Ida Larsson

Vi har precis träffat ett superhäftigt par från Sverige som reser i åtta månader med sina döttrar på 9 och 11 år. Så vill jag med göra när jag har familj! All beröm till dem. Kan bara tänka mig planeringen bakom en sådan resa, menar jag och Matte tycker tråkigt mycket tid går till planering och det är ett förhållandevis svårt land att resa i precis som vi trott innan (jämfört med tidigare resor). Vi har två viljor, mat, sovtider osv som ska gå ihop. Tror att barnen får ut minst lika mycket av att vara på resande fot ett läsår som att gå i skolan, livserfarenhet, och för övrigt slipper de ju inte skolan helt iallafall. Nu var det här ju lite av en ”impulsresa” om man kan kalla det så. Men jag tycker ju om att planera och sitta hemma och försöka se framför sig hur resan ska arta sig, så det kan jan nog klara av som framtida projekt (:

Nog om det. Anledningen till inlägget är att vi suttit och letat och letat och pratat med folk och försökt på alla sätt att fixa en fungerande Lhasa-Indien trip. Vi visste ju det mesta innan. Det går att ta sig in i Lhasa men man måste åka med en guidegrupp = 4dagars trip till förbestämda platser för två personer, 3200RMB/skalle. Det vi inte visste var att det tar minst tre arbetsdagar att få permit vilket betyder att vi måste stanna här i Xi’an några extra dagar. Xi’an är fint, men det känns nästan redan nu som vi sett allt och vi har ingen lust att stanna längre egentligen. Det är ju överkomligt, det stora problemet är sedan att ta sig från Lhasa till Indien. Verkar omöjligt. Hade läst innan om Friendship Highway, Lhasa- Katmandu och trodde det skulle lösa alla våra problem. Nu har vi hört tusen avskräckande historier och ”rykten” om den. För det är allt som finns, rykten. Det finns inte någonstans där det står Så här är det, punkt slut.

-          Det går en buss en gång i veckan men den får bara kineser åka med på.

-          Utlänningar får åka med på bussen, men sedan kommer de inte in i Nepal och det är det ingen som berättar när man köper bussbiljett.

-          Vi fick byta buss hur många gånger som helst och reste i fem dagar. När vi kom till Nepal kom vi inte in i landet utan lyckades på omvägar få svindyra flygbiljetter för att ta oss vidare.

-          Vi hyrde en privat bil som skulle ta oss till Nepal. När vi kom till skjutsen så stod 15 andra där och ”bilen” var nu bussresa. Sedan samma historia att inte komma in i Nepal.

-          Det går buss, men det är bara lokalbussar på kinesiska och man måste byta många gånger, går inte att åka om man inte kan kinesiska eller har med sig någon som kan. Osv osv…

Det verkar betydligt enklare att ta sig från Indien via Nepal till Lhasa. Sedan är det ju annat som spelat in. Inte som hindrar oss, men som gör det lite mer komplicerat som typ höjdsjuka och extrem kyla osv. Alternativet är då flyg till New Delhi. Det är fullt möjligt med kostar ytterligare 3000RMB. Så allt som allt skulle resan kosta oss runt 8000kr för att ta oss över Tibet i lite mindre än en vecka.

Grant rekommenderade oss att skippa Tibet och åka till Yunnan provinsen istället. Även svenskarna vi träffade nu sa att yunnan brukar betraktas som lilla Tibet, kommer man inte till Tibet, ta er i alla fall dit. Kanadensarna vi träffade i Macau sa samma sak. Och otaliga hyllningar på internet finns… sååå….  Efter detta långinlägg kommer nu poängen att det verkar som vi skippar Tibet, tar oss söderut i Kina till Kunming med omnäjd för att sedan därifrån flyga till Indien. Vi får i alla fall en flygkostnad på 3000kr men slipper vara kvar här extra dagar och slipper de 4000kr det kostat att ta oss till Tibet. Såvida ingen som läser har en annan superbra idé dvs (: