Ida Larsson

Efter Arambol blev vi lite fundersamma över resterande strandutbud. I Arambol var de övertygade om att deras strand var den bästa, så pålitliga tips var det svårt att få. Vi tog oss i alla fall med taxi till Candolim, söder ut. Det var ingen vacker exotisk öde strand, inte heller något förlegat hippieställe, utan en turistort där Apollo och andra resebyråer skickar sina vintertrötta skandinaver. Kan nämnas att även de ryska resebyråerna måste legat i på den punkten. Stranden var inte milslång och tom eller kantad av kokospalmer utan den var fullproppad av solstolar så långt ögat nådde. Vet inte hur många gånger vi fick frågan hur många veckor vi var i Candolim. ^^

Boendet vi hittade var dock guld. Rent, fräscht, stort med fungerande dusch och kranar. Vi hade till och med stolar och ett bord inne på rummet och en liten balkong med stolar på. Och det bästa av allt, swimmingpool på gården! Det fanns affärer att gå till om vi ville och behövde och bra utbud av restauranger som inte låg längs stranden. Det avgjorde saken. Candolim fick bli vårt sista stop.

När Mattias inte var Aquaman bland vågorna på dagarna så var hans namn numera utbytt till Julius Mattias Ceasar Björklund sedan Djingiseran tagit slut och han nu börjat läsa nya bokserien Kejsaren med samma författare, Conn Iggulden.


Passade på att köpa en Bollywood DVD i en supermarket i närheten. Nämligen ”Bodyguard”. Det är en ganska ny film, Tore berättade att det är den Bollywoodfilm som dragit in mest pengar genom tiderna och att låtarna från filmen spelats på repeat över hela Indien den senaste tiden. Vi som inte hört låtarna har dock inte känt igen dem. Ska bli spännande att se när vi kommer hem (:

Första kvällen vi kom till Candolim fick vi en riktig sällskapsresan-gemenskaps-kareoke-kväll där alla solbrända västlänningar gick lösa med sina vanligtvis bortglömda artistdrömmar. Det var striptease och kinky dans och massor av bilringar och bränd hud. Hur kul som helst.

Vi hyrde moppe två dagar under tiden vi var där. Det är ett riktigt härligt och svalkande sätt att se omgivningen och de olika stränderna. Trafiken var dock mer hektiskt här än i Palolem. Första dagen åkte vi till Anjuna Beach, Baga Beach och Calangute Beach. Fick en liten glimt av de olika stränderna. Anjuna var lugn och stillsam med någon restaurang, i alla fall där vi var. Det var najs men vi blev snart rastlösa av allt strandliggande och tyckte ju det var rätt kul att åka moppe så vi fortsatte.

Vi med våra one size hjälmar, för stor på mig och för liten på Matte XD Den spontana reaktionen vi fick när vi frågade om hjälmar var "men ska ni åka dit behöver ni inte ha hjälm, det finns inga poliser där" som att det var anledningen till att vi ville ha hjälm XD

Baga Beach var bara sjuk. Hela stranden myllrade av försäljare, strandstolar och ryssar. Det gick knappt att bara för att det var vattenskotrar och olika vattenaktiviteter ända in till strandkanten. Var femte sekund kom en försäljare och knackade på axeln och ville presentera sin vara, vilket alltid var samma som tidigare försäljare kommit med: Massage, saronger, jordnötter, frukt, smycken osv. Man kunde inte slappna av i en minut ens. Vi orkade inte stanna där länge.


Vi parkerade moppen och gick ned till Calangute för att kolla på stranden. När den väldigt mycket liknade Baga vände vi direkt på klacken och gick inte ens ned dit. Tråkigt att en strand kan bli så sönderexploaterad.

Andra dagen vi hyrde moppe tog vi oss in till Old Goa och kikade lite Portugisiska slitna byggnader och virrade sedan runt i Panji ett tag. Det var en trevlig trip. Vi tänkte avsluta på Coco Beach och lyckades bokstavligt talat åka i cirklar innan vi tillslut tråkigt nog hittade en torftlig strandremsa full med bådar och utan badmöjligheter. När restaurangen sedan visade sig ha en fetish för koriander var det mycket mutter på moppen hem. Som en skön avslutning fick vi i alla fall sola och bada lite på vår trygga strand i Candolim.


Så klart var vi tvungna att lyxa och ta massage when in Rome. Den maximala latheten måste ju vara när man inte orkar ta massage. Men så har det varit, det har känts som ett stort projekt i vår slappa vardag. En dag tog vi tillslut massagen nere på stranden. Den var så basic att vi fick lägga oss på två solbäddar i solnedgången medan vi fick olja över hela kroppen och luktade som ett par kokostoppar. Riktigt skönt.

Andra gången var vi inne på en Ajurvedaklinik där vi fick gå in i ett varsitt bås och klä på oss någonting som liknade en provisorisk stringtrosa i vitt genomskinligt papper. Själva massagen var sedan väldigt intim och nådde sin kulmen när man efter massagen fick stå naken framför massören som torkade av all olja med en trasa. Ingen kan ha torkat mig liknande sedan jag var en liten bebis. Matte var även han lite småskärrad över behandlingen, det fick bli den sista. ^^

För övrigt har jag tagit mig igenom några böcker till. Som tidigare mest valda efter det strama utbudet men hittills har jag tyckt att alla var bra.

Först Alex Schulmans ”Skynda att älska” som Mattias läst innan mig. En fin familjeberättelse med fokus på hans pappa i med och motgångar. Den var både sorglig och komisk och saknade helt det typiska svulstiga författarspråket som Alex inte har. Som en kompliang alltså.

Läste sen ”Smuts” som Mattias också läst innan. Ett familjedrama med verklighetstrogna synvinklar från alla familjemedlemmars håll och som i stort handlar om sexhandel. Vi tyckte att det var en stark feminism som genomsyrade boken och fick vår förklaring när vi såg författarens tidigare böcker som jag blivit rekommenderad att läsa. ”En riktig våldtäktsman” och ”flickan och skulden”. I alla fall en bra bok som tog upp feminismens med och motgångar ur olika vinklar.

