Apprendre par coeur
Sjukling!
Rolls Royce Phantom
Jag och Annelie vaknade utvilade och icke bakfulla. Vi har storstädat hela lägenheten och tvättat. Efter vi varit skitduktiga gled vi iväg till Orangeriet och kom in så vi precis hann kolla på Monets vackra målningar innan de stängde. Sedan åkte vi vidare till Canal Saint Martin och gick längs kanalen där Amelie from Monmartre kastade macka. Vidare därifrån gick vi till Belleville och jag fick äntligen se Edith Piafs minnessten. Då Paris lilla chinatown ligger där åt vi sjukt god kinesisk mat innan vi skulle åka hem. Men när vi var på väg mot Metron hörde vi världens liv från en bar och vi hann precis glida in för att se Zlatans två mål mot hatmotståndaren Marseille. Vi stannade där och var de enda tjejerna och typ de enda som drack öl under matchen. haha men coca colan verkade inte vara något hinder för fansen att skrika sina icke rumsrena hejaramsor till de Marseillefans som också fanns i baren.
På vägen hem kom Farre och hämtade upp oss i en Rolls Royce Phantom. Vi åkte till Schmuck och drack drinkar innan vi fick skjuts hem. Och ut ur bilen i Marais hoppade jag och Annelie när folk vände sig om och kollade på bilen. Galet.
Och nu får vi gå och lägga oss i rena lakan och kolla på första avsnittet av Solsidan! Dessutom gjorde jag läxan till måndag redan igår.
C'est la vie!
Jag har ätit sniglar!
Musée de l'érotism, Les deux Moulins och Käramell
-
Kommer det fram någon och frågar om vägen, stanna inte!
-
Prata förresten aldrig ens med någon!
-
Stanna absolut inte och kolla på kartan, utan låtsas som du vet var du ska och gå självsäkert dittåt (Vad det nu skulle vara bra för)
-
Vad du än tror, du har ALDRIG koll på dina grejer!
-
Var aldrig ute när det är sent
-
Kolla aldrig en fransk kille i ögonen, då tror han att ni är tillsammans
-
Åk aldrig taxi själv men åk inte Metro heller själv. Och åk aldrig den första eller sista Metron.
Vi har isåfall gjort alla fel i boken på en vecka. Hur fan ska man annars lära sig franska! Undra hur många stackars tjejer de lyckats skrämma upp så de inte törs gå ut efter jobbet... Och det var tipsen från svenska tanter som bott här i många år. Well svenska kyrkan var skitkul och säkert ett ställa man skulle hänga mer på om man var här ett eller flera år, men det känns som vi har tajt med tid som det är och att man hellre pratar med fransmän än att lära känna massa svenskar. Well
Vi hade fullt upp på kvällen iaf, vi tänkte inviga vår supermoderna tvättmaskin och spenderade åtskilliga minuter med att komma överens vad som var tvättmedel och hur man skulle få på maskinen. Efter 20 min slutade maskinen och tvätten var nästan torr. Det var ju skumt tyckte vi och satte på en ny maskin. Då började det spruta vatten ur maskinen! Och eftersom vår lägenhet lutar åt alla möjliga håll började ju vattnet rinna iväg och vi fick stå med alla trasor och handdukar vi hade för att hinna med att torka upp allt...Vår tvättstuga i Kungsör kanske inte är så dum trotts allt (;
Denna vecka har det dragit igång några fler kurser i skolan, så det är inte lika chill längre. Ungefär lika lugnt tempo som vi har på Mme Jehiels gramatikklasser ungefär lika panikartat har mina följande klasser i fransk konsthistoria och fransk historia varit! Alla språkklasser som pluggar på Sorbonne är på samma lektion, tre timmar i veckan som antagligen är tillsatta för oss som måste få ihop 15h i veckan för att få studiebidrag. Det innebär ju att lärarna i princip tror att alla som sitter i aulan kan flytande franska. Och så pratar de på konstant i en timme medan vi nybörjare sitter och svettas och inte förstår ett skit! Vi funderar lite på hur det fungerar. Kommer vi behöva skriva ett godkänt prov i Fransk historia, fransk litteraturhistoria och fransk konsthistoria för att få godkännt slutbetyg? För det kommer aldrig att gå...Och kommer vi isåfall inte få några godkända betyg alls och vara tvungna att betala tillbaka CSN? Ingen här vet!
