Ida Larsson

Fredag 4e november 2011


Vår dag har varit dåligt kaos! Vi gick upp hyffsat tidigt för att packa ihop och checka ut från hostlet. Tänkte att vi skulle vara i riktigt bra tid till tåget idag eftersom det blev så stressigt sist så kl tre, två timmar innan avgång bestämde vi oss för att åka mot stationen.

Hann gå runt i vårt neighbourhood där alla hälsa vänligt sedan gårdagen ^^, kika runt lite och äta hotpot! Man får alltså en ”gryta” med kokande, valfritt spad i. Sedan beställer man in vad man vill ha. Vi tog: broccoli, fisk, biff och nudlar. Lite lagom vågat sådär ^^ fisken var vårt wildcard. Man får allting rått. Sedan får man kämpa med pinnarna bäst man kan för att lägga i allting i grytan, koka det själv i ,rekommenderat, två minuter, och sedan försöka fiska upp det ur grytan. Vi delade spat, hälften spicy och hälften inte spicy. Det var tur, för den starka var riktigt stark! Vi satt och svettades på näsorna och krånglade med maten. Coolt att ha provat på men inte värt priset för den mängd mat vi lyckades få i oss ^^

Allting gick bra, vi hämtade väskorna på hostlet och åkte iväg mot stationen. Sista tågbytet kollade vi en extra gång på kratan vart vi var, South station…Vi skulle till West station…Och det var en timma kvar tills tåget skulle gå! Det händer ju!

Vi hittade i alla fall en engelsktalande kines som kunde visa oss hur långt vi åkt fel, sedan blev det bråttom. Vi sprang hela vägen och lyckades komma fram till tåget tio minuter innan avgång. Last call brukar vara en kvart innan och de rekommenderar att man är där en timme innan. Vi fullkomligt knuffade oss fram bland alla kineser med stora väskor på huvudet och med påsar som såg ut att rymma alla deras ägodelar. Och det var långt!

Helt galet med tur att vi hann med tåget. Men när vi kom fram trodde vi det var ett skämt. Konduktören visade oss in i en vagn där vi kunde kliva ett steg in, sen var det fullt. Kineser av alla samhällsklasser stor ihopträngda som sillar uppradade i hela vagnen. På sätena trängdes de flera stycken och alla ställen som kunde användas till sittplats nyttjades. Och mitt bland alla gloende kineser stod vi och svettades floder. Vi stod stilla i tio minuter innan vi ens kunde ta oss ett steg frammåt i tåget. Vi visste inte vad vi skulle göra. Skulle de av? På? Skulle de sätta sig? Det såg inte ut som de var på väg någonstans. Det här var tusen gånger värre än Slovakien tåget i somras! Vi tar tillbaka allting ont vi sa om det luftkonditionerade, rena sittplatståget. Det här var som de galna fotona man ser från bussar och tåg när folk hänger på sidorna och har ansiktet pressat mot rutan. Efter att ha klämt oss förbi en hel vagn med våra stora väskor på något obegripligt sätt, och gestikulerat och visat biljetterna för de fyra kinesiska kvinnorna som satt på våra platser, kunde vi klämma ned oss med alla väskor i knät eller på utrymmet där benen borde fått plats. Rutorna på tåget var redan immiga och här skulle vi spendera kommande 14timmar, natten...

Efter 1,5h blev det lite bättre. Vi stannade vid första stationen, lite folk gick av. Vi kunde lägga upp en väska och hade kommit över den värsta svettattacken. Nu 22:38 har jag tom lyckats fått upp laptopen för att skriva lite. Vi har käkat lite nudlar och lyckats klämma upp väskorna på hyllan. Alla som stod i mittgången har äntligen fått sittplatser eller gått av tåget och Mattias fick precis beställa en öl. Att våra rumpor redan sover på de hårda träsätena med tyg över och att ljudnivån är högre än vad den vart i ett tåg med västlänningar får vi leva med. Bara 8h kvar.