Backwater
När vi tröttnade på Varkala så drog vi oss uppåt mot Kollam, eller tröttna är fel ord. Varkala var jättevackert och vi hade utan problem kunnat vara kvar längre. Men det kliade lite i resnerverna inför Goa, som alla pratat om som paradiset. Eller ja, snarare alla rastlösa, unga kypare på restaurangerna som lovordar Goas partyliv. Vi har väl gemensamt kommit överens att det inte riktigt är party vi är ute efter. Har blivit en del av det ändå och nu vill vi bara vila upp oss och jäsa i solen. Men i alla fall var vi sugna att se med egna ögon det som alla pratar om…
Vi lyckades inte komma överens med rikshawförarna om ett bra pris till Kollam, det är en evig kamp med prutandet, så vi åkte till tågstationen och tänkte att vi skulle sluta vara så bekväma av oss. Därifrån tog vi tåg upp till Kollam med enda avsikt att besöka backwater.
Vi föll för erbjudandet från rickshawförarens kompis om ett rimligt paketpris med rikshaw hämtning och lämning till ett inkluderat boende vid Kollams strand och en endagstur på backwater med en lite båt för bara oss. Vår nyinköpta lilla lonely planet för södra Indien övertalade oss, tillsammans med ägaren för båtturerna att det var mycket mer värt att ta en endagstur bland backwaters kanaler istället för att åka turistfärjan som smidigt nog skulle tagit oss till Alleppey. Det kostade lika mycket och var värt varje slant.
Det vi inte visste när vi valde boende vid vattnet var att vi i alla fall inte skulle kunna bada! Det berodde inte på att det inte fanns någon strand vid hotellet utan på alla Indier. Kollam verkar vara Indiernas egna semestreort. Vi gick bort till den allmänna stranden och möttes av en hop med Indier. Alla ville ta i hand och fråga vad vi hette och var vi kom ifrån för att få träna och visa upp sin engelska. En pappa föste myndigt fram sin utbildade tonårsdotter till mig för att hälsa och såg stolt på när hon la fram artighetsfraserna på en helt förståelig engelska med den starka indiska accenten de har. Alla är jättetrevliga , det är inte det, men vi ville bara hitta en restaurang och äta! Vi hade redan gett upp hoppet om att få bada. Hur hade det sett ut om jag skulle ta av mig till bikini bland alla indier som badade fullt påklädda i, vad de såg ut som, deras finaste kläder. Det hade blivit kaos på stranden och jag hade garanterat fått ställt upp ofrivilligt för hundra fotoblixtar och deltagit i många roade famljers fotoalbum. Det fanns ingen annan västlänning så långt ögat nådde.
Tillslut hittade vi en restaurang på ett femstjärnigt hotell som vi fick vara ifred på. Resten av kvällen spenderade vi på hotellet med chips och våra braiga böcker.Det fanns inte mycket för oss att se i förorten vi hade hamnat i.
Det är så himmla sorgligt att Indierna inte bryr sig ett skvatt om sin natur. De slänger skräp överallt. Tomma flaskor, gamla kläder, matrester, trasiga möbler, ALLT. Stranden i Kollam som annars skulle kunna vara värsta paradisstranden var helt nedsolkad av allt möjligt gammalt skräp och vi kryssade fram mellan grejerna med äcklade uttryck. Hundarna och de äckliga kråkorna frossar överallt. Det är inte bara i Kollam och storstäderna som det är nedskräpat utan överallt. Till och med i den till synes nästan obebodda Backwater låg det skräp längs kanalkanten och på de lyxiga turiststränderna räcker det att ta en titt bakom husknuten för att hitta högar med avfall.
Tore hade en teori om att det kanske inte var det första man tänkte på, var man gjorde av skräpet, när man kämpade för att klara dagen. Helt sant. Men det känns ändå som att det har mer med deras invanda beteende och okunnighet om hur det påverkar naturen att göra. Nonchalansen är likadan hos de fattiga i städerna som hos de välgödda som lever på turism vid paradisstränderna. Well, nog om det.
Backwater var underbart! Vi blev hämtade från hotellet nio på morgonen och lämnade av väskorna på resbyrån. Sedan väntade en 45minuter lång rikshawfärd ut till den lilla träbåten som låg och väntade bara på oss. Vi betalade btw 400rupies var för hela kalaset. 750rupie=100SEK. Rikshawfärden ut på ön och fram till båten var nästan lika hänförande som själva båtturen, men bara nästan.
Vi guppade fram på röda sandvägar, åkte förbi pågående asfaltsläggning där de kokade asfalt för hand i stora kärl som de rörde om i vilken gav ifrån sig en tjock bolmande rök som såg minst sagt ohälsosam ut. De sopade och skrapade bort den gamla asfalten för hand och hade sedan lyxat till det med en ångvält för att platta till allt sedan.
