Ida Larsson

Torsdag 24e november

Vi kom fram till Varanasi tidigt på morgonen. Att alla djur är heliga här märkte vi direkt. I elledningarna klättrade det apor och på rälsen gick det välgödda kor helt oberört. Det är varmare här än i Kolkata och betydligt mindre smog. Här kan vi se solen! Det finns inga gula taxibilar men det kryllar av autorickshaws, alltså små moppebilar med plats för tre européer + chauffören eller sju indier om man så vill.

På stationen träffade vi en västerländsk tjej som rekommenderade OM hotell till oss. Hon de var på väg ifrån Varanasi så vi fick deras karta med favoritrestaurangen ikryssad. Brevid henne stod en chaufför och tjyvlyssnade och erbjöd sig genast att köra oss dit för 70 rupiee. Ett pris vi skulle behövt pruta mycket för att få.

Ljudet från alla rickshaws är fortfarande öronbedövande när de guppar fram på jordvägarna men kommer man bort från huvudgatorna försvinner de direkt vilket är underbart. 


Chauffören visade oss några olika hotell och vi valde tillslut Sandhya hotell, en liten bit bort från själva centrum men med bara några meter ner till trapporna och Ganges. 500rupie för ett dubbelrum.

Överallt gick det kor, ibland med hemmagjorda pärlhalsband på, och lösa hundar. Utanför hotellet vandrade det runt en get med en stickad tröja.

Hotellet hade en vacker takterrass, kan konstatera att det är populärt med takterrasser. Medan vi satt och åt lunch i solen var managern för hotellet på oss och frågade ut oss om vår fortsatta resa. Han berättade och visade i tidningen att de indiernas lov börjar nu och att flygpriserna kommer att skjuta i höjden och tågbiljetterna ta slut direkt. Efter allt biljettstrul så var det skönt att sitta i solen och käka lunch medan managern ringde runt och fixade våra biljetter till Agra, från Agra till Delhi och flygbiljetter från Delhi till Trivandrum i Kerala. Den giriga managern tog garanterat ut massor i service charges och taxes som de alltid gör, men nu är allt i alla fall fixat.

En kille som jobbade på hotellet skulle visa oss till en ATM men det visade sig bli en hel rundvandring i staden där han berättade om staden. Vi fick gå in i ett hus där golvet var helt upprivet och grunden borta och i en grop i golvet satt en man med en helt manuell vävstol och vävde silkessjalar i vackra mönster. Han visade oss också till en av de två stora kremeringstrapporna i Varanasi och berättade om den. Eldarna brinner dygnet runt och gettrna går i askhögarna och äter upp blomkransarna som ligger kvar. Efter sin död är det otroligt populärt att kremeras i Varanasi. Familjerna har en ceremoni för att fira att den döda får pånyttfödas och på kanten ned till vattnet brann stora träbål med kroppar på. Man kunde helt tydligt se fötterna sticka ut och kropparna brinna. Det var otäckt på ett sätt, men eftersom de var så naturligt för indierna så kändes det inte lika läskigt. De ser det som en naturlig del av livet och firar att den döde kommer få ett bättre nästa liv. Om man pratade om det som en naturlig del av livet, om det inte var så nedhyschat och om allt runt omkring inte var så undangömt så kanske, kanske döden inte vore så otäck för oss heller.

Rundvandringen slutade såklart i att han visade oss till en kompis som sålde silkessjalar för skyhöga priser. Jag som redan hade köpt en sjal i Kolkata för en 5e del av priset så sa vi klart och tydligt att vi inte ville ha någon sjal. Stämningen blev väldigt tryckt och man märkte hur tjuriga de blev. Spel för kulisserna för att vi skulle känna oss tvingade att köpa. Tillslut hittade vi en ATM och åkte cykelrickshaw tillbaka. 


På kvällen tog vi oss till den största och populäraste trappan i Varanasi där de har en sunsetcermonie i solnedgången. Där var det proppfullt med folk hela vägen från mainroad de kanske 200mterna ned till trappan. Mopedister försökte klämma sig fram mellan folkmassorna och tiggare satt längs vägkanten som var full med souvnirstånd som sålde alla möjliga heliga hjälpmedel. Mässingsskålar, bilder på gudarna, blommor osv.

Väl på trappan visste vi inte riktigt vad vi skulle vänta oss. Folk satt på platåer på marken som var täckta i filtar. Vi frågade några fransmän som man bara kunde sätta sig, vilket man kunde. Bland alla målmedvetna indier kom det västlänningar som såg lika förvirrade ut som oss och funderade på var de skulle ta vägen. Efter ett tag började det…

I högtalarna sjöng män indiska mantran och kanske sex unga män i rosa silkesutstyrsel tog plats på de lika många scenerna, vända mot Ganges. De sjöng mantran medan de viftade med stora ”dammvippor”, oljelampor, mässingsskålar eller rökelser och ringde i klockor. Alla indiers inställning gentemot Varanasi och Ganges gör att man upplever staden som väldigt harmonisk och nästan helig.


I vattnet låg mängder med båtar fulla med västlänningar som betalat för att få bevittna sunsetcermonin. Hade väldigt ont i magen så efter ett tag så åkte vi tillbaka till hotellet igen. Tror det kanske är deras mjölkprodukter som spökar så ska försöka undvika dem ett tag. På vägen därifrån löpte en liten kille fram och satte en röd prick i pannan på mig och ville sedan han betalt med ett charmigt leende. Det är sjukt vad tidigt de stackarna får lära sig hur man drar pengar ur oss lättcharmade västlänningar. Kände mig i alla fall väldigt indisk med mina luftiga kläder och med prick i pannan.  Den stackars unga killen som skjutsade oss hem i cykelrickshaw råkade stanna för länge där han skulle plocka upp oss eller så var det för att han tog tag i Mattias arm, i alla fall var en polis snabbt framme och drämde till honom på handen med en batong. Såg ut att göra fruktansvärt ont.

Satt resten av kvällen på den svala takterrassen och spelade kort. Så himla vackert.


(Med reservation för en mängd skriva-snabbt-stavfel)