Ida Larsson

Det finns fortfarande en tiiny tiiny risk att vi inte kan åka. That would break my heart. Så jag försöker att inte tänka på den för vi måste ju fortfarande planera utifrån att vi kan åka eftersom alla dessa förberedelser tar sin tid och är de så att vi åker måste de ju vara klara.

Ska även försöka fixa till min blogg lite om det är någon duktig som kan hjälpa mig med detta. Själv är jag helt tappad när det gäller att försöka förstå sig på designsidan här. När jag dessutom ofta har svårigheter att hitta vettig internet uppkoppling blir det ju tyvärr också mindre ofta bilder i inläggen. Bilder är ju, som alla vet, något som drar uppmärksamhet till sig och kan få nån att orka stanna och läsa en blogg. Pure ytlighet. Kanske ska göra bloggen ännu träligare för att bara ha kvar dem som verkligen är intresserade av innehållet och för mitt egna minnes skull. För det är faktiskt därför jag skriver nu och även därför jag började skriva dagbok vid sex års ålder, för mitt eget minnes skulle alltså. Rädslan över att glömma. När jag sex år gammal frågade mina föräldrar och mor och farföräldrar vad deras favoritlek var när de var små och de svarade att de tyvärr inte kom ihåg det fick jag panik. Skulle jag också glömma hela mitt liv? Sedan dess har jag skrivit dagbok i en mängd olika former lite till och från, två fyllda dagböcker, listor, lunarstormdagboken, bloggar och mer dagböcker. Och nej, jag kommer inte ihåg vad min favoritlek var när jag var liten.

Lite funderingar bara...

Hallå Igen!

Tusen år senare, och utan ett vettigt slut på förra resan är jag tillbaka. Denna gång tjuvstartar jag lite. Har inte sagt till nån att jag bloggar lite smått igen men jag är så sjuukt taggad på denna resa och dessutom tänkte jag att jag kunde delge lite av alla de oändliga förberedelser som döljer sig bakom en, förhoppningsvis lyckad, lite längre resa.

I slutet på varje resa har jag en idé om hur jag vill att sista inlägget ska bli, lite som ett lyckligt slut på en bok. Några fina väl valda ord som sammanfattar och knyter ihop säcken. Jag har tre stycken sådana, halvklara inlägg sparade på datorn. När man kommer hem, alternativt vidare, har man helt enkelt för mycket på gång. När man en månad senare kommer på att det där blogginlägget ligger och väntar känns det oaktuellt att slänga upp det då.

Resan denna gång går från Kina till Indien, via Nepal. Resan är fortfarande på planeringsstadium så jag reserverar för mig eventuella förändringar.

Vid planeringen av en resa vill jag gärna pressa mig själv lite, göra den liite svårare och liite mer komplicerad än tidigare resa. Känslan av att kunna klara sig själv i helt okända, andra delar av världen är en sån otrolig självförtroendekick. Speciellt när man kommer hem igen.

Så här skulle iallafall rangordningen se ut enligt mina egna resupplevelser och erfarenheter utifrån svåriget att hitta boende, ta sig runt, göra sig förstådd, genomföra utflykter/ sevärdheter osv. Lättast till svårast:

Motivering: I varenda gathörn finns det ett resecentrum som erbjuder alla diverse utflykter i området och resor vidare till andra städer. Det är superbilligt att resa runt i landet. Skulle du på nått sätt tabba dig är iallafall varannan turist svensk så det är bara att fråga om hjälp.