”Fyrvaktaren” av Camilla Läckberg var mest i brist på annan läsning. Tog mig igenom den och den var lite spännande på sina ställen, men gillar inte hennes sätt att skriva övertydligt utan att lämna något mellan raderna. Efter halva boken hade jag dessutom kommit på vem mördaren var och resterande läsning var bara en väntan på att få det bekräftat med många omvägar. Dessutom hoppar hon mellan kanske 7 olika historier och så fort de händer något i den ena så hoppar det vidare till den andra. Det gör att i princip ingen historia blir särskilt välutvecklad och efter läsningen var slut hängde det fortfarande lite lösa obesvarade trådar. Men i vilket fall fick hon mig sitta klistrad framför boken tills den var slut, så antar att hon lyckats i alla fall.

Jag tog upp boken och tyckte att jag kände igen den från någonstans. Köpte den och kom sedan på att Lars Ohly beskrivit den som en bok han grät sig igenom i sitt sommarprogram. Av någon anledning la jag det på minnet som en bok jag ville läsa, ”Tätt intill dagarna” av Mustafa Can. Boken är hjärtskärande och gränslöst sorglig. Den handlar om kärleken till hans mamma och försöken att lära känna henne bättre. Historier från deras by i Kurdistan blandas med roliga anekdoter från första tiden som nyinflyttade till Sverige och sorgen när man följer utvecklandet av hennes dödliga levercirros.

Nu håller jag på att läsa ”kvinnorna på 10e våningen” som är någon dokumentärthriller som utspelar sig i Vietnam runt ett sjukhus.  Har inte riktigt kommit in i den än och inte riktigt förstått vad dokumentärthriller innebär. Det står i inledningen att allt viktigt i boken är sant. Vad sjutton innebär det..?! Har det hänt eller inte? Det är i alla fall lite roligt att läsa om sådana vardagliga bestyr man kan känna igen sig i efter Kina och Indienvistelsen.

Sitter på flygplatsen i Doha och skriver det sista nu. Klockan är typ mitt i natten och vi har kanske 8timmar flyg kvar innan vi landar i ett snöigt? Sverige. På flygplatsen i Goa fick vi åka kanske den kortaste bussresan någonsin. Den gick från terminalen ett varv runt flygplanet och släppte av oss på andra sidan, en resa på max 50 meter. Vi och ett äldre svenskt par kunde inte låta bli att börja garva. Vi känner oss klara och grymt nöjda med resan i sin helhet och det ska bli skönt att komma hem och fira jul (:

So long!

En indisk myt att spräcka hål på är att de skulle vara närgångna, tafsa och vilja ta kort på stranden. Har inte varit med om något sådant alls. I och för sig kanske Matte skrämmer dem tillräckligt ^^ men alla som velat ta kort har frågat snällt, och det är bara att säga nej, och dessutom aldrig på stranden. Det närmaste antastning måste varit i Kovalam när vi var ute och magsurfade. Jag skull gå in med min bräda och hade vattnet typ i midjehöjd. Det stod en indier någon meter närmare stranden och naturligt gick jag några steg bort ifall det skulle komma en stor våg och kasta brädan inåt. Men indiern följde med i min rörelse och när jag kommit närmare sjunker han liksom ned i vattnet så att bara huvudet sticker upp och när jag går förbi, och har vattnet kanske i lårhöjd, dyker han ned ännu mer och tar med okänd avsikt tag i min vad. Jag knuffade brutalt bort honom bara för att det var konstigt gjort, medan Matte bevittnade det hela från stranden. Hur tänkte han där? Han fick ganska snart klart för sig vad som gällde och efter att han först försökt ljuga om att han inte kunde engelska sjönk han, om möjligt, ännu längre ned i vattnet. Ju längre norr ut vi kom ju mindre unika blev vi bland alla blonda semesterfirare och med det avtog också intresset att fota oss.

Efter Palolem åkte vi upp till Arambol. Det var en otroligt lång och avancerad resa som började med ett tåg som var försenat en timme. När vi väl kom in i vagnen var vi som apor i bur, alla de övriga 40 huvudena i vagnen var riktade åt vårt håll och på allting vi gjorde. Sedan följde tre långa, trånga och svettiga bussturer där vi hela tiden tvekade på om vi var på rätt buss, inte visste var vi skulle av och var totalt oförmögna att göra oss förstådda av de övriga i bussen. Tillslut fick vi gå med all packning i typ tio minuter för att mötas av en strand som inte var en tiondel så vacker som Palolem. Tålamodet sattes på prov när vi fick pulsa runt i den mjuka och för varma sanden i jakt på boende.

Tillslut hamnade vi på Cocks Town där vi bodde i en otroligt basic hydda direkt på marken i princip i restaurangen. På kvällen hade man full insyn i hyddan, gjord av palmblad och toaletten fanns utomhus längre in på bakgården. Redan första kvällen när vi sett Arambols tråkiga nattliv bestämde vi oss för att åka vidare dagen efter. Det fanns discon men där var det bara ryssar, inget illa ment. Det fanns till och med en sportbar. Men för att komma in där skulle man ha dreads, trivas i ett moln av rök och aldrig i sitt liv ha deltagit i någon sport. Fördomarna sprudlar. Ett wannabe hippieställe alltså. Men på något sätt hade även det sin charm så det slutade med att vi blev kvar där några nätter i alla fall. Charmen låg inte minst i den breda och oerhört långa stranden som var som gjort för morgonlöpning.

Dagarna flöt på medan vi spelade fotboll på stranden eller kastade frisbee med killarna på restaurangen som var grymma. Rätt som det var kom det ett gäng kor på stranden som sakta makade sig fram med sitt hundharem runt sig. Då var det bara att stanna upp i spelet och tålmodigt vänta tills de traskat förbi. Helt plötsligt blev det långa eller korta strömavbrott, det gäller hela Indien, och då fick man sitta i ljuset från stearinljuset och vänta, det har helt klart sin charm det också. När 8 drinkar, en pizza och strips kostar 70kr är det svårt att inte trivas (:

14 december 2011

På nattåget upp till Goa lyckades någon sno min bok. Ni vet den där ”Skönhetsskolan i Kabul” Irriterande nog när jag bara hade några sidor kvar att läsa och med mitt bokmärke i som jag i själva verket lagt där i för att den skulle vara i säkert förvar tills vi kom hem. Shi fick jag. Det märkliga var att i den lilla nätfickan vid min säng på tåget hade jag tre böcker. En på engelska, en på franska och så en på svenska. Vilken tror ni de snor!? Jo den svenska boken såklart. Väldigt märkligt. Speciellt då vi var de enda västlänningarna på tåget. Så nu kan jag såklart inte släppa hur boken ska sluta. Måste hitta den när jag kommer hem.