Franska historieläraren i måndags var en riktigt fyrkantig gubbe som läste innantill med monoton röst konstant i en timme. Det gjorde det ju iallafall möjligt för oss som inte fattade nånting att läsa igenom pappret hemma och förstå lika mycket som alla andra.
Franska konstläraren däremot var en rolig gubbe som hade en riktigt intressant lektion om fransk arkitektur och konst med en tillhörande powerpoint som han använde sig av. Hade gärna velat förstå! Grejen är att han delade ut fyra häften utan vettig information i, så vi som inte fattade allt har ingen chans att ta igen det under veckan. Värdelöst!
Vi har också dragit igång phonetiquekursen som min klass har varje dag med Mme Charlent i en sal vid St Michel, ganska nära vår lägenhet. Den är kul, vi sitter och ljudar och lär oss uttala alla omöjliga franska ord med hörlurar på huvudet och en utrustning inbyggd i bordet där Mme Charlent kan hjälpa oss var och en i våra små plastbås och där vi kan ha övningar tsm.
Det dryga med schemat som det ser ut nu är att jag har klasser mellan 12-13, 15.30-16.30 och 17-19. Det tar upp hela dagarna och man hinner inte riktigt hem heller. En dag hängde jag och Ellen i Luxemburg trädgården och en dag gick jag, Ellen, Trygve och några till och käkade kinamat och så satt vi på ett café och pluggade och drack varm choklad.
Jag har nämligen jinxat bort det fina vädret här! På en dag gick det från att vara svettigt med shorts till att regna igenom regnjackan och vara fryskallt med långbrallor... Vad hände? Vi har dock en skön 30graders prognos framför oss så ska väl inte gnälla!
I tisdags kom vår hyresvärd Dominique hit med verktygslådan. Tanten kavlade upp ärmarna och tog sig ann allt vi gnällt på. Tvättmaskinen, vi ska få en ny! Kylskåpsdörren och ytterdörren! Vår lägenhet är som ny nu (; hehe typ.
Igår var Jesse här på besök! Vi åkte till Pigalle och gick på Musée de l'érotism som Annelie och Jesse taggat för. Det var nog lite för perverst för min smak men så hette det ju inte romantikmuseum heller utan erotik som jag fick höra ^^ Vi hann även med att gå och fota lite på Amelie from Monmartres café, Les Deux Moulin! Vi snålade eftersom vi hört att det skulle vara rätt dyrt så vi stack bara in huvudena.
I närheten ligger också de två svenska konkurrerande butikerna i Paris ”Affären” och ”Käramell” De erbjöd svenskt godis, Kalles kaviar till våra frukost ägg, hemkänsla och diskborstar som vi saknat så mycket. (Det finns inte här!)Naturligtvis var det svindyrt. Och vi har ju inte riktigt hunnit sakna Sverige på det sättet efter vår knappa 1,5vecka hemifrån. Känns som vi bott här en månad minst. Sen var det dags för mig att gå till skolan och Annelie och Jesse fick turista vidare på egen hand. Dock fick jag efter min hårda pluggdag komma hem till Jesse och Annelies supergoda grönsakssoppa och nyheten att Matte kommer hit och hälsar på 28e! Alltså snart :D Längtar!
Har mängder med bilder som jag ska lägga upp sen också ^^ lovar!
Peeeace!
Le marché Les enfants rouge
Lördag 8 september
Hejjhå!
Jag och Annelie sitter nyduschade i en varsin stor t-shirt på en filt på vår balkong och gluttar på nattlivet nedanför. Det är riktigt ljummet ute. Kanske 25? grader. Vi har precis käkat en varsin stor tallrik med Annelies specialmusslor och delar på vinet som blev kvar :)
Idag har jag fått beviljat csn! Det har varit lite nervöst när de inte svarat. Så förhoppningsvis rullar pengarna in snart! Det första jag ska göra (efter att jag tagit hand om mina livsviktiga utgifter och förvaltat pengarna väl, no worries) är att dra med Annelie till vårt närbelägna stora shoppingcenter!! Jag håller nämligen på att dö av fulhet här, även fast vi konstaterat att parisarna inte har mycket influenser av modemetropolen Paris heller. Jag började Parisvistelsen med att ha sönder dragkedjan på mina byxor och sen komma på att jag råkat tagit med mina trasiga skor. hm. Nog om det.
