Ida Larsson

Onsdag 16e november

Tidigt tidigt ringde klockorna och vi var tvungna att tvinga oss upp från våra electric blankets och lämna det iskalla rummet. Som tur var köpte jag, Mattias och Carl en varsin handgjord naxi-mössa som är helt underbar mot kyla. Min förra mössa försvann visst under någon utekväll i Dali, hm. Utsikten över gryningen från vår delade balkong var underbar. Vi valde den tidiga bussen så vi skulle kunna vandra i lugn och ro och fick sedan packa om så vi bara hade med de allra nödvändigaste i en ryggsäck. Den andra lämnade vi på hostlet.

Efter cirkus tre timmars bussresa var vi framme vid ravinens södra ände. Alla i den lilla minibussen blev utspridda direkt då en stackare inte hade pengar med och fick leta upp bankomat i den lilla byn vi åkt förbi tidigare och andra raceade iväg väldigt fort. Själva tog vi lite foton och vandrade hyfsat lugnt då vi försökte ta reda på vart vi skulle. Första etappen gick vi ändå rätt fort då vi snart fick en enormt stor och äcklig gris, som en liten naxiflicka vallade längs vägen, efter oss. Blä.

När vi väl kom upp vid ravinen kom vår första wow upplevelse och vi pepprade med kort. Då kom helt plötsligt en liten argsint kvinna springande och ville ha pengar för vi tagit kort från berget. Vi, likt alla andra, hade blivit tillsagda att vi inte skulle betala på sådana grejer så vi förklarade med gester att vi inte tänkte betala och fortsatte gå. Då började hon ställa sig framför oss för att hindra oss gå vidare, slita i stackars Carls nyinköpta naxiskjorta, och gestikulera att hon tänkte putta oss över kanten. Hon skrek och spottade mot oss så Mattias tänkte nästan ge lite pengar bara för att hon verkligen gick in för det.

Numera vet vi vad de små tillsynes harmlösa kvinnorna skriker efter oss när vi inte vill köpa hos dem. She Qi Le gjorde nämligen en översättning åt oss när vi gick ifrån ett stånd där en gammal kvinna ville sälja souvenirer till oss utanför Terrakotta armén. Den lät något såhär på ocensurerad engelska: ”I will fuck your mum every day!”

Bortsett från den otäcka lilla tanten mötte vi bara massa trevliga bybor som, halvt isolerade lever som bönder högt uppe i bergen med en och annan udda traktor och hästar. De har som risterasser längs med bergets branter, men de verkar som de odlar mest majs, potatis och andra grödor här.

Man tycker att man någonstans borde fått en liten varning om att vandringen är sjukt jobbig och överlag väldigt farlig. Hade Agda 87 fått för sig att hon ville se ravinen hade hon ju bittert fått ångra det. Till och med den som bara är i snäppet sämre kondition än vi är skulle ha svårt för denna vandring. Vi svettades och svettades och fick använda både armar och ben för att ta oss fram i den ofta väldigt branta terrängen.

Vandringen i sig är väl inte farlig men i ett ovaksamt ögonblick räcker det med ett felsteg eller en snubbling för att man ska falla över kanten och sedan hittas igen några hundra meter ner. Det är inte stället att vara full eller hög på, just därför var det just det vi kunde hitta vid den första lilla tanten som satt i sitt hemmabyggda matstånd längs vägen: gräs. Det växer tydligen vilt här så priserna var i botten. För övrigt är det snickers, redbull och vatten som finns i korgarna hos de bybor som satt sig längs stigen på ett fåtal platser längs leden.

Britten som vi hängde med igår hade vi precis lite försiktigt konstaterat att han inte var världens trevligaste, eller gladaste och att han gärna ville veta mest och vara bäst trotts att han säkert var,enl min gissning, en 38 år. Då dök han såklart upp när vi som bäst satt och åt på det sista matsället på dagens etapp, Naxi Familjy Guesthouse. Han hade åkt bussen senare än oss, vilket vi visste innan, och måste sedan ha löpt som sjutton för att komma ifatt oss…

Vi var precis klara och såg att det började komma lite småstänk så vi lämnade honom där. Det roliga är att han är jättebitter, inte ett dugg rolig, inte bjuder på sig själv eller frågar oss någonting, men ändå vill vara med oss. Så konversationen när han kom ifatt oss igen blev lite småstel. V frågade något och han svarade. Sen var han tyst.  Han drog dessutom ned vårt tempo. Han var likblek i ansiktet och gick nästan dubbelvikt, vi frågade om han mådde bra och om vi skulle bära något. Men han var okej. Inte ens när vi lite försiktigt småpikade vid nästa guesthouse att han kanske skulle stanna om man mådde dåligt gav han sig. Han skulle hänga på oss.

För övrigt finns inget mer att önska längs denna led. Det är underbart att man kan komma så nära naturen och fortfarande veta att man behöver vara uppmärksam och att det är farligt. Vi såg de mest sjuka utsiktsplatser där vi inte ens vill veta hur högt över forsen nere i ravinen vi egentligen var. Naturen ändrade skepnad flera gånger, från kinesiskt risfältsklimat till svensk barrskog och gul ökensand. Men vad det är var för natur så fortsatte den otroligt långt ned under oss och otroligt högt upp över oss med de snöiga bergstopparna som mest såg ut som en kuliss. Hur många foton vi än tog går det inte att förstå att det är på riktigt.

Efter att ha vandrat från halv elva till klockan sex på kvällen nådde vi äntligen vårt mål: Half way inn guest house.  Det låg otroligt vackert inklämt mellan odlingar och med en utsikt från rummen ned i ravinen. Även toaletten hade den vackraste utsikten från den stora luckan i väggen och långa ränna i golvet. Det spelar ingen roll hur mycket jag maler på om hur fint det var för det går inte att beskriva med ord. Jag får försöka med bilder sen.

Vi åt och satt sedan och spelade lite kort på mitt och Mattias dubbelrum. Det värmde upp rummet, som var helt utan värme eller electric blankets, men alla var helt slut efter dagen och vi somnade tidigt utan problem!