Efter bra research av Mattias hoppade vi, morgonen därpå, av på en enslig tågstation mitt i ingenting ca 45min innan slutstationen. Det var vår sista natt spenderat på ett nattåg. Det var en underbar vetskap! Vi har räknat ut att vi har spenderat inte mindre än 8 nätter på olika tåg som tagit oss kors och tvärs över två enorma länder. Tåg med minst sagt varierande standard. På det här tåget hade vi inte ens lyckas fått sängar egentligen, men med lite lirkande och mutande av konduktören fanns det helt plötsligt två lediga sängar i AC3 vagnen. Ingen onödig lyx i den klassen, eller jo, det skulle isåfall vara ACn! För som vanligt efter tåget åkte jag på värsta förkylningen, trotts att jag letat fram den stickade tröjan med stor krage från botten av min ryggsäck. Vi hade i alla fall inga kackerlackor denna gång. Eller jo, en såg vi faktiskt.

Efter en kort rickshawtur hamnade vi hos förarens kompis på Palolem Beach, som ägde ett hotell, eller ett dussin bungalows och några rum snarare. Efter lite jämförelse med närliggande huts bestämde vi oss för att stanna och fick en ful orange plywoodhydda som stod på två meter pålar precis vid strandkanten och med utsikt över havet och allt som skedde på stranden. Inklusive den underbara solnedgången med en sol så stor och glödande som vi aldrig får i Sverige. Där spenderade vi många solnedgångar på vår lilla balkong med en öl i handen och diskuterandes de böcker vi för tillfället läste.

Palolem var sagolikt vackert. En lång sandstrand, inte för smal och inte för djup. Kantad av restauranger för olika smaker och hyddor, och bakom dem en skog av kokospalmer. Det var inte för långgrunt och inte för djupt och med lagom stora vågor. En kväll hyrde vi en kanot och paddlade ut till en liten närbelägen ö i solnedgången. När man närmade sig ön kunde man se delfiner som passerade strax bortanför den. Har aldrig sett delfiner annat är på zoo. Det var jättehäftigt och än en gång, förlåt för mitt bristande ordförråd, väldigt vackert!

En dag hyrde vi en moppe och for iväg till de närbelägna stränderna, Agonda och Cola beach. Jag hade befarat att trafiken skulle vara lika kaosartad som i resten av Indien och bävat inför skoterhyrandet, men när vi kom ut på de lugna vidsträckta landsvägarna så försvann den oron. Den enda oron som var kvar var hastigheten som jag inte kunde styra över när jag satt där bak. Jag såg gång på gång framför mig hur det plötsligt kom fram en ko från ingenstans, sakta lunkandes ut på vägen framför moppen. Tur att Mattias är duktig på att köra!

Agonda beach var en kopia på hur jag kan tänka mig att det såg ut för 10år sedan på Palolem beach, några få hyddor och någon restaurang. Nästan folktomt och de solstolarna som stod framplockade kunde man räkna på båda händerna. Det var stillsamt och skönt och för övrigt lika fint som i Palolem.

Vi stannade några timmar och åkte sedan vidare till Cola beach. För att komma fram till den avlägsna stranden fick vi fråga efter vägen en gång och sedan åka på en lång enslig och väldigt guppig röd sandstensväg. Det påminde lite om en savann i Afrika från min egen fantasi. Knappt någon växtlighet, torrt och med några få hus längs vägen annars bara röd sand. Korna var såklart där som överallt och en stor ståtlig påfågel kom springande en bit ifrån oss. När vi chansat vid det tredje vägskälet, och åkt så länge att vi nästan var helt säkra på att vi åkt fel, kom vi till sist fram till slutet av vägen där det stod ett par andra mopeder parkerade. Vi fick gå ned för en brant stig som ledde ned till stranden. På hela stranden fanns det endast en restaurang och en hyddanläggning insprängd i djungeln. Stranden var inte lång men när vi tittade till vid ena änden blev vi förvånade. På höger sida, havet, och på vänster sida, en stor lugn lagun som kom från en smal kanal som ledde bortåt och med en mindre fors som släppte ut vattnet i havet. Strax ovanför lagunen låg hyddorna. Vill man ha en stillsam och exotisk strand ska man åka hit, man fick lite känslan av att man var först med att hitta en liten gömd guldklimp.


Naturen är inte likt någon semesterort jag tidigare varit på. Allting känns mycket mer exotiskt och även här i Goa är det väldigt lite folk vilket såklart bidrar. Typ inga svenskar heller. Efter ett par dagar på Palolem Beach kände man igen de som varje dag låg på stranden och var på restaurangerna på kvällen. Och maten på restaurangerna var underbar. Man ville inte göra annat än att äta.

En kväll hamnade vi på Art Bar, ägt av ett par från Österrike. Mitt i allt semesterslappande hade de klämt in en klick kultur. En bambuvägg där de sålde konst och en tjej från Jordanien som spelade klassiska pianostycken dagen till ära. Dessutom hade en underbar mixed seafood plate som jag förälskade mig i. Vi hade tidigare träffat en polsk kille som jobbade som kompositör och undrade när han skulle dyka upp. Det tog inte många sekunder. När han väl hade fått spelat ett stycke egen musik delades publiken upp mellan de som föredrog hans musik och de som föredrog tjejens musik. Det blev lite tyst revalitet fast de försökte vara trevliga mot varandra. I alla fall var det väldigt häftigt att se och höra.