För ett par dar sen var vi ute och hade picknick i ”place des vosges” som jag skrev om tidigare. När Annelie dramatiskt illustrerade hur hon attackerade en kille som snott hennes mobil kommer det plötsligt fram en kille och säger att han hörde att vi var svenskar, vilket för övrigt hela parken måste ha hört. Killen hette Jesse och var också svensk au pair. Han blev officiellt vår första kompis och vi gick vidare till en uteservering där vi blev kvar tills han fick rusa för att hinna med sitt RER.
Vi hade suttit hela kvällen och trott att Victor Hugos hus var under bombhot då det löpte massa gubbar i vita overaller och halva gatan var avspärrad. Jesse berättade att det var filminspelning på g vilket han hade bra koll på då han stått en bra stund och försökt ragga på producenten. Han hade lyckats fått lite bilder på de blodigt sminkade franska skådespelarna, så nu ska vi hålla lite koll på nyutkomna franska filmer framöver som vi kan säga att vi nästan var med i!
När vi vaknade till liv idag kilade vi på en marknad här i närheten av oss, ”le marche les enfants rouge” Det var som en bazar med massor av matställen och bioodlad frukt och grönsaker. Vi köpte på oss massor av rotfrukt som vi tänkte skulle hålla länge så vi slipper handla så ofta :) kändes riktigt franskt när vi köpte en baguette på vägen hem. Då gick vi också förbi samma fiskaffär som Annelie köpte musslorna i igår och vi kunde inte motstå dem, så vi köpte lite för o lyxa med ikväll igen.
Vi blev lite förtjusta i lugnet i Champ-de-Mars igår så vi bestämde oss för att ta med lunchen och franskaböckerna och gå den långa vägen till Eiffeltornet igen för att ligga och sola i parken medan vi kollade på alla stressade turister utan att vi behövde stressa själva. Alltså en riktigt lugn och skön eftermiddag. C'est la vie.
Duplex
På vägen hem gjorde vi en riktigt investering! Vi köpte vårt nyaste tillskott till kollektivet: Brita! Det är vår filtrerade vattenkanna som gör parisvattnet (som helt klar har överskott på någon slags mineral) till renaste fjällvatten! Underbart! From med nu ska vi alltid dricka varannan vatten.
Första skoldagen!
Vi hade spenderat dagen med att leta hårspray. Hur svårt kan det vara liksom? I en sån här stor stad! Nemen hittade EN dålig spray efter mycket om och men, den var dessutom dyr!
Annelie skaffade sig ett franskt simkort idag. Jag tänkte att jag skulle vänta med det eftersom jag inte har så många franska kompisar än ^^
Innan vi kilade hemmåt satt jag och sistaminutenpluggade lite i en park i närheten. Höll på o dö i värmen i strumpbyxorna men tänkte att jag skulle vara lite proper första skoldagen!
När jag tillslut hade hittat adressen där min sal låg stod alla andra elever en och en på behagligt asocialt avstånd utan att söka kontakt innan lektionen började. Vår lärare heter Mme Jehiel. En färgstark kines som gillar att göra små skådespel blandat med miner och gester i sin undervisning. Dvs, en perfekt nybörjar lärare.
När lektionen började fick jag dock lite panik. Hon började att gå igenom siffrorna, hälsningsfraserna och veckodagarna... Efter sex års franska kändes det inte som det jag behövde. Meeeen trotts allt var det bra o färska upp basicgrejerna och kursen går snabbt framåt. Det svåraste är att höra och förstå vad fransmännen säger. Något vi iallafall får bra träning i. Mme Jehiels mun är inte stängd mer än när hon springer iväg med sina stora blåa kristallsmycken för att köpa kaffe mitt i lektionen.