Helt plötsligt tog vägen slut och fortsatte ett par hundra meter bort med ett stort sund emellan. Funderade några sekunder på hur vi skulle fortsätta resan innan jag såg den hemmagjorda flotten som chauffören nu var fullt upptagen med att komma ombord på genom att åka upp för en liten ramp med rikshawn. Flotten bestod av två båtar som satt fast i varandra, likt en katamaran, och som sedan täcktes av massvis av träplankor som bilarna, rikshawsen, motorcyklarna och mopederna trängdes på. Under schabraket puttrade en enorm motor, det enda man såg av den uppe på båten var brunnspumpen som var fyndigt fäst på båtkanten där en kille stod och pumpade innan resan.
Klimatet här är en het fuktig skog av kokospalmer. Kokospalmer är för övrigt den vackraste av alla palmer, enligt min åsikt. Den har så vackra småbladiga blad som låter solen skimra in emellan dem. Kan ändå inte låta bli att tänka på den onödiga fakta jag nångång fått höra och som har bitit sig fast i mitt huvud. Nämligen den att det är fler som dör varje år av kokosnötter i huvudet än som dör i flygolyckor. Great! Så nu är jag rädd både för flygresor och kokospalmer.
Det känns inte som en helt befängd fakta när man befinner sig här. Palmerna är långa och ståtliga och bär många kokosnötter var på ett par kilo styck. Dessutom står träden väldigt tätt och någon gång ramlar ju nötterna ned. Här och var är i alla fall palmerna nedhuggna till förmån för små odlingar som ter sig som små gläntor i den täta skogen. Jag vet inte riktigt vad de odlar men har sett att det finns väldigt mycket cashewnötter här, hur de nu växer…
Chauffören släppte så småning om av oss vid en vattenkant där en indier stod och väntade med sin båt. När vi hoppat ombord på båten började han stöta iväg den med den extremt långa bambupinnen han hade i händerna. Inga åror alltså. Vi började ute på lite öppnade vatten och innan vi krånglade oss in i kanalsystemet fick vi se hur flera båtar md svettiga män på kämpade för att fiska upp mängder med lera från botten med sina jättelånga hovar. Det skulle sedan användas till att tillverka cement för husbyggen.
Kanalerna var mellan en till några meter breda på sina ställen. Vattnet i kanalerna nådde nästan upp till markkanten och ingav en märklig känsla av att flyta på markytan på vissa stället. Vi gled sakta genom oförstörda och knäpptysta landskap av kokospalmer och alla möjliga konstiga växter. Ibland kunde man höra någon underlig fågel göra några konstiga läten ifrån sig. Vi såg den färggranna Kingfishern i träden. Det är en vanlig fågel här och har fått ge namn åt ett stort populärt förtag som både tillverkar vatten, öl och agerar flygbolag.
Johan Glans hade sagt att han inte skulle litat på ett företag som både gör deo och bearnaisesås ^^
Vår inte så pratglade kapten stannade till för att visa oss hur man tillverkar långa rep av kokosnötsfibrerna och så fick vi smaka på pepparkorn direkt nedtagna från den vackra klängväxt de tydligen växte på. Vi stannade även till för att dricka te hos en familj där mitt i djungeln. Backwater ligger ju trotts allt väldigt nära bebyggelse så man fick väl kanske lite mer känsla av att vara isolerad än man i själva verket var.
Matte höll på att kikna av skratt när jag gång på gång frågade vår kapten om självklara frågor om omgivningen och naturen, där vi satt i båten, för att försöka starta en diskussion och kanske få höra lite mer detaljerat om saken i fråga. Men han besvarade bara mina frågor med ett enkelt ”yes” och fick mig att framstå som dum istället XD.
I flera timmar gled vi sakta och ljudlöst fram på de smala kanalerna och de mesta action vi fick var när vi var tvungna att sjunka långt ned på durken för att komma under de låga broar som var byggda över kanalerna. Rofyllt var bara förnamnet.
Vi åkte även förbi massa konstgjorda dammar där de hade fiskodlingar och en stor markyta där kokosnötter var upplagda på rad över en stor yta, där tillverkade man kokosolja. Vi fick stanna till hos en familj som bjöd oss på kokosmjölk direkt från nötterna och vår chaufför visade otåligt hur vi skulle äta upp köttet på rätt sätt när han tyckte vi krånglade för att få upp det slemmiga köttet.
Jag såg även, på vägen ut till båten, hur kanske tio stycken människor stod på botten av kanalen med vatten upp till hakan och kanske en meter mellan varandra. På landkanten stod det tio stycken till, var och en uppställda mitt emot en person i vattnet. Jag kom inte riktigt underfund vad de höll på med. De såg ut som de letade efter något?
Vi hade i alla fall en helt underbar dag och jag kan stark rekommendera att åka på en dags tripp i Backwater. Jag skulle vilja säga att det var det vackraste jag sett, men det känns som jag har missbrukat det uttrycket på senare tid. Det kanske beror på att vi de senaste månaderna fått se så många sjuka vyer som man inte ens trodde fanns.
På kvällen lyckades vi med nöd och näppe få tag på biljetter till nattåget upp till Goa som avgick samma eftermiddag. Här har semestern dragit igång på allvar och det märks inte minst på biljettbristen!