En annan kväll träffade vi en nepalesisk kille som jobbade på en restaurang där vi käkade frukost. Han hjälpte oss med moppe uthyrningen och berättade att Hoffmaestro varit där nått år tidigare och haft konsert på stranden. Han sa också att det var bra drag i baren på kvällen så vi tog oss dit senare. När alla andra restauranger packat ihop och det endast hördes dova dunsar från basen på discot längre bort så var det fortfarande bra drag på restaurangen. Dock skämdes hela den indiska crewen för några indier som fått i sig lite för mycket av allt möjligt och var skräniga och påstridiga. Bägaren rann över när en av dem gick fram till mig så fort Mattias gått på toa. Då kom hela personalstyrkan och ställde till med världens bråk. En kille som fick ett slag kom senare tillbaka med gråten i halsen och ville ha en förklaring till varför han blivit slagen. Matte bara garvade när han kom tillbaka från toan och fick höra att det var på grund av mig de bråkade. Och jag satt bredvid och fattade ingenting.  Well, det var i alla fall en riktigt trevlig kväll.

När vi tröttnade på Varkala så drog vi oss uppåt mot Kollam, eller tröttna är fel ord. Varkala var jättevackert och vi hade utan problem kunnat vara kvar längre. Men det kliade lite i resnerverna inför Goa, som alla pratat om som paradiset. Eller ja, snarare alla rastlösa, unga kypare på restaurangerna som lovordar Goas partyliv. Vi har väl gemensamt kommit överens att det inte riktigt är party vi är ute efter. Har blivit en del av det ändå och nu vill vi bara vila upp oss och jäsa i solen. Men i alla fall var vi sugna att se med egna ögon det som alla pratar om…

Vi lyckades inte komma överens med rikshawförarna om ett bra pris till Kollam, det är en evig kamp med prutandet, så vi åkte till tågstationen och tänkte att vi skulle sluta vara så bekväma av oss. Därifrån tog vi tåg upp till Kollam med enda avsikt att besöka backwater.

Vi föll för erbjudandet från rickshawförarens kompis om ett rimligt paketpris med rikshaw hämtning och lämning till ett inkluderat boende vid Kollams strand och en endagstur på backwater med en lite båt för bara oss. Vår nyinköpta lilla lonely planet för södra Indien övertalade oss, tillsammans med ägaren för båtturerna att det var mycket mer värt att ta en endagstur bland backwaters kanaler istället för att åka turistfärjan som smidigt nog skulle tagit oss till Alleppey. Det kostade lika mycket och var värt varje slant.

Det vi inte visste när vi valde boende vid vattnet var att vi i alla fall inte skulle kunna bada! Det berodde inte på att det inte fanns någon strand vid hotellet utan på alla Indier. Kollam verkar vara Indiernas egna semestreort. Vi gick bort till den allmänna stranden och möttes av en hop med Indier. Alla ville ta i hand och fråga vad vi hette och var vi kom ifrån för att få träna och visa upp sin engelska. En pappa föste myndigt fram sin utbildade tonårsdotter till mig för att hälsa och såg stolt på när hon la fram artighetsfraserna på en helt förståelig engelska med den starka indiska accenten de har. Alla är jättetrevliga , det är inte det, men vi ville bara hitta en restaurang och äta! Vi hade redan gett upp hoppet om att få bada. Hur hade det sett ut om jag skulle ta av mig till bikini bland alla indier som badade fullt påklädda i, vad de såg ut som, deras finaste kläder. Det hade blivit kaos på stranden och jag hade garanterat fått ställt upp ofrivilligt för hundra fotoblixtar och deltagit i många roade famljers fotoalbum. Det fanns ingen annan västlänning så långt ögat nådde.

Tillslut hittade vi en restaurang på ett femstjärnigt hotell som vi fick vara ifred på. Resten av kvällen spenderade vi på hotellet med chips och våra braiga böcker.Det fanns inte mycket för oss att se i förorten vi hade hamnat i.

Det är så himmla sorgligt att Indierna inte bryr sig ett skvatt om sin natur. De slänger skräp överallt. Tomma flaskor, gamla kläder, matrester, trasiga möbler, ALLT. Stranden i Kollam som annars skulle kunna vara värsta paradisstranden var helt nedsolkad av allt möjligt gammalt skräp och vi kryssade fram mellan grejerna med äcklade uttryck. Hundarna och de äckliga kråkorna frossar överallt. Det är inte bara i Kollam och storstäderna som det är nedskräpat utan överallt. Till och med i den till synes nästan obebodda Backwater låg det skräp längs kanalkanten och på de lyxiga turiststränderna räcker det att ta en titt bakom husknuten för att hitta högar med avfall.

Tore hade en teori om att det kanske inte var det första man tänkte på, var man gjorde av skräpet, när man kämpade för att klara dagen. Helt sant. Men det känns ändå som att det har mer med deras invanda beteende och okunnighet om hur det påverkar naturen att göra. Nonchalansen är likadan hos de fattiga i städerna som hos de välgödda som lever på turism vid paradisstränderna.  Well, nog om det.

Backwater var underbart! Vi blev hämtade från hotellet nio på morgonen och lämnade av väskorna på resbyrån. Sedan väntade en 45minuter lång rikshawfärd ut till den lilla träbåten som låg och väntade bara på oss. Vi betalade btw 400rupies var för hela kalaset. 750rupie=100SEK. Rikshawfärden ut på ön och fram till båten var nästan lika hänförande som själva båtturen, men bara nästan.

Vi guppade fram på röda sandvägar, åkte förbi pågående asfaltsläggning där de kokade asfalt för hand i stora kärl som de rörde om i vilken gav ifrån sig en tjock bolmande rök som såg minst sagt ohälsosam ut. De sopade och skrapade bort den gamla asfalten för hand och hade sedan lyxat till det med en ångvält för att platta till allt sedan.

Helt plötsligt tog vägen slut och fortsatte ett par hundra meter bort med ett stort sund emellan. Funderade några sekunder på hur vi skulle fortsätta resan innan jag såg den hemmagjorda flotten som chauffören nu var fullt upptagen med att komma ombord på genom att åka upp för en liten ramp med rikshawn. Flotten bestod av två båtar som satt fast i varandra, likt en katamaran, och som sedan täcktes av massvis av träplankor som bilarna, rikshawsen, motorcyklarna och mopederna trängdes på. Under schabraket puttrade en enorm motor, det enda man såg av den uppe på båten var brunnspumpen som var fyndigt fäst på båtkanten där en kille stod och pumpade innan resan.