Jag satt brevid Tryggve och Ellen som jag genast började prata med :) Supertrevliga. Klassrummet är en liten svettig sal i latin kvarteren som vi tar över efter franskagruppen innan oss. Den har glasvägg ut mot gatan som släpper in massa ljud. Vi får, som Mme Jehiel uttrycker det, välja mellan att andas och höra. Vi är ca 20st i klassen. Vi är kanske fyra eller fem svenska tjejer, två svenska killar, en norsk kille, ett par amerikanska tjejer, två kinesiska tjejer, en äldre tant, och några unga tjejer av okänt ursprung. De flesta svenskar verkar komma direkt från gymnasiet och för första gången känner jag mig gammal när jag är ute och reser. Har ju alltid varit yngst av alla man träffat. hm.
min väg hem från skolan :)
När jag kom hem med ett huvud helt överbelastat med nya intryck var Annelie jättetaggad och drog med mig till en uteservering för att praktisera min franska. Skitjobbigt och pinsamt men så kommer det väl vara en tid framöver je pense...
Annelie lagade kvällsmat till mig :)
Trotts allt är Paris helt underbart! Jag skulle kunna vara här ett år och göra nya saker varje dag utan att tröttna. Och det finns inte på kartan att det inte finns nånting att göra en vanlig helg. Det passar mig perfekt <3
Au revoir!
"Bara killar välkomna"
I det här huset bor vi (:
Såhär ser vår vägg ut i trappuppgången. Nu håller några snubbar på att mura igen det som att stockarna blir helare då? Jag är helt okunnig men kan inte låta bli att drömma andra natten i rad om att huset ramlar ihop XD
Notre appartement!
Inträdesprov på Sorbonne
Resfeber
Candolim
Efter Arambol blev vi lite fundersamma över resterande strandutbud. I Arambol var de övertygade om att deras strand var den bästa, så pålitliga tips var det svårt att få. Vi tog oss i alla fall med taxi till Candolim, söder ut. Det var ingen vacker exotisk öde strand, inte heller något förlegat hippieställe, utan en turistort där Apollo och andra resebyråer skickar sina vintertrötta skandinaver. Kan nämnas att även de ryska resebyråerna måste legat i på den punkten. Stranden var inte milslång och tom eller kantad av kokospalmer utan den var fullproppad av solstolar så långt ögat nådde. Vet inte hur många gånger vi fick frågan hur många veckor vi var i Candolim. ^^
Boendet vi hittade var dock guld. Rent, fräscht, stort med fungerande dusch och kranar. Vi hade till och med stolar och ett bord inne på rummet och en liten balkong med stolar på. Och det bästa av allt, swimmingpool på gården! Det fanns affärer att gå till om vi ville och behövde och bra utbud av restauranger som inte låg längs stranden. Det avgjorde saken. Candolim fick bli vårt sista stop.
När Mattias inte var Aquaman bland vågorna på dagarna så var hans namn numera utbytt till Julius Mattias Ceasar Björklund sedan Djingiseran tagit slut och han nu börjat läsa nya bokserien Kejsaren med samma författare, Conn Iggulden.
Passade på att köpa en Bollywood DVD i en supermarket i närheten. Nämligen ”Bodyguard”. Det är en ganska ny film, Tore berättade att det är den Bollywoodfilm som dragit in mest pengar genom tiderna och att låtarna från filmen spelats på repeat över hela Indien den senaste tiden. Vi som inte hört låtarna har dock inte känt igen dem. Ska bli spännande att se när vi kommer hem (:
Första kvällen vi kom till Candolim fick vi en riktig sällskapsresan-gemenskaps-kareoke-kväll där alla solbrända västlänningar gick lösa med sina vanligtvis bortglömda artistdrömmar. Det var striptease och kinky dans och massor av bilringar och bränd hud. Hur kul som helst.
Vi hyrde moppe två dagar under tiden vi var där. Det är ett riktigt härligt och svalkande sätt att se omgivningen och de olika stränderna. Trafiken var dock mer hektiskt här än i Palolem. Första dagen åkte vi till Anjuna Beach, Baga Beach och Calangute Beach. Fick en liten glimt av de olika stränderna. Anjuna var lugn och stillsam med någon restaurang, i alla fall där vi var. Det var najs men vi blev snart rastlösa av allt strandliggande och tyckte ju det var rätt kul att åka moppe så vi fortsatte.
