Ida Larsson

Lördag 26e november 2011

Utanför stationen var det tusen rickshaws, alla ivriga att få köra oss till hotellet och med skamlösa priser. Ibland orkar man bara inte pruta. Det känns som ”snälla kom igen, jag är inte född igår, ge mig bara ett rimligt pris direkt” men ändå orkar de förhandla de outtröttligt om ALLA priser i vardagen. Och de är alltid två, en som kör och en som förhandlar. Vi har inte fattat poängen med det än.

Träd som vält under natten

En ung kille visade oss till hotellet vi hade upprskrivet på en lapp. Det kryllade av apor och ägaren ville ta överpris. Killen sa att han (såklart) hade en kompis som hade ett jättebra hotell vi borde åka till. Visar de oss till ett hotell får de pengar av ägaren som tack.

Såklart var hotellen han visade dyrare än han sa och ofräshare, men Matte hittade ett bredvid som var riktigt fräscht och billigt.

Hade wifi på rummet så passade på att kolla upp resplanen och boka hotell, och powernapa såklart XD det blir inte många timmars sömn på ett nattåg.

Hotellet, Saniya palace hotell, hade en grymt vacker takterrass med rutigt golv och massa blommor, och det bästa av allt, fri sikt över Taj Mahal lite längre bort. Jag känner mig lite som Rosa Pantern i mitt Resa på egen risk spel som åker runt till alla ställen och ska utföra uppdrag ^^. Har lärt mig grymt mycket om världen av det spelet.


Nu när vi äntligen har facebook igen var jag tvungen att tjuvkika vad som hänt under månaden. Hittade Matilda online och att facebook har ett samarbete med skype (Y) Trevlig pratstund, men som vanligt när man äntligen pratar hade jag glömt bort allting jag tänkt att jag måste berätta ^^ Det kommer väl tid för det också (:

Det enda vi planerat för dagen var att se Taj Mahal i solnedgången från andra sidan floden, så när vi tyckte att det började se ut som solnedgång så tänkte vi ta en taxi iväg. Taxichauffören sa att det var alldeles försent men körde ändå. När vi kom halvvägs fattade vi vad han menade, det hade hunnit blivit kolsvart på hur kort tid som helst! Han fick vända om och köra oss till ”Fun cinema” en bio som låg i ett stort och för övrigt helt tomt shoppingcenter. Ändå hade de världen säkerhetspådrag och man fick inte ta med sig någonting in i bion. Hela filmen satt jag och nojade över att min kamera låg ute i ett olåst skåp. Enda filmen som gick var ”Desi Boys” men vi ville ju bara se en Bollywoodfilm så det spelade ingen roll.

När man köpte dricka inför bion fick vi reda på att det var fri påfyllning under filmen, lyxigt! Filmen började på engelska och vi tänkte inte mer på det. Sedan helt plötsligt böt de till indiska och ingen text dök upp. Det tog ett tag innan man märkte det.  Vi smög ut och frågade vart undertexten var, som vi hade hört att de skulle ha, men det var tydligen inte varje dag de hade text på filmerna.

Det roliga var att var annat ord var på engelska så man hängde med helt i vad som hände ändå. Alla scener var förstärkta med hög stämningsmusik som gjorde allting väldigt dramatiskt och gjorde att det var möjligt att missa vad som hände. Det lät typ såhär:

-          Kjngdkjkngdlfngdlkfin please don’t do this to me! Dlngdlkn

-           Ljndkjnrgkjnd you haven’t payed your bills in three month lsndfljdnfkdjrg

Den engagerade publiken hejade på huvudpersonerna och det var inte bara par som satt där utan hela familjer med småbarn som pilade runt mellan sätena. I alla de många skämten i filmen garvade publiken högljutt och slog i sätena framför sig. Hade det varit i Sverige hade man haft 50 tuggummin i håret när man kom där ifrån, men här var alla lika engagerade i den supermacho filmen där de lyckats klämma in varenda machoreplik som finns samt en blond tjej i bakgrunden och en bar överkropp i varje scen.

I mitten av filmen kom det helt plötsligt en paus som fylldes av kaxiga reklamer som ”Service at the seats, beacause she always asks for popcorn in the last minutes” Indierna gick helt vant och fyllde på drickan, köpte popcorn och gick på toa, sedan började filmen igen.