Klimatet här är en het fuktig skog av kokospalmer. Kokospalmer är för övrigt den vackraste av alla palmer, enligt min åsikt. Den har så vackra småbladiga blad som låter solen skimra in emellan dem. Kan ändå inte låta bli att tänka på den onödiga fakta jag nångång fått höra och som har bitit sig fast i mitt huvud. Nämligen den att det är fler som dör varje år av kokosnötter i huvudet än som dör i flygolyckor. Great! Så nu är jag rädd både för flygresor och kokospalmer.

Det känns inte som en helt befängd fakta när man befinner sig här. Palmerna är långa och ståtliga och bär många kokosnötter var på ett par kilo styck. Dessutom står träden väldigt tätt och någon gång ramlar ju nötterna ned.  Här och var är i alla fall palmerna nedhuggna till förmån för små odlingar som ter sig som små gläntor i den täta skogen. Jag vet inte riktigt vad de odlar men har sett att det finns väldigt mycket cashewnötter här, hur de nu växer…

Chauffören släppte så småning om av oss vid en vattenkant där en indier stod och väntade med sin båt. När vi hoppat ombord på båten började han stöta iväg den med den extremt långa bambupinnen han hade i händerna. Inga åror alltså. Vi började ute på lite öppnade vatten och innan vi krånglade oss in i kanalsystemet fick vi se hur flera båtar md svettiga män på kämpade för att fiska upp mängder med lera från botten med sina jättelånga hovar. Det skulle sedan användas till att tillverka cement för husbyggen.

Kanalerna var mellan en till några meter breda på sina ställen. Vattnet i kanalerna nådde nästan upp till markkanten och ingav en märklig känsla av att flyta på markytan på vissa stället. Vi gled sakta genom oförstörda och knäpptysta landskap av kokospalmer och alla möjliga konstiga växter. Ibland kunde man höra någon underlig fågel göra några konstiga läten ifrån sig. Vi såg den färggranna Kingfishern i träden. Det är en vanlig fågel här och har fått ge namn åt ett stort populärt förtag som både tillverkar vatten, öl och agerar flygbolag.

Johan Glans hade sagt att han inte skulle litat på ett företag som både gör deo och bearnaisesås ^^

Vår inte så pratglade kapten stannade till för att visa oss hur man tillverkar långa rep av kokosnötsfibrerna och så fick vi smaka på pepparkorn direkt nedtagna från den vackra klängväxt de tydligen växte på. Vi stannade även till för att dricka te hos en familj där mitt i djungeln. Backwater ligger ju trotts allt väldigt nära bebyggelse så man fick väl kanske lite mer känsla av att vara isolerad än man i själva verket var.

Matte höll på att kikna av skratt när jag gång på gång frågade vår kapten om självklara frågor om omgivningen och naturen, där vi satt i båten, för att försöka starta en diskussion och kanske få höra lite mer detaljerat om saken i fråga. Men han besvarade bara mina frågor med ett enkelt ”yes” och fick mig att framstå som dum istället XD.

I flera timmar gled vi sakta och ljudlöst fram på de smala kanalerna och de mesta action vi fick var när vi var tvungna att sjunka långt ned på durken för att komma under de låga broar som var byggda över kanalerna. Rofyllt var bara förnamnet.

Vi åkte även förbi massa konstgjorda dammar där de hade fiskodlingar och en stor markyta där kokosnötter var upplagda på rad över en stor yta, där tillverkade man kokosolja. Vi fick stanna till hos en familj som bjöd oss på kokosmjölk direkt från nötterna och vår chaufför visade otåligt hur vi skulle äta upp köttet på rätt sätt när han tyckte vi krånglade för att få upp det slemmiga köttet.

Jag såg även, på vägen ut till båten, hur kanske tio stycken människor stod på botten av kanalen med vatten upp till hakan och kanske en meter mellan varandra. På landkanten stod det tio stycken till, var och en uppställda mitt emot en person i vattnet. Jag kom inte riktigt underfund vad de höll på med. De såg ut som de letade efter något?  

Vi hade i alla fall en helt underbar dag och jag kan stark rekommendera att åka på en dags tripp i Backwater. Jag skulle vilja säga att det var det vackraste jag sett, men det känns som jag har missbrukat det uttrycket på senare tid. Det kanske beror på att vi de senaste månaderna fått se så många sjuka vyer som man inte ens trodde fanns.

På kvällen lyckades vi med nöd och näppe få tag på biljetter till nattåget upp till Goa som avgick samma eftermiddag. Här har semestern dragit igång på allvar och det märks inte minst på biljettbristen!

Tänkte lägga upp ett litet inlägg att vi lever. Har tagit lite blogg-ledigt sedan vi kom till Kerala. Måste ju hinna jobba lite på brännan (:

Kovalam var vackert, och väldigt lugnt och skönt när vi bara kryssat mellan storstäder i över en månad. Det var nästan bara äldre människor som åkt iväg en månad på yoga-resa för att hitta sitt inre välbefinnande där, ni vet såna där med pösiga linnekläder som tar alla ayurvedabehandlingar de kommer över och är uppe med tuppen för att gå på yoga. Tvingade med Matte på yoga en morgon förresten. Jag har ändå blivit sjukt morgonpigg nu när man kan somna när man blir trött och vakna när man vaknar av sig själv, utvilad. Det var en spännande upplevelse. Det var vi två och tre stela och förkylda  västländska tanter. Varenda liten rörelse gjorde ju ont när man precis vaknat och sovit lite konstigt. Vi var på en takterrass strax bredvid vårt hotell med en medelålders, vig indisk man som yogatränare. När han börjad sjunga mantran med pipig stämma började jag fundera på vad jag hade släpat med Matte på. Men det blev bättre. I slutet var vi genomsvettiga och varma i kroppen och hade försökt oss på alla möjliga yogaställningar både på rygg, ett ben och på huvudet. Det känns som grymt bra stabiliseringträning för inre muskler och för tålamodet ^^ däremot är jag inte helt överens med tänjövningarna där man skulle rulla snabbt och mycket på lederna innan vi blivit riktigt varma, det känns inte ett dugg hälsosamt. Samma sak med andningsövningarna. Att kontrollera sin andning och att komma ihåg att andas medan man gör övningarna visst, jättebra, men när vi skulle sitta och hyperventilera tills vi nästan svimmade fuskade jag friskt, också delvis på grund av att jag är så förkyld!