Vi med våra one size hjälmar, för stor på mig och för liten på Matte XD Den spontana reaktionen vi fick när vi frågade om hjälmar var "men ska ni åka dit behöver ni inte ha hjälm, det finns inga poliser där" som att det var anledningen till att vi ville ha hjälm XD
Baga Beach var bara sjuk. Hela stranden myllrade av försäljare, strandstolar och ryssar. Det gick knappt att bara för att det var vattenskotrar och olika vattenaktiviteter ända in till strandkanten. Var femte sekund kom en försäljare och knackade på axeln och ville presentera sin vara, vilket alltid var samma som tidigare försäljare kommit med: Massage, saronger, jordnötter, frukt, smycken osv. Man kunde inte slappna av i en minut ens. Vi orkade inte stanna där länge.
Vi parkerade moppen och gick ned till Calangute för att kolla på stranden. När den väldigt mycket liknade Baga vände vi direkt på klacken och gick inte ens ned dit. Tråkigt att en strand kan bli så sönderexploaterad.
Andra dagen vi hyrde moppe tog vi oss in till Old Goa och kikade lite Portugisiska slitna byggnader och virrade sedan runt i Panji ett tag. Det var en trevlig trip. Vi tänkte avsluta på Coco Beach och lyckades bokstavligt talat åka i cirklar innan vi tillslut tråkigt nog hittade en torftlig strandremsa full med bådar och utan badmöjligheter. När restaurangen sedan visade sig ha en fetish för koriander var det mycket mutter på moppen hem. Som en skön avslutning fick vi i alla fall sola och bada lite på vår trygga strand i Candolim.
Så klart var vi tvungna att lyxa och ta massage when in Rome. Den maximala latheten måste ju vara när man inte orkar ta massage. Men så har det varit, det har känts som ett stort projekt i vår slappa vardag. En dag tog vi tillslut massagen nere på stranden. Den var så basic att vi fick lägga oss på två solbäddar i solnedgången medan vi fick olja över hela kroppen och luktade som ett par kokostoppar. Riktigt skönt.
Andra gången var vi inne på en Ajurvedaklinik där vi fick gå in i ett varsitt bås och klä på oss någonting som liknade en provisorisk stringtrosa i vitt genomskinligt papper. Själva massagen var sedan väldigt intim och nådde sin kulmen när man efter massagen fick stå naken framför massören som torkade av all olja med en trasa. Ingen kan ha torkat mig liknande sedan jag var en liten bebis. Matte var även han lite småskärrad över behandlingen, det fick bli den sista. ^^
För övrigt har jag tagit mig igenom några böcker till. Som tidigare mest valda efter det strama utbudet men hittills har jag tyckt att alla var bra.
Först Alex Schulmans ”Skynda att älska” som Mattias läst innan mig. En fin familjeberättelse med fokus på hans pappa i med och motgångar. Den var både sorglig och komisk och saknade helt det typiska svulstiga författarspråket som Alex inte har. Som en kompliang alltså.
Läste sen ”Smuts” som Mattias också läst innan. Ett familjedrama med verklighetstrogna synvinklar från alla familjemedlemmars håll och som i stort handlar om sexhandel. Vi tyckte att det var en stark feminism som genomsyrade boken och fick vår förklaring när vi såg författarens tidigare böcker som jag blivit rekommenderad att läsa. ”En riktig våldtäktsman” och ”flickan och skulden”. I alla fall en bra bok som tog upp feminismens med och motgångar ur olika vinklar.
”Fyrvaktaren” av Camilla Läckberg var mest i brist på annan läsning. Tog mig igenom den och den var lite spännande på sina ställen, men gillar inte hennes sätt att skriva övertydligt utan att lämna något mellan raderna. Efter halva boken hade jag dessutom kommit på vem mördaren var och resterande läsning var bara en väntan på att få det bekräftat med många omvägar. Dessutom hoppar hon mellan kanske 7 olika historier och så fort de händer något i den ena så hoppar det vidare till den andra. Det gör att i princip ingen historia blir särskilt välutvecklad och efter läsningen var slut hängde det fortfarande lite lösa obesvarade trådar. Men i vilket fall fick hon mig sitta klistrad framför boken tills den var slut, så antar att hon lyckats i alla fall.
