Ida Larsson

Tisdag 15 december

Solen lyser, himlen är blå och Ida är ledig! Då börjar man fundera. Vill jag fortsätta som au pair? Vill jag resa? Vill jag hem? Har ingen aning. Har inte övertygande argument för nått av alternativen. Som vanligt kan jag aldrig bestämma mig. Vore så mycket skönare om jag bara visste precis vad jag ville göra med mitt liv. Ett mål och en väg dit. Men det här kanske är meningen, det kanske är mer spännande för mig också. Ständigt nya infall och idéer. En dag upptäcker man ”opps, jag sitter i Australien. Hur hamnade jag här.” Jag ska försöka ta vara på tiden här så får vi se vart jag hamnar.

Idag hamnade jag på stranden. Älskar Brighton Beach av en anledning. Har redan visat hur proppfullt och turist exploaterat St Kilda beach är såfort solen kikar fram. Brighton beach är folktomt. Jag cyklade ner dit. Varmt och vindstilla. De enda som var där var jag och bruna gubben. Han är där jämt! Han är helt kolsvart. Funderar om det är ett smärtsamt mordförsök att få hudcancer eller har någon dröm om att vara mörkhyad.

Stranden var iallafall underbar. Så... Två lika fina stränder. En proppfull och en nästan tom. Varför?

Jo, för att St Kilda råkar ligga närmare stan och för att turisterna finner det exotiskt med alla palmerna runt omkring.

Kilade hem till Paula senare och badade lite i poolen med henne och hennes ungar.

Började få lite panik i paradiset över min obokade biljett till Sydney, mitt brist på sovställe när jag väl var där och att jag var utan väska att packa i. Olivia flydde från huset och kom och hjälpte till.

Fast vi hade hela huset för oss själva så satt jag Olivia och Paula o trängdes inne på mitt rum. Har väl blivit en vana nu ^^

Paula stannade på sleepover och vi sommnade i hel barndoms anda medan vi låg och lyssnade på Paolo Roberto som sommarpratade.

Rekommenderar hans program btw.