Jag tror inte Matte tyckte yogan var så hemsk i alla fall. Han erkände till och med att det nog var bra för hans rygg att bli lite mjukare i kroppen , men han vidhöll i alla fall att det var en väldigt töntig träningsform. Han tillägger: - Troligt att man typ är stelare än pensionärerna.. När t om yoga instruktören försöker räta på mina ben i en yoga ställning och frågar:
- Is this your most?? 
- jepp..
- Really?!
Då får man sig en lite väckarklocka att det kanske är dags att börja stretcha lite…

När vi kände oss lite rastlösa efter kanske tre, fyra nätter i Kovalam med magsurfing, lite ”riktig” surfing och många goda middagar, gav vi oss vidare till Varkala. Där hörde vi ryktas om att restaurangerna skulle ha öppet lite längre än till tio, elva, då allt stängde i Kovalam.

Så sant så. Vi lyckades fastna på en restaurang som hette Café del mar, där intog vi merparten av alla våra middagar. Det var så otroligt gott att vi inte ville gå någon annan stans! Deras pasta var helt otrolig! Och deras milkshakes! Dessutom har alla restauranger nyfångad fisk direkt från de små fiskebåtar de åker ut med på morgonen. Så det är bara att gå och peka på någon cool fisk som man vill äta så tillagar dem den. 

Varkala var helt annorlunda än Kovalam. Stranden var lång och lagom djup. Den tar tvärstop mot en bergsvägg på kanske 50meter i röd sandsten med en brant trappa som man är tvungen att ta sig uppför för att komma till restaurangerna och resorterna som självfallet får en underbar utsikt.

Vädret har varit lite varierande. Egentligen som gjort för oss för att vi inte ska bränna oss första dagarna. Typ en dag stark sol och en dag dimmigt, fast precis lika skönt att ligga på stranden. Nästan skönare egentligen eftersom man inte behövde dö av svett så fort man rörde sig och dessutom bränna sig. Men det är förbjudet att säga eftersom det enda målet med en solresa för oss bleka svenskar är att skaffa oss en så rejäl bränna som möjligt för att skryta med hemma igen. ^^ Ni behöver inte vara oroliga, vi ligger väldigt lågt med brännorna hittills (: Ett gäng hurtiga svenska tanter som var på hälsoresa med renande mat och dagliga behandlingar sa bekymrat att vädret aldrig brukar vara såhär tveksamt den här säsongen, som annars ska vara den mest solsäkra.

Längs klippkanten går i alla fall en lång smal väg med utsikt över havet och stranden på ena sidan och med souveniraffärer, bokaffärer, kryddstånd, restauranger och ingångar till diverse resorter och yogaklasser på andra sidan.

Det var väldigt lugnt när vi var där. En kryddhandlare sa bekymrat att det inte kommit så många turister i år som det brukar, trotts att högsäsongen börjat dra igång nu. Skönare för oss. Dock mötte vi och hörde sjukt många svenskar! Nästan som i Thailand, ne nu överdrev jag. I alla fall många, och det fanns till och med en Abba restaurang som påstod sig servera svensk mat, vi var dock aldrig där.

Har även blivit utsatt för en rad djurattacker! Det första som händer på hotellet i Kovalam, när vi inspekterat och godkänt rummet, är att en stor kackerlacka hoppar upp på mitt ben. När jag sedan böjde mig ut över balkongräcket kom en stor kråka uppflygande tre centimeter från mitt ansikte. I Varkala fick jag en stor svart insekt i ansiktet och när jag skulle tvätta ansiktet på morgonen hoppar en gecko från taket ned i handfatet precis när jag böjer mig fram. Jag har gett ifrån mig minst sju tjejiga skrik i en klass som jag inte trodde jag behärskade!  

Lyckades också sparka sönder tån i en sten när vi var på väg hem från en restaurang i Varkala. Vi bodde lite längre bort från själva turistområdet och var tvungen att gå på en helt oupplyst grusväg som sluttade lagom halkigt nedför för att komma tillbaka till hotellet. Som tur var har Matte med sig typ ett helt apotek så efter en grundlig rengöring och omplåstring, av mitt lilla sår som blödde som tusan, så läkte det fint utan någon otäck infektion som annars är vanligt i allt skit här.  

Har dessutom hunnit plöjt igenom nästan tre böcker. I alla bokaffärer med slitna böcker är det svårt att hitta bra engelska böcker då de varken står uppdelade i genre eller namn. Hittade dock en hylla med svenska böcker och haffade åt oss de som verkade mest läsvärda.

Började med Denise Rudbergs O.S.A. Har läst några andra av hennes böcker som genomgående är lättlästa och handlar om överklassmänniskor i Stockholm och deras liv. Hon fångar mig i alla fall med den enkla historian och boken var slut på ett kick.

Också läst Leif G.W Perssons En annan tid, ett annat liv. Den lät ju lite möglig men visade sig vara en catchy politisk deckar/Thriller. Fick en annan dimension med det politiska inslaget men blev aldrig tråkig eller seg tack vare att det samtidigt kretsade runt mord och poliser. Den var riktigt bra och jag fick den där saknadskänslan man kan få när man läst slut på en riktigt bra bok.

Den försvann dock snabbt när jag började på den tredje boken av Deborah Rodriguez, Skönhetsskolan i Kabul. Den handlar om Deborah som är en amerikansk hårfrisörska och tvåbarnsmor som får för sig att åka till Afghanistan 2002 strax efter talibanernas fall för att hjälpa till att bygga upp landet. Man får följa henne i hennes virriga liv innan Afghanistan och väl på plats. Det är en spännande samtidsskildring av såväl landet som av, speciellt, kvinnornas liv i det.  Man blir både frustrerad och chockad över att de är så totalt diskriminerade och undertryckta så långt in på 2000talet.

För att totalt byta ämne och lämna er med gladare tankar så har jag äntligen köpt en buddhastaty som kommer göra sig bra på vår hylla hemma i lägenheten! Den var gjord av ben?!