Jag tog upp boken och tyckte att jag kände igen den från någonstans. Köpte den och kom sedan på att Lars Ohly beskrivit den som en bok han grät sig igenom i sitt sommarprogram. Av någon anledning la jag det på minnet som en bok jag ville läsa, ”Tätt intill dagarna” av Mustafa Can. Boken är hjärtskärande och gränslöst sorglig. Den handlar om kärleken till hans mamma och försöken att lära känna henne bättre. Historier från deras by i Kurdistan blandas med roliga anekdoter från första tiden som nyinflyttade till Sverige och sorgen när man följer utvecklandet av hennes dödliga levercirros.
Nu håller jag på att läsa ”kvinnorna på 10e våningen” som är någon dokumentärthriller som utspelar sig i Vietnam runt ett sjukhus. Har inte riktigt kommit in i den än och inte riktigt förstått vad dokumentärthriller innebär. Det står i inledningen att allt viktigt i boken är sant. Vad sjutton innebär det..?! Har det hänt eller inte? Det är i alla fall lite roligt att läsa om sådana vardagliga bestyr man kan känna igen sig i efter Kina och Indienvistelsen.
Sitter på flygplatsen i Doha och skriver det sista nu. Klockan är typ mitt i natten och vi har kanske 8timmar flyg kvar innan vi landar i ett snöigt? Sverige. På flygplatsen i Goa fick vi åka kanske den kortaste bussresan någonsin. Den gick från terminalen ett varv runt flygplanet och släppte av oss på andra sidan, en resa på max 50 meter. Vi och ett äldre svenskt par kunde inte låta bli att börja garva. Vi känner oss klara och grymt nöjda med resan i sin helhet och det ska bli skönt att komma hem och fira jul (:
So long!
Arambol
En indisk myt att spräcka hål på är att de skulle vara närgångna, tafsa och vilja ta kort på stranden. Har inte varit med om något sådant alls. I och för sig kanske Matte skrämmer dem tillräckligt ^^ men alla som velat ta kort har frågat snällt, och det är bara att säga nej, och dessutom aldrig på stranden. Det närmaste antastning måste varit i Kovalam när vi var ute och magsurfade. Jag skull gå in med min bräda och hade vattnet typ i midjehöjd. Det stod en indier någon meter närmare stranden och naturligt gick jag några steg bort ifall det skulle komma en stor våg och kasta brädan inåt. Men indiern följde med i min rörelse och när jag kommit närmare sjunker han liksom ned i vattnet så att bara huvudet sticker upp och när jag går förbi, och har vattnet kanske i lårhöjd, dyker han ned ännu mer och tar med okänd avsikt tag i min vad. Jag knuffade brutalt bort honom bara för att det var konstigt gjort, medan Matte bevittnade det hela från stranden. Hur tänkte han där? Han fick ganska snart klart för sig vad som gällde och efter att han först försökt ljuga om att han inte kunde engelska sjönk han, om möjligt, ännu längre ned i vattnet. Ju längre norr ut vi kom ju mindre unika blev vi bland alla blonda semesterfirare och med det avtog också intresset att fota oss.
Efter Palolem åkte vi upp till Arambol. Det var en otroligt lång och avancerad resa som började med ett tåg som var försenat en timme. När vi väl kom in i vagnen var vi som apor i bur, alla de övriga 40 huvudena i vagnen var riktade åt vårt håll och på allting vi gjorde. Sedan följde tre långa, trånga och svettiga bussturer där vi hela tiden tvekade på om vi var på rätt buss, inte visste var vi skulle av och var totalt oförmögna att göra oss förstådda av de övriga i bussen. Tillslut fick vi gå med all packning i typ tio minuter för att mötas av en strand som inte var en tiondel så vacker som Palolem. Tålamodet sattes på prov när vi fick pulsa runt i den mjuka och för varma sanden i jakt på boende.
