckades charma vakterna med enorma gevär som stod vid västlänningarna som ett onödigt skydd. Eller var det kanske alla västlänningar som sökte sig till dem.

På tåget hamnade vi med tysk. Skönt med en västlänning, tänkte vi då vi hade den lägsta klassen av sleeper på detta tåg. Det visade sig att han var skitdryg och klankade ned på allting vi hade gjort och alla priser vi fått. ”oj då betalde ni jätteförmycket” ”well, you do what you want but I would never have done like that” Hela hans resa verkade handlade om att han skulle snåla, även om det i slutändan handlade om två svenska kronor. Han frågade saker men lyssnade inte ett dugg när man svarade. Mitt i en mening någon av oss sa började han prata om något helt annat. Hans lika dryga kompis kom förbigående och säger högt på engelska ”I’m like a fucking magnet to this fucking crying bebies” på ett högt och arrogant sätt när den stackars mamman som tröstlöst försökte få sitt barn att sluta gråta satt en meter ifrån och då alla indier är väldigt bra på engelska.

En man kom och visade ett dokument för oss där vi fick skriva på att vi läst varningarna om att sträckan Varanasi – New Delhi är känd för ligor som drogar och rånar västlänningar på tåget. Helt klart oroväckande, även om vi inte skulle tagit emot mat och dryck från främmande människor ändå. Vi hade värsta anordningen med lås och knutar för våra väskor och sov med det mest värdefulla runt halsen.  Tåget var som ett fängelse. Hårda britsar med galontyg över, smutsigt och slitet och tre sängar i höjd över varandra som hängde i kedjor. Fönstret gick inte riktigt att stänga så det lät väldigt högt och sängkläder skulle man nog tagit med själv. Sov med min bok som huvudkudde då jag hade på mig min tjocktröja redan på det iskalla tåget. Det var inte det man kallar kvalitetssömn.