Tisdag 29 november 2011

Det här är livet! Sitter på balkongen med utsikt över stranden och havet. Det är kanske tio meter ner dit. Det är riktigt varmt! Äntligen! Det har tydligen regnat i tre dagar här och slutade igår så det är riktigt grönt överallt och massor av kokospalmer. För övrigt är det så vitt jag sett hittills väldigt lite folk här på Keralas populäraste strand. Högsäsongen är precis i sin början.

Flyget och allting gick bra igår. Lät oss bli lurade på 500rupie och tog en prepaid taxi för att komma snabbt iväg på de 16km mot Kovalam Beach. Taxichauffören släppte av oss på stranden som var helt folktom. Det var fullt med dyra hotell längs stranden men som tur var träffade vi en tysk som hade vart många gånger i Kovalam. Han visade oss längst bort på Lighthouse Beach till ett rent och fräsht boende. De tre indiska killarna som vi skulle deala med priset om blev lite småchockade när det var jag och inte Mattias som prutade. Jag prutade medan de kollade bedjande på Mattias som stod brevid. Det gick snabbt att få ner priset till 600. För övrigt är det alltid Mattias som blir tilltalad och kallad sir medan jag på min höjd blir kallad hans lady. Tjejerna på tåget upplevde att de fått fördelar och uppmärksamhet för de är tjejer. Jag tycker snarare att all respekt och uppriktig hjälp vi fått här har vart för Mattias är kille. Sad but true. Även betydligt färre som törs komma fram och prata och fota när han är med, vilket är skönt! De står ofta på avstånd och kollar länge innan de frågar om de får ta foto med Mattias, och när tagit kort med honom och förhört sig om vår relation så törs de fråga om att ta kort med mig XD.

Idag ska vi bara njuta. Ska gå runt i mina haremsbrallor och magtröja och kika in staden och ligga och steka på stranden. Här nere i söder verkar det dessutom inte spela någon roll vad du har på dig. Man kan inge lite mer respekt med att täcka axlar och ben men i princip alla västlänningar går i bikini eller linne och shorts. Det roliga är att vi precis konstaterat att jag är brunare än Mattias trotts att jag haft långärmat och långbrallor hela Indienvistelsen ^^


Peace out

Måndag 28e november 2011

Otroligt skönt att sova ut men vaknade ändå halv nio av andningsuppehåll. Min idé om att sova bort förkylningen från gårdagen gick sådär. Mattias använde sin sociala förmåga och lyckades fixa både frukost upp till rummet och att vi inte behövde lämna rummet förrän klockan två. Skönt att ta det lite lugnt.

Sitter på flygplatsen nu och skriver. Matte är i extas och springer mellan Mc Donalds och Subway. Han kommer inte behöva äta på en vecka nu ^^. Kan ju försvara honom med att burgarna på Mc Donalds är helt indiska och har namn som Chicken Maharja Mac typ. Jag klämmer i mig favorit magic masala chipsen och kan skämmigt nog inte slita blicken från en kille som sitter bredvid mig. Han är indier och troligen den vitaste albinon jag någonsin sett i mitt liv med väldigt dålig syn och hans kroppsspråk är spastiskt och påminner lite om en råttas.

IGI Airport i New Delhi ska förresten vara en av de bästa flygplatserna i världen. Det är väldigt fräscht, nytt, rent och vitt överallt. Här har de västländska klädaffärer och matkedjor. Första gången vi sett det i Indien. Incheckningen gick väldigt fort och smidigt och när de skulle göra säkerhetskontroll fick kvinnorna till och med gå in i ett litet bås med bara kvinnliga säkerhetsvakter. Nu är det snart boarding.

So Long! Nästa gång i Kerala!

Söndag 27e november 2011

Idag var vi åter igen uppe innan gryningen. Planen var se Taj Mahal i gryningen. Den vackra vy som vi även har på framsidan av vår guidebok.

Var rätt trött för var helt inställd på att vi skulle till andra sidan som föregående dag. Vi vinkade in en rickshaw och  dealade om pris. Sedan åkte han de 50 meterna till ingången och stannade nöjt. Snopna vägrade vi betala överpriset och gick sedan sista biten fram i mörkret till ticket officet. Där stod det ett annat gäng nyvakna västlänningar som, precis som vi, fick reda på att det öppnade om 45minuter. Killen bakom oss i ledet, Tore, avslöjade sin svenska identitet och v stod och snackade så de återstående minuterna flög förbi. 

Taj Mahal var precis lika vackert som man föreställt sig. Att det ligger upphöjt gör att man inte ser något förutom himlen i bakgrunden och gör bara synen mäktigare. Vi gick runt barfota på det fuktiga morgonimmiga stengolvet och småfrös. Vi fick våra vackra bilder och förstod i efterhand att om vi kommit senare på dagen hade det varit så fullt att det knappt gick att ta sig runt därinne.

  



smygbild inne i gravkammaren

Vi käkade frukost med Tore på en lokal restaurang med superbilliga priser. Han läste första året på psykologprogrammet i Uppsala och reste nu runt i Indien själv i tre månader under tiden klassen läste en kurs han redan hade läst. Jag blev inte ett dugg avundsjuk.(A)

Jag mådde dåligt efter frukosten så Matte lyckades skjuta fram utcheckningen så jag fick powernapa lite längre på rummet.

Vi mötte Tore vid halv tolv och åkte iväg till Maya hotell för att käka lunch. Maya hotell hade lur-gubben på hotellet i Varanasi rekommenderat oss då det var en god vän till honom som ägde hotellet. Det var god mat men sjukt mycket flugor. Det är det förresten överallt här!

Sedan åkte vi till Red Fort. Det ska vara det mest storslagna fortet i Indien och vi gick runt i alla de olika rummen och innegårdarna och hittade på härjhistorier om vad som kunde hänt där under storhetstiden. Det mest intressanta var aporna som var supersöta och löpte runt och busade med varandra på gräsmattan.