Tillslut hamnade vi på Cocks Town där vi bodde i en otroligt basic hydda direkt på marken i princip i restaurangen. På kvällen hade man full insyn i hyddan, gjord av palmblad och toaletten fanns utomhus längre in på bakgården. Redan första kvällen när vi sett Arambols tråkiga nattliv bestämde vi oss för att åka vidare dagen efter. Det fanns discon men där var det bara ryssar, inget illa ment. Det fanns till och med en sportbar. Men för att komma in där skulle man ha dreads, trivas i ett moln av rök och aldrig i sitt liv ha deltagit i någon sport. Fördomarna sprudlar. Ett wannabe hippieställe alltså. Men på något sätt hade även det sin charm så det slutade med att vi blev kvar där några nätter i alla fall. Charmen låg inte minst i den breda och oerhört långa stranden som var som gjort för morgonlöpning.
Dagarna flöt på medan vi spelade fotboll på stranden eller kastade frisbee med killarna på restaurangen som var grymma. Rätt som det var kom det ett gäng kor på stranden som sakta makade sig fram med sitt hundharem runt sig. Då var det bara att stanna upp i spelet och tålmodigt vänta tills de traskat förbi. Helt plötsligt blev det långa eller korta strömavbrott, det gäller hela Indien, och då fick man sitta i ljuset från stearinljuset och vänta, det har helt klart sin charm det också. När 8 drinkar, en pizza och strips kostar 70kr är det svårt att inte trivas (:
Palolem Beach
14 december 2011
På nattåget upp till Goa lyckades någon sno min bok. Ni vet den där ”Skönhetsskolan i Kabul” Irriterande nog när jag bara hade några sidor kvar att läsa och med mitt bokmärke i som jag i själva verket lagt där i för att den skulle vara i säkert förvar tills vi kom hem. Shi fick jag. Det märkliga var att i den lilla nätfickan vid min säng på tåget hade jag tre böcker. En på engelska, en på franska och så en på svenska. Vilken tror ni de snor!? Jo den svenska boken såklart. Väldigt märkligt. Speciellt då vi var de enda västlänningarna på tåget. Så nu kan jag såklart inte släppa hur boken ska sluta. Måste hitta den när jag kommer hem.
Efter bra research av Mattias hoppade vi, morgonen därpå, av på en enslig tågstation mitt i ingenting ca 45min innan slutstationen. Det var vår sista natt spenderat på ett nattåg. Det var en underbar vetskap! Vi har räknat ut att vi har spenderat inte mindre än 8 nätter på olika tåg som tagit oss kors och tvärs över två enorma länder. Tåg med minst sagt varierande standard. På det här tåget hade vi inte ens lyckas fått sängar egentligen, men med lite lirkande och mutande av konduktören fanns det helt plötsligt två lediga sängar i AC3 vagnen. Ingen onödig lyx i den klassen, eller jo, det skulle isåfall vara ACn! För som vanligt efter tåget åkte jag på värsta förkylningen, trotts att jag letat fram den stickade tröjan med stor krage från botten av min ryggsäck. Vi hade i alla fall inga kackerlackor denna gång. Eller jo, en såg vi faktiskt.
Efter en kort rickshawtur hamnade vi hos förarens kompis på Palolem Beach, som ägde ett hotell, eller ett dussin bungalows och några rum snarare. Efter lite jämförelse med närliggande huts bestämde vi oss för att stanna och fick en ful orange plywoodhydda som stod på två meter pålar precis vid strandkanten och med utsikt över havet och allt som skedde på stranden. Inklusive den underbara solnedgången med en sol så stor och glödande som vi aldrig får i Sverige. Där spenderade vi många solnedgångar på vår lilla balkong med en öl i handen och diskuterandes de böcker vi för tillfället läste.
Palolem var sagolikt vackert. En lång sandstrand, inte för smal och inte för djup. Kantad av restauranger för olika smaker och hyddor, och bakom dem en skog av kokospalmer. Det var inte för långgrunt och inte för djupt och med lagom stora vågor. En kväll hyrde vi en kanot och paddlade ut till en liten närbelägen ö i solnedgången. När man närmade sig ön kunde man se delfiner som passerade strax bortanför den. Har aldrig sett delfiner annat är på zoo. Det var jättehäftigt och än en gång, förlåt för mitt bristande ordförråd, väldigt vackert!
