Ida Larsson

12 november 

Nicole ringde imorse och undrade om jag kunde jobba idag, visst kunde jag det. Skyndade mig till ett tidigare gympass. Fick bli bodypump istället för kimax. Kimax är min favorit och lyckas missa den hela tiden. Men vad gör man inte för pengar. Kaféet ligger precis över gatan brevid gymmet i Hampon. Jättepraktiskt. Var en riktigt busy day, men börjar komma in i rutinerna nu och allting flöt på riktigt bra. Börjar gilla jobbet mer.

Stod vid kaffe maskinen och kollade ut på gatan, kafeet ligger på en bakgata så inte så många som går där. Mina ögon fastnade på en tant som gick skröpligt. Hon skakade och jag tänkte att hon var gammal. Hon vinglade fram över trottoaren och såg onykter ut. Mitt på dagen, tänkte jag.

Helt plötsligt får hon extrema skakningar och spasmer. Hinner tänka att hon måste vara påverkad av något annat eller löjlar sig eller nått.. Sen blir spasmerna så stora att benen inte kan hålla henne uppe längre. Hon ramlar framåt och slår i huvudet och fortsätter skaka. Nånstans där börjar jag inse att det inte är något skämt.

Skriker inne på kaféet. Min hjärna var helt blockad. Kunde inte hitta några ord på engelska. Det enda jag får ur mig är ”OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD” . innan jag skriker till Nicole att ringa ambulansen och jag rusar ut till tanten. Ingen inne på kaféet förstår vad som händer innan de ser mig ute med tanten.

Min första tanke var att hon fått hjärtattack. Har ingen som helst aning om hur man hanterar sånt. Skriker till några folk lite längre bort på gatan att komma och hjälpa mig. Sätter mig ner och försöker prata med henne. Hon ligger helt stel och krampar med ansiktet nedåt. Vänder henne åt sidan, sen tar det stop. Jag klarar inte av att vända henne helt. Den här människan håller på att dö i mina armar och jag klarar inte av att se hennes ansikte! Vet på något sätt att jag inte kommer kunna glömma hennes ansikte. Kände mig som världens värsta människa! Hur kan man göra så?!

Vid den tiden har några kunder från kafét hunnit ut och hjälpte mig. En nurse var i närheten och tog över, Nicole kom utspringande och kände igen tanten. En kund, med epilepsi. Gjorde allt vi kunde.

Jag gick in och tog hand om kafét tills ambulansen kom, gjorde inte mycket nytta därute iallafall, kändes som en evighet.

Ambulanspersonalen ställde massa frågor, skakande försökte jag hitta de rätta orden på engelska.

”Alice will be fine”

be fine? Vadå be fine? Hon överlevde. Med syrebrist i hjärnan. Ingen aning om hon kommer kunna prata normalt igen eller kunna gå, 50 år gammal.

Skakade resten av dagen, lyckligtvis var det förhållandevis tomt på kafét. Kom hem och Mer var och hälsade på. De andra hade inte hunnit hem än. Berättade vad som hänt och då brast det...

Vad hade hänt om ingen sett henne?

Life is short... catch the day.