Vår rickshawförare skulle sedan skjutsa oss till en bazar. Typiskt nog spelade han dum och skjutsade oss till massa affärer som hans kompisar ägde. Vi förklarade tålmodigt att vi ville till en marknad och inte en lyxaffär och gav honom namnet på den. När han för andra gången struntade i vad vi bad om och skjutsade oss till ett gäng andra affärer så tröttnade vi och åkte hem.

Vi blev sittande på vår takterrass och käkade pannkakor innan det var dags för oss att kila till tåget. 

På tågstationen försökte vi lokalisera vårt tåg och frågade ett par tjejer och en kille om hjälp. Killen var bombsäker på att det var rätt tåg och hoppade själv på tåget. Tjejerna, Mary och Cecilia, visade sig vara från Sverige men bodde båda två i Berlin, häftigt! På rälsen löpte det massor av stora råttor, skitäckligt!

Vi upptäckte snart att tågnumret var fel och några indier berättade att vi skulle med tåget efter detta som var lite sent. Vi skyndade oss att säga till tjejerna men killen var redan borta i folkvimlet på tåget.

Jag och Matte hade fått säten i olika vagnar och tjejerna hade inga reserverade säten så vi klämde in oss alla fyra i en av alla sleepers på tåget och pratade oavbrutet i tre timmar fram till Delhi.  Kan inte låta bli att bli pratig när vi träffas svenskar XD Matte gav bort sin fleecetröja som han köpt i Kina till tjejerna som var påväg till Nepal. Den behöver vi förhoppningsvis inte i Kerala!

När vi var framme i New Delhi sa vi hejdå och hoppade in i en taxi som skulle köra oss till vårt bokade hotell nära flygplatsen. Den stressade unga killen läste bara första delen av namnet på hotellet, Airport hotell Runway, och ville sedan ha mera pengar än priset vi kommit överens om för att han körde fel. Troligt. Det är ingen som tycker synd om oss när vi blir blåsta på affärer här, då kan vi inte ge vika heller.

Runway var ett fint tre stjärnigt hotell med trevlig personal som gav oss mat på rummet fast vi kom fram vid halv ett på natten.

Lördag 26e november 2011

Utanför stationen var det tusen rickshaws, alla ivriga att få köra oss till hotellet och med skamlösa priser. Ibland orkar man bara inte pruta. Det känns som ”snälla kom igen, jag är inte född igår, ge mig bara ett rimligt pris direkt” men ändå orkar de förhandla de outtröttligt om ALLA priser i vardagen. Och de är alltid två, en som kör och en som förhandlar. Vi har inte fattat poängen med det än.

Träd som vält under natten

En ung kille visade oss till hotellet vi hade upprskrivet på en lapp. Det kryllade av apor och ägaren ville ta överpris. Killen sa att han (såklart) hade en kompis som hade ett jättebra hotell vi borde åka till. Visar de oss till ett hotell får de pengar av ägaren som tack.

Såklart var hotellen han visade dyrare än han sa och ofräshare, men Matte hittade ett bredvid som var riktigt fräscht och billigt.

Hade wifi på rummet så passade på att kolla upp resplanen och boka hotell, och powernapa såklart XD det blir inte många timmars sömn på ett nattåg.

Hotellet, Saniya palace hotell, hade en grymt vacker takterrass med rutigt golv och massa blommor, och det bästa av allt, fri sikt över Taj Mahal lite längre bort. Jag känner mig lite som Rosa Pantern i mitt Resa på egen risk spel som åker runt till alla ställen och ska utföra uppdrag ^^. Har lärt mig grymt mycket om världen av det spelet.


Nu när vi äntligen har facebook igen var jag tvungen att tjuvkika vad som hänt under månaden. Hittade Matilda online och att facebook har ett samarbete med skype (Y) Trevlig pratstund, men som vanligt när man äntligen pratar hade jag glömt bort allting jag tänkt att jag måste berätta ^^ Det kommer väl tid för det också (:

Det enda vi planerat för dagen var att se Taj Mahal i solnedgången från andra sidan floden, så när vi tyckte att det började se ut som solnedgång så tänkte vi ta en taxi iväg. Taxichauffören sa att det var alldeles försent men körde ändå. När vi kom halvvägs fattade vi vad han menade, det hade hunnit blivit kolsvart på hur kort tid som helst! Han fick vända om och köra oss till ”Fun cinema” en bio som låg i ett stort och för övrigt helt tomt shoppingcenter. Ändå hade de världen säkerhetspådrag och man fick inte ta med sig någonting in i bion. Hela filmen satt jag och nojade över att min kamera låg ute i ett olåst skåp. Enda filmen som gick var ”Desi Boys” men vi ville ju bara se en Bollywoodfilm så det spelade ingen roll.

När man köpte dricka inför bion fick vi reda på att det var fri påfyllning under filmen, lyxigt! Filmen började på engelska och vi tänkte inte mer på det. Sedan helt plötsligt böt de till indiska och ingen text dök upp. Det tog ett tag innan man märkte det.  Vi smög ut och frågade vart undertexten var, som vi hade hört att de skulle ha, men det var tydligen inte varje dag de hade text på filmerna.

Det roliga var att var annat ord var på engelska så man hängde med helt i vad som hände ändå. Alla scener var förstärkta med hög stämningsmusik som gjorde allting väldigt dramatiskt och gjorde att det var möjligt att missa vad som hände. Det lät typ såhär:

-          Kjngdkjkngdlfngdlkfin please don’t do this to me! Dlngdlkn

-           Ljndkjnrgkjnd you haven’t payed your bills in three month lsndfljdnfkdjrg

Den engagerade publiken hejade på huvudpersonerna och det var inte bara par som satt där utan hela familjer med småbarn som pilade runt mellan sätena. I alla de många skämten i filmen garvade publiken högljutt och slog i sätena framför sig. Hade det varit i Sverige hade man haft 50 tuggummin i håret när man kom där ifrån, men här var alla lika engagerade i den supermacho filmen där de lyckats klämma in varenda machoreplik som finns samt en blond tjej i bakgrunden och en bar överkropp i varje scen.

I mitten av filmen kom det helt plötsligt en paus som fylldes av kaxiga reklamer som ”Service at the seats, beacause she always asks for popcorn in the last minutes” Indierna gick helt vant och fyllde på drickan, köpte popcorn och gick på toa, sedan började filmen igen.