En dag hyrde vi en moppe och for iväg till de närbelägna stränderna, Agonda och Cola beach. Jag hade befarat att trafiken skulle vara lika kaosartad som i resten av Indien och bävat inför skoterhyrandet, men när vi kom ut på de lugna vidsträckta landsvägarna så försvann den oron. Den enda oron som var kvar var hastigheten som jag inte kunde styra över när jag satt där bak. Jag såg gång på gång framför mig hur det plötsligt kom fram en ko från ingenstans, sakta lunkandes ut på vägen framför moppen. Tur att Mattias är duktig på att köra!
Agonda beach var en kopia på hur jag kan tänka mig att det såg ut för 10år sedan på Palolem beach, några få hyddor och någon restaurang. Nästan folktomt och de solstolarna som stod framplockade kunde man räkna på båda händerna. Det var stillsamt och skönt och för övrigt lika fint som i Palolem.
Vi stannade några timmar och åkte sedan vidare till Cola beach. För att komma fram till den avlägsna stranden fick vi fråga efter vägen en gång och sedan åka på en lång enslig och väldigt guppig röd sandstensväg. Det påminde lite om en savann i Afrika från min egen fantasi. Knappt någon växtlighet, torrt och med några få hus längs vägen annars bara röd sand. Korna var såklart där som överallt och en stor ståtlig påfågel kom springande en bit ifrån oss. När vi chansat vid det tredje vägskälet, och åkt så länge att vi nästan var helt säkra på att vi åkt fel, kom vi till sist fram till slutet av vägen där det stod ett par andra mopeder parkerade. Vi fick gå ned för en brant stig som ledde ned till stranden. På hela stranden fanns det endast en restaurang och en hyddanläggning insprängd i djungeln. Stranden var inte lång men när vi tittade till vid ena änden blev vi förvånade. På höger sida, havet, och på vänster sida, en stor lugn lagun som kom från en smal kanal som ledde bortåt och med en mindre fors som släppte ut vattnet i havet. Strax ovanför lagunen låg hyddorna. Vill man ha en stillsam och exotisk strand ska man åka hit, man fick lite känslan av att man var först med att hitta en liten gömd guldklimp.
Naturen är inte likt någon semesterort jag tidigare varit på. Allting känns mycket mer exotiskt och även här i Goa är det väldigt lite folk vilket såklart bidrar. Typ inga svenskar heller. Efter ett par dagar på Palolem Beach kände man igen de som varje dag låg på stranden och var på restaurangerna på kvällen. Och maten på restaurangerna var underbar. Man ville inte göra annat än att äta.
En kväll hamnade vi på Art Bar, ägt av ett par från Österrike. Mitt i allt semesterslappande hade de klämt in en klick kultur. En bambuvägg där de sålde konst och en tjej från Jordanien som spelade klassiska pianostycken dagen till ära. Dessutom hade en underbar mixed seafood plate som jag förälskade mig i. Vi hade tidigare träffat en polsk kille som jobbade som kompositör och undrade när han skulle dyka upp. Det tog inte många sekunder. När han väl hade fått spelat ett stycke egen musik delades publiken upp mellan de som föredrog hans musik och de som föredrog tjejens musik. Det blev lite tyst revalitet fast de försökte vara trevliga mot varandra. I alla fall var det väldigt häftigt att se och höra.
En annan kväll träffade vi en nepalesisk kille som jobbade på en restaurang där vi käkade frukost. Han hjälpte oss med moppe uthyrningen och berättade att Hoffmaestro varit där nått år tidigare och haft konsert på stranden. Han sa också att det var bra drag i baren på kvällen så vi tog oss dit senare. När alla andra restauranger packat ihop och det endast hördes dova dunsar från basen på discot längre bort så var det fortfarande bra drag på restaurangen. Dock skämdes hela den indiska crewen för några indier som fått i sig lite för mycket av allt möjligt och var skräniga och påstridiga. Bägaren rann över när en av dem gick fram till mig så fort Mattias gått på toa. Då kom hela personalstyrkan och ställde till med världens bråk. En kille som fick ett slag kom senare tillbaka med gråten i halsen och ville ha en förklaring till varför han blivit slagen. Matte bara garvade när han kom tillbaka från toan och fick höra att det var på grund av mig de bråkade. Och jag satt bredvid och fattade ingenting. Well, det var i alla fall en riktigt trevlig kväll.